malve

Min sons fröken känns verkligen som en lyckoträff. Hela hon utstrålar glädje och engagemang. Trots att det är hennes sista klass innan pension. Hon verkar vara mån om klassgemenskapen, hur man är mot varandra, att ha det mysigt ihop.

Jag hamnade nere i ena hörnet. Det är svårt att tajma så att man får rätt plats. Det kändes lite inklämt, så jag fick ett par ångesttoppar (dock ingen panik).

Jag tycker att jag hanterar situationer där jag har en toalett i närheten bättre nu.
Jag kan tillåta mej att använda den utan att det skulle kännas som ett nederlag. Känner jag att jag inte kan koncentrera mej på det som sägs så kan det vara okej.
Och jag känner att jag kan strunta i att man inte "ska behöva" gå på toaletten när man är på ett tvåtimmarsmöte, eller i närbutiken...

Jag har blivit lite snällare mot mej själv, och kanske har jag fått lite bättre självkänsla och har börjat strunta i vad man bör göra och inte göra.