malve

Så underbart skönt. Idag regnar det! Jag kan gå inne och pula hela dagen. Om jag vill.
Vi har ingenting inplanerat i helgen. Tänkte bjuda över några kompisar imorgon, men jag vill nog bara vara hemma. Och ta det lugnt.

Lite skrämmande att jag knappt orkar med semestern. Hur ska jag klara av att börja jobba?

För ett tag sedan kändes allt toppen. Jag mådde jättebra, tyckte jag. Nu mår jag sämre igen. Känns frustrerande! Men det har varit mycket nu. Och, och det är kanske den största orsaken, jag har börjat se slutet på den här ändlösa sommaren utan krav. Två veckor kvar på mannens ledighet. Och sedan är det en till två veckor kvar tills jag börjar i terapin igen. Hjälp!

Eller. Skönt att börja i terapin. Den behöver jag. Saknar stödet, samtalet och responsen. Behöver hjälp för att gå den här vägen mot mej själv.

Men. Hjälp! Tankarna börjar snurra. Klarar jag det här? Orkar jag? Köra ända till jobbet helt ensam. Och sedan hem igen. Tänk om....

Fast. Så roligt att träffa kollegorna igen. Jag längtar efter att kunna ta bilen ensam in till stan. Eller bussen.  Inte vara beroende.

Rädd. För att jag inte ska lyssna på mej själv. En gång till. Hamna på avvägar. Igen. Gå på tills jag inte orkar.

Måste. Tänka positivt. Fokusera på möjligheterna. Om jag inte vågar så kommer jag ingenstans. Måste våga ta det lugnt. Känna efter. Ta det i min takt.