malve

För första gången det senaste halvåret  välkomnar jag fredagen utan känslan av att ännu en vecka har gått utan att jag har kommit närmare att börja jobba.

Det har känts som i barnvisan (Juja och Tomas Wieslander):

Dagarna de går och går efter varandra.
Måndag tisdag onsdag torsdag fredag lördag söndag
Dagarna de går och går efter varandra
måndan försvann...

Nu har jag förlikat mej med faktumet att jag har gott om tid på mej. Jag behöver inte stressa. Jag får bli bra i min egen takt. Och det känns skönt. Skrämmande. Men mest skönt.

Pratade med en kompis ikväll som frågade om det skulle dröja länge tills jag skulle börja jobba igen.
Fick ju erkänna att det nog dröjer.

Kom på att det jobbigaste med det här är att jag kunnat gömma mej bakom panikångesten.
Jag kan inte jobba för jag kan inte ta mej till jobbet.
Men nu hade jag ju inte långt kvar (hmmm...).

Men ändå har jag blivit sjukskriven i tre och en halv månad till.
Nu kan jag inte skylla på panikångesten.
För med medicinen skulle jag nog kunna ta mej till jobbet snart.
Nu är det allt det andra. I mej.

Jag måste berätta för min chef om utmattningssymptom.
Han som försökte skrämma mej till uppsägning med att berätta om mitt nya stressiga jobb.
Kommer jag att få höra en massa nytt tjafs om det.
Om jag verkligen klarar av mitt jobb.

Fast det är ju inte jobbet i sig som gjort mej sjuk.
Och det är nästan det värsta.
Jag har absolut ingenting att skylla på.
Det är jag själv som drivit mej in i det här.

Fast när jag tänker efter...jag kan ju alltid skylla på den nya regeringen.