KBT
Inte stress inför att jag snart ska tillbaka till jobbet. Utan minnet av den stress jag utsatte mej för i våras.
Pressen jag kände att hela tiden göra framsteg, så att jag inte skulle behöva ta anti.depmedicin. Stressen över att få ihop alla gånger jag behövde för att "få godkänt", eller helst mer än godkänt, varje vecka. Pusslandet när något barn var sjukt, när mannen var ute och reste...det fanns ingen ursäkt för att mej. Inte ens egen sjukdom.
Det här måste jag verkligen ta upp till diskussion på fredag. Hur vi ska göra för att gå vidare utan att jag hamnar i det här igen. Eller jag kanske inte "får" börja med KBT än, man ska ha ätit medicinen i tre månader först, så att man vet att förbättringarna inte beror på medicinen. Och ska jag dessutom öka dosen så kanske jag får vänta längre. Men med samtalsstöd kan jag nog klara det själv, jag vet ju mycket väl hur man gör...
Shit, alltså, att jag kunde göra så med mej själv under övervakning av en psykolog! Att jag kunde gå på så hårt att jag nästan tre månader senare får ont i magen av minnet...
Känner igen mig. Tänkte på det också när jag läste det du skrev om att ta det i din takt. Jag har varit duktig på att fortsätta vara duktig. Duktig på att bli frisk, duktig på att ge upp... Det sista är rätt märkligt faktiskt, det är ju helt motsägelsefullt, men jag har gjort det.
Livet är som en väg, emellanåt går det fort och rakt fram, utan att det märks att det går i 200 km. Men rätt som det är så blir vägen krokigare, och då måste man sakta ner, ta det försiktigt, titta på vart man är på väg och sen, bestämma sig för att kliva ur och andas emellanåt. Förstår att du har det jobbigt, och om du bara anat hälften av det jag lärt mig om ångest från dig, så är det lite...Du har gett mig så mycket genom dina dagliga inlägg..Jag hoppas att du kan ta det i din takt, släppa andras tankar om dig och ditt liv inte nu, inte i morgon, men en dag. KRAM
Att få godkänt eller beröm av terapeuten har jag också varit med om många gånger. Att göra läxan som en duktig flicka och de gånger jag glömt vad läxan var så har jag mått dåligt över det. Idag var jag hos terapeuten första gången sen juni och jag var vansinnig över hur ful jag var i håret!! Vad skulle hon tänka om mig så som jag såg ut... Ja ibland spelar hjärnan verkligen en ett spratt. KRAM och hoppas att det går bra på fredag.
Jaa. Jag är så trött på att vara duktig hela tiden, och ändå kan jag inte släppa det. Använder nästan aldrig "duktig" när jag pratar med mina barn. Usch!
Jag hoppas att jag inte faller in i mitt gamla mönster på terapin...
