hjälp!

Om en kvart ska jag följa med sonen på en timmes fotbollsträning. En timme på en gräsplätt i ingenmansland. Har knappt kunnat sova inatt.

Tanken på att jag har följt med tidigare i år och flera gånger förra året, hjälper föga. Inte heller tanken på att klassbästisen är där, vilket innebär att jag kan cykla hem om jag måste. För det kan jag ju inte. Det innebär ju att jag har gett efter. Förlorat. 

Dessutom spelar terapeutens son i samma lag. Om han är där känns det ju extra tvunget att vara kvar.

Den här tanken måste jag verkligen jobba med.Att jag är dåligl om jag skulle behöva ge efter. Men vem åker inte hem om magen pajar? Att det sedan är på grund av panikkänslor spelar ju ingen roll i sammanhanget. Jag behöver ju inte oroa mej för att det ska hända. För om det händer är det helt okej att åka hem. Helt naturligt, faktiskt. Och om jag inte oroar mej så kommer det ju inte att hända. Ju.

Så nu ger vi oss iväg. För lite rolig fotboll för sonens del. Och lite trevligt prat för mej. Toppen!!!! (hmmm....)

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0