att våga lyssna
Vad vill jag, egentligen? Är det inte så att jag innerst inne vet vad jag vill, vad som är det rätta. Men att inte ens vågar lyssna?
Att säga vad jag inte vill är lätt. Men att lyssna på mina drömmar känns skrämmande.
Förnuftet bryter alltid in innan jag hinner tänka klart. Du har ju ett bra jobb. Klart du ska fortsätta med det. Klarar du av någonting annat? Tänk om...
Förnuftet ja. Jag har alltid valt den kloka vägen. Den säkra vägen. Inte så att jag inte tyckt att det varit intressant. Utan mer som om jag fastnad vid den tanken och inte vågat tänka i andra banor. Trots att det funnits annat som intresserat mej mer.
Vill jag verkligen tillbaka till det jobb jag har nu? Om jag bortser från alla borden och vad som är tryggast, vad vill jag då? Är det inte värt att ta en risk för att få följa sina drömmar?
Ja, om jag kommer fram till vad det är jag längtar efter då förståss.
Jag tillhör nog de där tokarna som tror på mina drömmar även om de inte alltid är så lätta att genomföra, men om man nu kommer på vad det är så ska man satsa på det. Man ska göra sådant man bli lycklig av tycker jag...om det går.
Jag tror att man vet vad man vill. Möjligen kan man ha dränkt det i en massa tankebråte. Typ 'tankeröster' som säger att man vill och ska göra en massa saker man inte alls mår bra av, inte egentligen.
Luna: absolut
munken: så är det nog, det handlar bara om att våga.
