cykeltur
Ikväll cyklade jag runt i samhället tillsammans med sonen och lämnade inbjudningskort till sjuårskalaset. Två av kompisarna bor på "andra sidan", så det blev en rejäl runda. Ångesten höll mej sällskap. Varför det? Kände mej kissnödig hela tiden (men jag har fortfarande inte varit på toa, trots en del drickande när jag kom hem).
Nåväl, det var mysigt att cykla runt med sonen och småprata lite.
Nu när medicinen verkar ordentligt har jag märkt att jag inte reagerar med panikångest som jag brukade känna den - yrsel m.m. men däremot fortfarande med ångest i kroppen. Iallafall i de tuffare situationerna, och när jag är lite ur gängorna (verkar det som).
Det kanske är därför som de situationer där jag var rädd för att svimma (och som jag fortfarande klarar) inte känns så jobbiga, som bilkörningen. Det var ju yrseln jag var så rädd för.
I de situationer där jag är rädd för att bli kissnödig spelar ju inte det faktum att yrseln försvunnit någon större roll när jag fortfarande har ångest. Däremot måste jag lära mej att lita på att medicinen faktiskt gör att jag inte får några panikattacker (vilket brukar innebära att jag blir kissnödig).
Jag är så himla trött på det här. Varför kan jag inte få de här dumma tankarna ur huvudet? Och de senaste två nätterna har jag dessutom vaknat flera gånger och varit inbillat akut kissnödig. Jag vaknar av att jag drömmer att jag håller på att kissa på mej. Lite halvsovande så där så har jag ju naturligtvis gått på toa. Och det är ju det sämsta man kan göra. Då ger man ju efter. Händer det i natt igen ska jag försöka somna om.
Nåväl, det var mysigt att cykla runt med sonen och småprata lite.
Nu när medicinen verkar ordentligt har jag märkt att jag inte reagerar med panikångest som jag brukade känna den - yrsel m.m. men däremot fortfarande med ångest i kroppen. Iallafall i de tuffare situationerna, och när jag är lite ur gängorna (verkar det som).
Det kanske är därför som de situationer där jag var rädd för att svimma (och som jag fortfarande klarar) inte känns så jobbiga, som bilkörningen. Det var ju yrseln jag var så rädd för.
I de situationer där jag är rädd för att bli kissnödig spelar ju inte det faktum att yrseln försvunnit någon större roll när jag fortfarande har ångest. Däremot måste jag lära mej att lita på att medicinen faktiskt gör att jag inte får några panikattacker (vilket brukar innebära att jag blir kissnödig).
Jag är så himla trött på det här. Varför kan jag inte få de här dumma tankarna ur huvudet? Och de senaste två nätterna har jag dessutom vaknat flera gånger och varit inbillat akut kissnödig. Jag vaknar av att jag drömmer att jag håller på att kissa på mej. Lite halvsovande så där så har jag ju naturligtvis gått på toa. Och det är ju det sämsta man kan göra. Då ger man ju efter. Händer det i natt igen ska jag försöka somna om.
Kommentarer
Trackback
