bra-tack-hjälp

I eftermiddag har jag varit hos min mamma. Bara jag. Och bilen.
Jag körde ända till mamma!
Oro och ångest  i bröstet, men ingen panik.

Det mesta verkar sitta i huvudet nu. Medicinen dämpar kroppens panikreaktion. Men jag vill fortsätta med varje steg tills det känns helt okej i huvudet. Inte rusa vidare bara för att kroppen inte reagerar. Ångesten finns där fortfarande. Men för varje gång kommer den att mattas av. När jag känner lust att gå vidare, då är det dags.
 
Jag behöver inte oroa mej för att jag tar det för sakta. Det är nog större risk att jag går på för fort. När terapeuten sa att han visste att jag skulle klara det själv var han säker på sin sak. Och jag behöver ingen som pushar på, för det gör jag så bra själv. Jag behöver någon som bromsar mej.

Vad duktig du är, sa mamma när jag kom. Du klarade av att fickparkera utan att backa om!
Jaa....jag har ju inte glömt bort hur man kör bil.
Första gången hon åkte med mej nu sa hon lite förvånat "men du kör ju bra".
Precis som om jag skulle ha fått min panikångest för att jag kör så himla dåligt att jag blivit rädd för att åka med när jag kör.

Bra
jag älskar
jag skrattar
jag känner

Tack
tack för att jag finns
tack för att jag är den jag är
tack för att jag är älskad
tack för att jag vågar

Hjälp
hjälp mej att hitta tårarna
hjälp mej att ta små steg
hjälp mej att bara vara

Kommentarer
Postat av: Lena

Så gott att ta ett steg i taget.Jag tror på processe och att de ska få ta tid.Att skynda långsamt är inte helt fel...Allt gott till dig!

2007-08-27 @ 23:21:15
URL: http://www.lenjangel.webblogg.se
Postat av: malve

Nej, men svårt...tack detsamma!

2007-08-28 @ 08:21:38
URL: http://malves.blogg.se

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0