malve

Idag skulle vi egentligen ha gått till kyrkan, stora dottern och jag. Hon skulle vara ängel i kören. Men det blev sent igår och det gick inte att väcka henne i morse. Så vi lät henne sova.

Så istället har jag tänkt lite på det här med andlighet under dagen.

När jag tänker på min döda pappa tänker jag att hans själ fortfarande finns. Någonstans. Ser på molnen på dagen, och på stjärnorna på natten. Och minns. Saknar. Och längtar.

Jag tror inte på något paradis och inte på något helvete heller. Jag behöver inget paradis att längta till. Tycker att det liv jag har här och nu är tillräckligt härligt (trots allt). Jag behöver inget helvete som skrämmer mej till att vara en god medmänniska. Jag har en hög moral och mycket empati. Ibland för mycket för mitt eget bästa.

Jag tror inte på någon religion. Men på människans behov av att förklara det oförklarliga.

Jag förundras över livets uppkomst. Över varje människa som föds med en egen personlighet.

Men jag har inga svar på hur. Och varför. Har inte känt något behov av det.

Jag funderar inte över meningen med livet. Accepterar att jag inte vet.

Jag kan känna en längtan. Efter Något. Men jag vet inte vad.

Under dagen har jag gått och nynnat på en låt av Ulf Lundell. Det är väl så jag känner att jag skulle vilja förhålla mej till "Gud" om jag nu tror på någon.

Han har kropp, han har själ, han har ande
och han tar hand om alla tre.
Han kan jaga, han kan känna
han kan gå upp på klippan och be.

Han behöver inga kardinaler
han har sitt tempel där han står
Han behöver inga kardinaler
han behöver bara vinden i sitt hår.

Han behöver inga processioner
ingen guldbesudlad skrud
Han behöver inga orgeltoner
för att gå upp och möta Gud.

Ulf Lundell, fritt ur minnet (kanske med några småfel)