malve

Jag har nog tyckt att jag har ganska bra självkänsla vad gäller mitt utseende.
Men nu har jag tänkt lite närmare på det.
Jag tycker att min kropp är helt okej. Men...jag har inte kunnat säga det till någon. För tänk om den personen då skulle tänka att hur kan hon tänka så, den lillla tjockisen.

Självkänsla är väl att tycka om sej själv. OCH att våga stå för det.

Nu tror jag ärligt att jag skulle kunna säga det. Utan att bry mej om att någon kanske tycker att jag har för tjocka lår för att få tycka det. Eller vad det nu kan vara.

Samma sak med utseendet. Jag tycker väl att jag ser lagom bra ut. Varken supersnygg eller ful. Men om någon skulle fråga mej hur jag tycker att jag själv ser ut så skulle jag nog inte säga det. För tänk om det inte stämmer. Jag kanske är jätteful. Knasigt, men så är det.

På frågan vad jag tycker bäst om hos mej själv skulle jag nog svara håret. Eller anklarna. De är fina. Jag borde nog fundera lite mer på det. Visst måste det väl finnas mycket mer fint hos mej.

Fast å andra sidan. På frågan vad jag tycker sämst hos så blir nog svaret fötterna (är jättejobbiga att sköta), naglarna på två fingrar där nagelbanden är olika "långa", armbågarna och naveln. För jag tycker inte om armbågar och navlar över huvud taget.

Vad gäller inre egenskaper så är det nog inte mycket som jag skulle våga stå för inför andra. Jag har förresten inte så mycket som jag själv tycker är bra heller. Jag tycker att det är jättesvårt att hitta bra egenskaper till Bra varje kväll. Och det jag skriver känns lite krystat. Det här borde jag nog också fundera vidare på. Kanske spåna fram massor av bra egenskaper som jag har, och som jag sedan kan välja bland. För visst måste det finnas en massa bra saker med mej!!!

Kom på en sak: jag vågar ju inte ens skriva här att jag tycker att jag är rätt snygg. Eller söt iallafall. "Jag ser lagom bra ut" - så fegt!