malve

Har tänkt lite på min oro inför FK:s nya regler.
Först var jag orolig.
Men sedan blev jag lättad. Kände att det på ett sätt skulle vara bra om jag inte fick någon ersättning. För då skulle jag inte aktivt behöva välja bort mitt jobb. Utan vara tvungen att gå andra vägar.
Och det är ju det jag vill.

Jag vill någonting annat. Så där. Nu har jag sagt det. Jag vill inte börja på min nya tjänst. Jag är rädd för att jag inte ska orka. Jag är rädd för stressen.

Tidigare har jag känt dåligt samvete för dessa tankar, och inte tillåtit mej att tänka dem. Men det är ju inte så att jag är sjukskriven för att jag inte vill ha min tjänst. Inte alls. Länge har jag velat det. Men efter min chefs försök att bli av med mej (först skrämde han upp mej med prat om utlandsresor varje vecka och mycket stress, och i nästa andetag erbjöd han mej att gå ett program för uppsagda) känner jag mej som en belastning. Tanken på jobbet känns inte längre roligt.

Det är väl snarare så att jag under min sjukskrivning har haft tid att tänka, börjat känna efter. Och nu vet jag vad jag inte vill, men inte vad jag vill. Kanske kan det lösa sej inom företaget. Till en början ska jag få jobba med mina gamla arbetsuppgifter. Det känns bra! Den tjänsten har dragits in, men kanske kan den behövas ändå? Kanske  behöver miljöchefen mer hjälp?

Jag ska inte tänka längre än så här. Först ska jag jobba med det jag brukade. Försöka ta reda på vad jag vill.

Och när jag klarar av bilkörningen och att vara på jobbet. Då ska jag börja tänka på den praktiska fortsättningen.
Vill jag plugga så ska jag göra det. Kanske jobba halvitd, kanske studera på heltid. Det beror på vad jag vill. Och vad jag orkar.

Men det är okej att känna att jag inte vill tillbaka till min tjänst. Jag behöver inte bevisa för någon att jag skulle klara av det. Jag behöver inte bevisa för mej själv. Vad jag skulle klara av är inte intressant. Det är vad jag vill som spelar roll. Vad jag vill. Och att jag vågar stå för vad jag känner.