mitt trygghetsbehov
Ibland är livet vi lever för smått för oss. Vi har anpassat oss på olika sätt under en längre tid, och vi får betala ett högt pris för alla kompromisser vi gör. Ibland ljuger vi för oss själva eller andra, vilket också kostar på i längden. Vi betalar priset genom att leva ett liv som vi inte är ägnade att leva i utbyte mot trygghet, pengar, accepterande och så vidare...
Jag låter nog mitt trygghetsbehov styra mej för mycket. Tänker alltid ut det värsta som kan hända och agerar sedan utifrån det. Har kommit bort från mej själv i min jakt på tryggheten.
Funderade på det här med att jag kanske vill börja plugga igen. Vad händer egentligen om det värsta inträffar?
Min katastroftanke:
jag tar tjänstledigt och börjar plugga. Blir uppsagd och får inget jobb efter min examen. Vi skiljer oss. (eller hua att jag blir änka). Jag står utan inkomst, med tre barn.
Vad skulle hända?
Vi säljer huset och då får jag så mycket pengar att jag klarar mej minst ett, kanske två år. Under den tiden vore det väl märkligt om jag inte skulle kunna skaffa mej ett jobb.
Dessutom får jag väl lite A-kassa iallafall, jag ska ju vara tillbaka på jobbet i höst.
Och om jag börjar plugga får vi väl höja mannens livförsäkring så att jag klarar mej om utifall att han skulle gå och dö.
Fast det värsta fallet: huspriserna har sjunkit så vi får inget över (tror inte att vi skulle gå back). Då får jag väl vända mej till socialen när sparpengarna är slut, om jag inte fått något jobb.
Detta är ju inget man strävar efter men det känns ju ganska osannolikt att det skulle inträffa.
Ska jag våga kasta mej ut utan livlina?
Eller ska jag fega och kanske ångra mej för resten av livet?
(Jag har ju gott om tid på mej att fundera, vet inte ens riktigt vad jag isåfall ska läsa.)
Jag brukade en gång i tiden ha ledstjärnan "bättre att ångra något jag gjort än något jag inte gjort"... Har på senare år väl ifrågasatt den parollen en del, men ändå känns den tillräckligt bärkraftig för att jag fortfarande kan ty mig till den. För ett är säkert: Nån gång i livet kommer katastrofen - t ex i form av anhörigas död, eller olyckor i olika former - som definitivt kommer att påverka mitt liv på ett dramatiskt. Å ju senare i livet den kommer, desto svårare blir det att handskas med den om jag inte dessförinnan har vant mig vid att emellanåt "kasta mig ut i det okända" och konfrontera sånt som gömmer sig bakom "det trygga". För mänsklig tillväxt kommer inte gratis utan genom att skaffa sig erfarenheter.
...
Vet inte om detta bidrar nåt till dina egna tankar, men det var i alla fall vad jag kom att tänka på när jag läste ditt inlägg. Önskar dig med detta en god helg och fortsatt intressant läsning!
Ja, jag försöker bygga bort motgångar, men de kommer ju som du sa ändå. Och de katastrofer jag går och oroar mej för har aldrig inträffat!
Ska nog prata med syrran om det här. Hon har flera gånger sagt upp sej från jobb och lägenhet och gett sej av på långresor. Och det ordnar sej ju alltid när hon kommer tillbaka. Fascinerande, men lite skrämmande tycker jag.
Ha en bra helg du oxå!
Blir glad över att du tycker det var en intressant bok jag tyckte den var lättläst och gav mej mycket.
Jag stod i veckan i en affär med 4 pocketböcker som handlade om ..ångest, fobier, kvinnor som tänker för mycket mm...och hade ångest över om jag skulle läsa dem eller inte..men bestämde mej för att NEJ nu ska jag inte läsa mer om det här just nu..för jag måste släppa greppet...och leva här och nu..
Var hos nya pojkvännen i samma stad som x:ets barn mm bor..och gick där med ångest över att möta min x-s familj, och allt vad det skulle innebära..hade i min hjärna och hjärta redan planerat för vad jag skulle säga..och göra...paniken ramlade över mej flera gånger...men stålsatte mej och tänkte att jag kan inte veta när och hur, och inte planera för alla katastrofer...hur mycket jag än vill och försöker..utan försöker göra som du se.. scenen värsta som kan hända..ja..då har jag ändå ett val att lägga det åt sidan när jag sett det..
Mötte ingen av dem..däremot mötte jag en klasskompis sen 9.an...och blev jätteglad...så blev den dagen!
Du har kloka tankar tjejen och jag tror på dig! Sköt om dig i regnet!
Håller med Micke..det är bra att träna..
Böcker är bra, men jag kan känna ibland att jag nästan flyr undan med alla självhjälpsböcker. Lagom är väl som vanligt bäst.
Bra att du gjorde det du ville trots alla jobbiga tankar!!!
