malve

Jag skulle egentligen vilja sjukskriva dej i ett år framöver, sa läkaren. Så att du och terapeuten i lugn och ro får komma tillrätta med dej själv och din stress. Men å andra sidan tror jag att det kan vara nyttigt framöver att du får lite annat att tänka på och att det därför kan vara bra om du börjar jobba lite, så jag sjukskriver dej tre månader till till en början.

Vidare höll hon med om terapeutens bedömning om utmattningssymptom (har nu fått någonting med stress med i sjukintyget). Hon trodde inte att panikångesten var det stora "problemet".

Hon tror att en anledning till att motorvägen känns så jobbig är att jag helt enkelt inte är redo för att jobba än. Men å andra sidan ville hon höja medicindosen till 60 mg. Alltså maxdos. Och se vad det kan göra åt min förväntansångest angående kissnödigheten.

Jag satt på helspänn hela tiden. Hon jobbar så att hon vill diskutera olika tankar, t.ex. tanken på om jag ska börja jobba. Så innan slutet hade jag ingen aning om hur länge jag skulle bli sjukskriven. OM jag skulle bli det...
Fast nu kände jag ändå att jag kunde säga vad jag kände och tyckte.

Min reaktion:
Hjälp är jag så dålig???!!!!?????
Då är jag ju inte tillbaka på jobbet i år....
Skönt ! Lättnad!
Oro för medicinökningen. Hur kommer det att påverka mej?

Men framför allt är jag förvirrad. Och rädd. Inga krav på mej från läkaren...inga måsten som ska uppfyllas....det innebär ju att jag helt och fullt måste lyssna på mej själv...vad jag vill....och vad jag orkar....HJÄLP!

Men samtidigt känns det som att jag inte vågat känna efter till hundra. Kanske är det därför jag inte kunnat gråta? Jag har hela tiden känt pressen, varit tvungen att visa min vilja att jobba...genom att kämpa och göra framsteg.
Det har inte känts så under tiden...men kanske är det så...kanske är det därför jag är så ledsen nu.

Det är ju precis det här som jag har pratat med terapeuten om. Jag borde ju vara glad för att min läkare är inne på precis samma linje....och det är jag ju...men ledsen ändå....

För jag har ju exakt samma känsla som hon hade...jag vill börja jobba MEN jag är nog inte redo för det.