malve

Nu har mannen åkt iväg med Midi till logopeden. För två veckor sedan var det jag som körde henne dit. F---n oxå! Varför blev det så här???!!! Jag hade ju kommit så långt!!!! Hur kunde jag släppa taget?????

Fast jag vet ju varför.
Och nu måste jag ladda om.

Det jobbigaste är att jag inte har den där kraften som fick mej att göra saker jag egentligen inte vågar.
Och att jag är rädd för paniken igen. Inte bara när jag kör i 110.

Har inte haft någon panikattack på två veckor.
För jag har inte gjort något som jag egentligen inte vågar.
Och börjat med mina gamla säkerhetsbeteenden på det jag vågar.
Och då kan jag ju inte bli bättre.

På onsdag är det skolavslutning i kyrkan.
- 170 barn, 340 föräldrar + syskon och mormor och farfar och... helt packat i kyrkan.
Ska jag våga följa med????
Jag vet inte!
Men jag VILL!

När medicinen börjar verka kommer jag att må bättre!!!!
Har börjat med hel tablett idag.
Och jag klarar ju en hel del: lämnar och hämtar på dagis, cyklar till affären, kör bil med sällskap, gå på Coop.
Så helt tillbaka på noll är jag ju inte.
 
Egentligen är jag ju bara tillbaka nån månad.
Om man bortser från mina säkerhetsbeteenden.
Och inte räknar med promenaderna.
Men jag har inte varit ute och gått.
Det kanske går jättebra.
Börjar bli lite sugen på att pröva...