malve

Klockan åtta var det sol och blå himmel. Idag blir det stranden, tänkte vi .
Klockan tio var solen försvunnen och molnen hopade sej. Suck! Inget bad i dag heller!

Det känns värre när solen behagat att skina på oss en stund. Det var ju så nära?

Det blev järnåldersbyn på eftermiddagen, bara vår familj. Man fick knata ett stycke tills man kom dit. Och medan vi gick fick jag mer och mer ångest. Försökte strunta i det och engagera mej i barnen istället. Och i de aktiviteter som pågick. Barnen gjorde egna ringar och sköt pilbåge.
Det är ju skönt att jag inte får någon panikattack längre, men den där ångesten är så tråkig! Jag blir sur och irriterad, vill helst gå därifrån.  På tillbakavägen stannade vi vid en hinderbana och barnen klättrade runt där en bra stund. Jag tvingade mej själv att stå kvar! Och när vi väl var tillbaka vid huvudbyggnaden kunde jag i  godan ro gå runt på museet. Innan jag gick på toaletten.

Och sedan blev det bad i alla fall. Det var ganska kallt i vattnet, men det var ännu kyligare i luften, så när jag väl doppat mej så var vattnet ganska skönt. Och ungarna störs ju inte av lite kyla. De kan bada hur länge som helst. Nästan.

Och som vanligt har jag kört bilen hela dagen. Och det kändes bra.

Ikväll blir det lugnt med bara vi och mamma här. Ska försöka få barnen i säng så att vi kan se Morden i Midsomer. Det har blivit lite sena kvällar nu, eftersom vi har haft besök på kvällarna. Och igår somnade både Mini och brorsans äldsta i bilen, så de var hur pigga som helst när det var tänkt att de skulle sova. Men de sover ju längre på morgonen, så något gott för det ju med sej.

Brrr, jag fryser fortfarande lite efter badet. Det räckte inte med en varm dusch för att bli upptinad.

Idag hade min pappa fyllt 66 år om han fått leva. Känns bra att vara i stugan på hans födelsedag. Det var hans favoritplats, det var här han trivdes bäst. Och stugan har han byggt nästan helt på egen hand. Eller stuga och stuga. Egentligen är det väl ett hus. Vinterbonat så vi kan vara här året runt.
Han ritade huset själv, fällde träd som sågades till reglar och plank, och byggde allt utom elen och en del VVS för egen hand. Det tog all ledig tid i flera år. När han nästan var klar och skulle börja njuta av sitt verk, så dog han. Min pappa. Jag saknar honom så mycket. Man kunde alltid fråga honom om råd. Vi skrattade åt varandras knasiga skämt, gav varandra problem och gåtor att lösa. Diskuterade rått men hjärtligt. Han visste att han skulle bli morfar, men han hann inte träffa sitt barnbarn.  
Jag saknar honom mest när jag träffar min svärfar. Min pappa var allt som han inte är. Vänlig, omtänksam, trevlig, barnkär? min man kände sig närmare honom än vad han någonsin varit sin egen pappa.  Svärfar har aldrig gjort någonting för oss. Varför skulle just min pappa dö?