ältande i backspegeln
Hur kunde det bli så här? Hur kunde jag göra så här mot mej själv? Hur kunde det gå så långt utan att min terapeut såg det? Eller gjorde han det? Och varför gjorde han isåfall ingenting åt det?
Under hela våren drev jag på mej själv till max. Utan vila och utan att tillåta mej själv att känna efter kämpade jag med min KBT-träning för att kunna köra till jobbet.
Det som drev på mej var "hotet om medicin". Varje gång jag nämnde någonting om att det kändes jobbigt föreslog min terapeut att jag skulle börja med antidepressiv medicin, vilket jag var helt emot. Men han frågade aldrig varför jag inte ville ha medicin. Först när jag själv ställde mej den frågan insåg jag att jag var livrädd för att förlora kontrollen.
Dessutom kändes det som om min terapeut var frånvarande och lite avståndstagande. Som om jag inte riktigt fick kontakt. (Efteråt har jag förstått att han nog var bekymrad och han sa att han funderade mycket på hur vi skulle komma vidare, om han var rätt terapeut för mej o.s.v.).
Jag var också helt fixerad vid den alldeles för snäva tidplanen för tillbakagången till jobbet som inte tillät något bakslag eller tid för återhämtning. Någon av de sista veckorna med KBT sa jag till min terapeut att jag tyckte att jag behövde få vila i det steg jag uppnått. Som det var då så kastade jag mej vidare mot nya utmaningar så fort ett delmål kändes okej. Det här var ett rop på hjälp. Som min terapeut inte uppfattade utan tyckte att jag skulle fortsätta.
Jag tror att jag behöver prata igenom med min terapeut vad som gick snett med KBT-träningen i våras. I somras var jag arg på honom för att han inte ingrep (tyvärr hade vi uppehåll i terapin i två månader) men nu är jag mest undrande.
Eller såg han inte vad som höll på att hända? Jag inser ju att jag utåt inte visade upp min svaga sida utan var målmedvetet kämpande och kanske till och med verkade glad. När det tog tvärstopp så svängde han direkt, blev närvarande och vi fick den kontakt vi haft tidigare. Tog det hela på allvar och avbröt KBT-träningen direkt.
Jag vet att det inte går att få ogjort och kanske hade jag inte varit tillbaka på jobbet även om vi tagit det lugnare, men jag känner ändå att jag behöver få klarhet i vad som egentligen hände i våras.
Under hela våren drev jag på mej själv till max. Utan vila och utan att tillåta mej själv att känna efter kämpade jag med min KBT-träning för att kunna köra till jobbet.
Det som drev på mej var "hotet om medicin". Varje gång jag nämnde någonting om att det kändes jobbigt föreslog min terapeut att jag skulle börja med antidepressiv medicin, vilket jag var helt emot. Men han frågade aldrig varför jag inte ville ha medicin. Först när jag själv ställde mej den frågan insåg jag att jag var livrädd för att förlora kontrollen.
Dessutom kändes det som om min terapeut var frånvarande och lite avståndstagande. Som om jag inte riktigt fick kontakt. (Efteråt har jag förstått att han nog var bekymrad och han sa att han funderade mycket på hur vi skulle komma vidare, om han var rätt terapeut för mej o.s.v.).
Jag var också helt fixerad vid den alldeles för snäva tidplanen för tillbakagången till jobbet som inte tillät något bakslag eller tid för återhämtning. Någon av de sista veckorna med KBT sa jag till min terapeut att jag tyckte att jag behövde få vila i det steg jag uppnått. Som det var då så kastade jag mej vidare mot nya utmaningar så fort ett delmål kändes okej. Det här var ett rop på hjälp. Som min terapeut inte uppfattade utan tyckte att jag skulle fortsätta.
Jag tror att jag behöver prata igenom med min terapeut vad som gick snett med KBT-träningen i våras. I somras var jag arg på honom för att han inte ingrep (tyvärr hade vi uppehåll i terapin i två månader) men nu är jag mest undrande.
Eller såg han inte vad som höll på att hända? Jag inser ju att jag utåt inte visade upp min svaga sida utan var målmedvetet kämpande och kanske till och med verkade glad. När det tog tvärstopp så svängde han direkt, blev närvarande och vi fick den kontakt vi haft tidigare. Tog det hela på allvar och avbröt KBT-träningen direkt.
Jag vet att det inte går att få ogjort och kanske hade jag inte varit tillbaka på jobbet även om vi tagit det lugnare, men jag känner ändå att jag behöver få klarhet i vad som egentligen hände i våras.
Kommentarer
Postat av: pc
Jag har själ gått i KBT och för mig var det bra. Förra gången helt utan medicin även om hag i efterhand
insett att jag verkligen behövde det.
Nu börjar jag med medicin och ska börja med terapi efter nyår.
/pc
Trackback
