malve

Är helt uppfylld av tankarna på en paus. Tror att det skulle vara bra att nollställa.
Och försöka hitta en framkomlig väg.

Hindret är min ångest för att vara ensam mitt i ingenstans. En knackning på dörren. Ett ansikte i fönstret.
Ett benbrott under promenaden. Ja, vad som helst kan ju hända.

Jag är inte rädd för att dö för min egen skull. Men jag känner ansvaret att leva. För mina barns skull.
Nu menar jag ju inte att jag inte vill leva. Bara att jag känner mej ansvarig för att leva så riskfritt som möjligt.

Vill mina barn ha en mamma som bara håller sej vid liv. Som inte lever på riktigt. Vill jag vara en sådan mamma?
Att leva innebär risker. Att gå över gatan kan vara farligt.
Och skulle jag dö, så skulle de ju klara sej. Såklart blir det hemskt och jobbigt utan mamma. Men det skulle gå. Det måste ju gå.

Så jag ska åka. För att ställa allt på sin spets. Utmana mej själv. Våga vara ensam.

Har funderat. Och känner att det behövs flera dagar.
Vecka 44 är det höstlov. Ingen skola. Mannen har inget inbokat på jobbet.

Fegisalternativet är att han tar ledigt ett par dagar och så tillbringar vi några dagar i stugan tillsammans hela familjen. Det blir ett avbrott. Men ingen tid för eftertanke. Fortfarande omringad av måsten.

Det andra alternativet är att mannen tar ledigt i början av veckan. Och så skjutsar familjen upp mej.
Kanske sover de över till tisdagen. Och åker hem för att komma tillbaka till helgen.

Några dagar i ensamhet. Känns lockande.