att acceptera
Att acceptera att jag har panikångest, är det samma sak som att ge upp?
Eller är det en nödvändighet för att kunna gå vidare, åt rätt håll?
Jag vet inte.
Men jag vet att jag inte har accepterat det här.
Jag slåss med näbbar och klor. Ständigt.
Är det därför det gått så snett?
Är det därför krafterna hela tiden tar slut?
För att jag för ett krig på alla fronter samtidigt.
I stället för att acceptera.
Och ta en sak i taget.
Är det acceptans som krävs för att jag ska kunna bli bra
i lagom takt?
Livet är ju här och nu. Inte bara sen. Då. När jag är fri.
Jag lever i ett mellanrum. Efter Panikattacken. Före "friskförklaringen".
Att acceptera att det ser ut så här. Mitt liv. Just nu.
Inte är väl det att ge upp?
Ska med intresse läsa vidare i Anna Kåvers Att leva ett liv, inte vinna ett krig. Har bara kommit till inledningen men har redan fullt med tankar.
Mycket bra bok, har läst den..man får många tankar. Sköt om dig! :) kram
Jag tror absolut inte att det är att ge upp att acceptera sin panikångest!! Det beror ju iofs på _hur_ man accepterar den. Accepterar och underordna sig den kan ju vara att ge upp, men att acceptera den och vara överordnad den tror jag
helt enkelt gör att man till slut får mindre och mindre panikattacker.
För mig kom vändpunkten när jag till slut accepterade min panikångest, efter några år där jag totalt vägrat sätta något likhetstecken mellan panikångest och mig själv. När jag kunde flytta fokus från kampen och det istället var en del av mig var jag helt fri från allt vad panikångest heter i några år, tills jag efter att kört ganska slut på mig själv åter började få panikångest. Det var tungt, men det var mycket lättare att vända igen "ok, det här är så här jag funkar, tar jag inte hand om mig så kommer panikångesten tillbaka". Men det har aldrig fått definiera mig, bara acceptans som en bit av mig. Jag har inte haft någon panikattack på väldigt länge, men det är ändå en del av mig. Tyvärr har det inte funkat lika bra med bieffekten agorafobi, som är det jag måste jobba med medvetet nu.. men kan jag acceptera den blir det nog lättare att ta kontroll över den med.
Du jobbar så himla duktigt med dig själv, jag är jätteimponerad! Och det är INTE att ge upp att acceptera läget, kanske är det så att det är nyckel till det hela?
Ja, det är kul (men framförallt skönt!) att jag har kommit så långt.
Panikångest är verkligen inte lätt att handskas med. Det tar sin tid, men den tid det tar - det är värt det. Jag är ju långt ifrån "klar", men fortsätt kämpa och fortsätta att arbeta med dig själv - du vinner massor på det!
Jo, det är svårt att acceptera att man inte vågar göra vissa saker. Men jag tror att allt kommer eftersom, vissa saker tar helt enkelt längre tid. Det har ju tagit mig massor av år att inse vissa saker och kunna handla själv i en mataffär.
En sak till: Anna Kåver skriver jättebra böcker. Just denna bok du ska läsa/läser har jag dock inte hunnit läsa. Men jag ska!
Att acceptera är inte att ge upp!
har jag också läst. Är ganska bra, men det är liksom inte så enkelt som det låter i boken, tycker jag.
Men jag tycker inte det är att ge upp om du accepterar. Att ångesten kommer kan du ju inte göra så mycket åt. Eller hur?
Tack för alla tänkvärda kommentarer. Jag ska läsa och begrunda imorgon.
Tvärtom skulle jag säga, du måste acceptera din panikångest för att kunna gå vidare. Är man en person, som du och jag, som lider av ångest så kommer man få leva med det hela livet. Ångesten kommer alltid vara en del av oss. Det du måste göra är att ta kontroll över den och inte låta den skrämma dig.
Jag tror att man förändras av panikångest, men återg´år inte till att vara den man än gång varit. När man har gått igenom alla steg som krävs för att bli av med sin ångest kommer du ha utvecklats så otroligt mycket som människa. Jag vet att det känns jobbigt just nu, men när allt är över kommer du inte ångra att du gått igenom det här. Det gör inte jag idag, även om jag var så långt ner på botten som någon kan komma.
Det som hjälpte mig var boken "Befriad från ångest" av Lucinda Bassett. Hon kan beskriva känslorna så oerhört bra och det hjälpte mig jättemycket. Att veta att någon kännt likadant.
Glöm inte bort att du inte kan kämpa 24 timmar om dygnet.. du måste ta dig tid att bara slappna av. Gör någonting du tycker om som får dig på andra tankar. Jag kunde lägga mig och kolla på någon rolig tv-serie i ett par timmar om dagen bara för att samla nya krafter att kämpa vidare. Du måste hitta ditt sett att slappna av.
Du har kommit långt! Kämpa vidare!
Maila gärna om du vill ha någon att prata med!
Kram Jenny
