dosökning och järnbrist
Idag ökar jag min Citalopram till 60 mg (maxdos). Svindlande mycket!!!
Jag har funderat lite på det där med min förväntansångest. Är det meningen att medicinen ska ta bort all oro för saker som verkligen är en utmaning för en? Blir man inte helt blasé då?
När jag tänker tillbaka på halvåret med medicin så tycker jag att jag mådde som bäst i augusti (20 mg) och strax före jag ökade till 50 mg. I somras hade jag lagt alla krav på hyllan och var inte stressad av några prestationstankar. I oktober tyckte jag att jag kunde göra det som behövs i min vardag utan någon allvarligare ångest. (Mer än när det blev för mycket.)
Nu hoppas jag att det är järnbristens fel att jag mår som jag mår.
I dag när jag böjt mej ner för att ta på mej skorna på dagis och sedan reste mej upp snurrade det till i huvudet och jag riktigt kände hur ångesten började svepa i kroppen medan jag gick mot skolan. Och sedan kom tankarna. Vid en vanlig panikattack är det ju tvärt om. Då är det ju tankarna som triggar igång kroppen, inte kroppen som triggar igång tankarna.
Och eftersom jag inte är rädd för att svimma (mer än i bilen) och jag inte var kissnödig så for jag inte iväg i ångestspiralen utan kroppen lugnade ner sej, men oron var kvar en stund efteråt.
Inför läkarbesöket igår hade jag ingen förväntansångest för själva utförandet. Jag var först inne på apoteket och sedan satt jag i väntrummet i tio minuter (var lite tidig) och efter läkarbesöket satt jag ganska länge och väntade på att få komma in till provtagningen. Allt detta utan någon som helst ångest. Tidigare har jag tyckt att väntan till lab har varit jobbig eftersom man inte vet när man får komma in och således inte "kan" avvika för ett toalettbesök.
Ångest inför en tågresa, inför bilkörning till jobbet, inför bilkörning ensam över ölandsbron - är det så himla konstigt egentligen?
Jag har funderat lite på det där med min förväntansångest. Är det meningen att medicinen ska ta bort all oro för saker som verkligen är en utmaning för en? Blir man inte helt blasé då?
När jag tänker tillbaka på halvåret med medicin så tycker jag att jag mådde som bäst i augusti (20 mg) och strax före jag ökade till 50 mg. I somras hade jag lagt alla krav på hyllan och var inte stressad av några prestationstankar. I oktober tyckte jag att jag kunde göra det som behövs i min vardag utan någon allvarligare ångest. (Mer än när det blev för mycket.)
Nu hoppas jag att det är järnbristens fel att jag mår som jag mår.
I dag när jag böjt mej ner för att ta på mej skorna på dagis och sedan reste mej upp snurrade det till i huvudet och jag riktigt kände hur ångesten började svepa i kroppen medan jag gick mot skolan. Och sedan kom tankarna. Vid en vanlig panikattack är det ju tvärt om. Då är det ju tankarna som triggar igång kroppen, inte kroppen som triggar igång tankarna.
Och eftersom jag inte är rädd för att svimma (mer än i bilen) och jag inte var kissnödig så for jag inte iväg i ångestspiralen utan kroppen lugnade ner sej, men oron var kvar en stund efteråt.
Inför läkarbesöket igår hade jag ingen förväntansångest för själva utförandet. Jag var först inne på apoteket och sedan satt jag i väntrummet i tio minuter (var lite tidig) och efter läkarbesöket satt jag ganska länge och väntade på att få komma in till provtagningen. Allt detta utan någon som helst ångest. Tidigare har jag tyckt att väntan till lab har varit jobbig eftersom man inte vet när man får komma in och således inte "kan" avvika för ett toalettbesök.
Ångest inför en tågresa, inför bilkörning till jobbet, inför bilkörning ensam över ölandsbron - är det så himla konstigt egentligen?
Kommentarer
Trackback
