läkarbesök 071217

Jag sitter här med upprörda känslor och gråtiga ögon.

Jag tror att jag har skrivit det förrut, att hos min läkare vet man inte förrän man går därifrån vilken linje hon tänker välja. Hon diskuterar olika situationer för att se hur man reagerar.

Förra gången avslutade hon med att säga att hon kunde tänka sej att sjukskriva mej ett år framåt, men att hon var lite osäker på om det kanske skulle vara bra för mej att börja arbetsträna. Inför dagens besök kände jag mej alltså ganska tryggt förvissad om att hon skulle vara på "min sida".

Efter inledande måendeprat, började hon med tanken att jag skulle börja arbetsträna efter nyår och allt som jag sa vände hon på så att det skulle bli bättre om jag började arbetsträna. "Vore det inte bättre om du jobbar medan du går och mår dåligt och samtidigt går i terapi så slipper du stressen att vara sjukskriven och slipper ha jobbstarten framför dej (som ju i sig är ångestframkallande)." kan väl sammanfatta hennes resonemang.

När jag skulle försöka förklara för henne att det ju inte är tanken på jobbet i sig som är det jobbiga, utan att ha för mycket inplanerat, så kom tårarna. Jag berättade för henne om styrketräningen som jag inte klarade ut trots att det var någonting som jag kunde styra över helt själv och dessutom tyckte var roligt. Att för många inplanerade aktiviteter med kompisar och familj kan kännas övermäktigt.

När jag sa det så kände jag hur fruktansvärt jobbigt det faktiskt är att vara jag just nu. Vilken vanmakt och frustration jag känner över att inte kunna leva det liv som jag vill leva.

Hon tittade intensivt och länge på mej medan jag snyftande torkade mina tårar och frågade sedan hur lång tid jag kände att jag behöver. Till sommaren, sa jag och hon bestämde sig för att sjukskriva mej till slutet av september.

Imorgon ska jag öka medicindosen till 60 mg. Och om det inte hjälper mej mer än nu så tyckte hon att vi ska testa en annan medicin. Så jag hoppas verkligen att det blir bättre nu när jag äter järntabletter också så att jag slipper det.

Citalopram, som jag äter nu, har ju varit  i stort sett biverkningsfri och ändå dämpat panikattackerna avsevärt. Det är ju förväntansångesten som jag inte tyckt blivit så mycket bättre. Eller har den det? Är det så konstigt att tanken på det som skrämmer mej mest fortfarande känns jobbigt och ångestfyllt? När jag väl tagit steget och antagit en ny utmaning så har ju ångesten försvunnit nästan omgående och det är inte längre laddat.


Kommentarer
Postat av: Miranda

Oj, vad jobbigt. Kanske vill hon testa för att vara säker, men det verkar hårt. September är ju ändå långt fram, tillräckligt för att ge ro kanske. Hoppas det går bra hos försäkringskassan. Stor kram till dig!

2007-12-17 @ 13:05:08
URL: http://mirandasmellanrum.blogspot.com
Postat av: malve

Ja, det kändes som om hon ville pröva tanken bara. Det var likadant förra gången.

Slutet på september känns bra. Då behöver jag inte börja tänka på jobb och körträning förrän efter sommaren, men jag beräknas ändå vara tillbaka på jobbet under året.
kram:)

2007-12-17 @ 13:40:41
URL: http://malves.blogg.se
Postat av: Luna

Åh, jag känner igen mig så väl. Det här med att få ångest av alla tider. Det funkade någorlunda för mig när jag hade en hel del jobb, men när sedan min faster frågade om de kunde komma upp till mig någon helg före jul o baka pepparkakor. Då blev jag så stressad att jag bara ville gråta. Kunde inte boka något datum. Nu har jag hittat en vän som tycker om att träffas på förmiddagarna. Det passar
mig alldeles utmärkt. Sådana tider blir jag sällan stressad av. Men att både hinna styrketräna, umgås med vänner, jobba och hinna med familj känns nästan övermäktigt för mig!! Just nu får motionen komma till korta.

2007-12-17 @ 14:09:02
URL: http://lunanimbus.blogg.se/
Postat av: Maria

Så bra att du var ärlig och berättade hur du mår och att hon lyssnade åp dig. Ska till min läkare på fredag och har ångest för det, man vet ju aldrig hur de tänker... KRAM

2007-12-17 @ 14:13:27
URL: http://livetsommaria.blogspot.com
Postat av: Hosanna

Kämpa inte för hårt. Själv vet jag numera att max en aktivitet per dag fungerar (helst inget inbokat alls om jag ska hålla i flera dagar)
Så ta det lugnt och kanske behöver inte målet vara fulltid?

2007-12-17 @ 17:35:57
URL: http://hosannas.blogg.se/
Postat av: Di

tuff dag för dig. Svårt att ha en läkare som du inte vet hur det ska fungera med när du kommer dit, förstår inte den läkaren faktiskt. Ha en underbar kväll iallafall, och sköt om dig! Kram :)

2007-12-17 @ 20:03:34
URL: http://diqueen.blogg.se
Postat av: malve

Luna: ja alla extra träffar runt jul har varit rätt jobbigt, för det läggs ju på det vanliga.

Maria: Lycka till! Det går säkert bra!

Hosanna: Jag ska känna mej fram och ta det sakta men säkert. Har lite tankar om att plugga istället. Jag får se, men jag hoppas att jag tills dess har lärt mej att lyssna på mej själv så att jag inte tar i för mycket.

Di: På något konstigt sätt så tycker jag ändå att hon är jättebra. Kanske för att hon verkligen bryr sej och orkar ta reda på hur det verkligen är. Accepterar inte ett förstasvar utan ställer följdfrågor. Hon är grundlig även vid vanliga åkommor och känns....ja, trygg kanske.

kram till er alla:)

2007-12-17 @ 21:08:49
URL: http://malves.blogg.se

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0