jag är ansvarig för mitt eget liv
Det är ju så självklart att jag inte ens skulle behöva skriva det.
Men varför har jag inte levt så?
Ta det här med min rehabiliteringsplan. Det har känts fel, men jag har inte lyssnat till mej själv utan istället försökt göra det som jag tror förväntas av mej.
Jag har inte vågat säga det jag känner av rädsla för att de ska tro att jag är arbetsskygg.
Men att vilja ta det i min takt är ju inte detsamma som att inte vilja jobba. Tvärt om!
Jag vill ju ta det i den takt som känns bra så att jag ska kunna jobba. Och inte få återfall.
Jag hoppas att jag nu har styrkan och modet att stå upp för mej själv.
Ingen annan kan ju veta hur det känns. Bara jag vet vad jag orkar med.
Och det är jag som får ta konsekvenserna om det går åt pipan.
Det viktigaste jag gör nu i sommar är att jag tränar på att känna hur det känns. Lyssnar inåt.
Vad orkar jag? Vad vill jag?
Tränar på att säga nej. Tar bort saker som jag inte orkar med.
Det är svårt för en som aldrig har tänkt på sej själv.
Som alltid har tänkt på att inte göra andra besvikna.
Men jag försöker iallafall.
Hej!
Jag vet inte hur mycket jag ska arbetsträna än, men arbetsgivaren är iaf väldigt bra och inställd på att det SKA få ta tid... dom har haft många som gått in i väggen tidigare. Kruxet är ju det att jag inte vill tillbaka dit, till stressen, men förhoppningsvis har jag kommit på en annan lösning, om bara försäkringskassan godkänner det.
Tanken är väl att jag ska börja med någon timme, tre dagar i veckan. Det som funkar för mig.
Med tanke på att jag inte kan gå ut själv utan barnen känns det enormt stort, usch!
Inskolningen på dagis lär gå bra, det är bara jag som har dåligt samvete för att hon redan ska börja...
Jag stortrivs hemma, säkert har panikångesten något med det att göra på något hörn men först och främst älskar jag att vara hemma med barnen, ta hand om hemmet, baka och laga mat. Klassisk kvinnofälla skulle väl vissa säga men det tycker inte jag, känner mig inte fängslad på något vis utan det här är vad jag vill. Synd att det inte funkar ekonomiskt bara...
Hur länge har du varit sjuk?
Jag bröt ihop i maj 2001 och åkte in till psykakuten. Då hade jag haft symptom länge utan att riktigt förstå det. Det har ju blivit värre ju längre jag varit hemma och nu äter jag medicin för att få borta den värsta oron och ångesten.
Lägger till dig i mina länkar om det är ok?
Kram!
