malve

Nu har jag börjat oroa mej för de nya sjukskrivningsreglerna. Bestämde mej för att inte göra det. Det ordnar sej alltid! Det höll några dagar, men inatt väcktes jag av ett gråtande barn som jag sedan satt med i famnen. Och då kom tankarna. Och oron. 

Och när jag oroar mej så börjar jag planera. Så nu har jag en plan för hur jag ska göra om jag inte skulle bli sjukskriven (min diagnos är paniksyndrom med agorafobi, och jag tror att jag läste någonstans att för psyksika "sjukdomar" skulle sjukskrivningstiden bli max 3 månader).

Nu tråkar jag ut er med mina planeringstankar:

Till den 1/10 tror jag att jag fortfarande jobbar med bilkörningen till jobbet. Läkaren vill att jag ska köra i fyra veckor innan jag börjar arbetsträna.

Får jag ingen ersättning så får jag väl strunta i att försöka komma tillbaka till mitt nuvarande jobb. Jag kan ju inte med noll ersättning lägga ett par tusen i månaden på bensin. Istället tar jag ut min semester som räcker året ut. Och sedan säger jag upp mej och stämplar (fast klarar jag av stressen man verkar utsättas för som arbetssökande idag?), eller tar tjänstledigt och börjar plugga.

Det jobbiga blir väl att tjejerna ju inte får gå på dagis om jag har semester. Fast jag gör nog en fuling och kör på med det vanliga schemat tills någon frågar. Fast 5-årsverksamheten måste väl den stora få delta i iallafall.

Så här håller jag alltid på när jag inte har framtiden klar för mej. Gör upp planer, räknar och står i. Men tack vare semestern så löser det sej ju. Nu behöver jag ju inte oroa mej mer. Det fixar sej ju!!!
Och förresten läste jag på socialstyrelsens hemsida ett förtydligande av pressmeddelandet där man säger att förslaget ska vara klart i oktober, inte att det ska börja gälla i oktober.

Nu slutar jag oroa mej! Basta!