har medicinen hjälpt?
Den ständiga ångestklumpen som kommer så fort jag är utanför dörren har jag inte heller saknat. (I höst har det mer varit vid vissa jobbigare situationer.)
Som vanligt glömmer man hur det var och tänker inte på att det blir bättre. Och sedan blir minsta förändring åt det negativa jättestort. Kanske också för att jag tillåter mej att känna efter nu.
Jag har under hösten plockat bort flera beteenden som jag gör för att minska ångesten, utan att det har ökat min ångest. Och det har jag knappt noterat.
När jag sover ensam med barnen hade jag tidigare en massa saker för mej (fria utgångar, koll av brandvarnare, utrymningsplan i fall det skulle börja brinna - eller planer beroende på var det börjar brinna).
Jag var alltid tvungen att tända lampan för att se att det verkligen var min man som låg i sängen bredvid (fånigt, ja), även om jag bara varit på toaletten.
Jag hade alltid mobiltelefonen med mej ut. Nu har jag till och med kört bil utan.
Jag går fortfarande alltid på toaletten innan jag ska gå ut, men jag kan välja att inte gå på toa när jag ska köra hem, utan att jag får så mycket "påslag".
Däremot har jag varit mer känslig för stress och fått kroppsliga reaktioner så fort jag känt mej det minsta stressad, vilket har lett till mer ångest och panikkänslor.
Jag hoppas verkligen att det här jobbiga går över snart, att det bara är reaktioner på dosökningen.
underbart att läsa alla insikter, och kommer så väl ihåg när du var ensam med barnen och hur du skrev hur du gjorde..men blir lite fundersam över hur du kan få tillbaks känslorna med en ökning av dosen? Jag hoppas att det går över iallafall, annars kanske du hade lagom dos innan..dvs du fungerade ändå bättre? Kram och ha en underbar dag!
Meningen är att även jag ska trappa upp, men just nu pallar jag inte med dom första veckornas biverkningar :/
Kräksjukan i kombination med julledigheten (barnen börjar dagis den 7 januari igen) fick mina ätstörningar att komma upp till ytan igen så jag kämpar på här hemma... öken.
Önskar dig ett gott nytt år!
Hej Malve, låter som det kan vara en reaktion på dosökningen. Men misströsta inte. Jag tycker ändå det går framåt, eller hur?
Kram från
Eva
Hmmm...det är Cipramil du har va? Dosökningen borde inte påverka negativt... kolla upp det så att du inte går igång av oro.
Oj, det där med brandkoll känner jag igen som ett beteende jag har haft liksom andningkoll av hel afamiljen sjuttielva gånger per natt. Mycket medicin och KBT och en stor portion vilja har fått mig att reducera mina tvång till nästan ingenting för tillfället... fast ångesten är ju kvar...såklart!
Di: jag har haft ökad ångest vid de tidigare dosökningarna också fast inte så här mycket. Kanske beror det på att veckan innan jul var rörig (med FK-mötet) och att julledigheten är ganska tuff med hela familjen hemma.
Eva: ja, det går absolut framåt. Lite bakslag får man väl räkna med, min terapeut tycker iallafall att det är bra så att jag lär mej hantera dem nu. kram till er alla:)
Usch, vad jobbigt att må dåligt av medicinen som borde göra det bättre. Hoppas det vänder snart.
Kram
Nog kan livet bli bättre. Det gäller bara att vi är tillräckligt kloka att ta emot den hjlp, det stöd som finns att få. Därför känns det bra att läsa att din medicin hjälper. Ibland är livet tungt utan att vi riktigt kan säga varför, det är då vi behöver stödet som mest, när vi känner att vi förtjänar det som minst.
/PC
