katastroftankar
Satt en liten stund vid datorn när jag lämnat barnen, men rätt som det var så bara dog den. Jag har på något klantingt sätt lyckats förstöra laddningen, så batteriet blir aldrig fulladdat. Och igår kväll drog jag ur sladden eftersom jag skulle sova ensam med barnen. Så nu har jag en bärbar med sladd....grattis!
Ensam med barnen, ja. Det sätter igång massor av katastroftankar: Tänk om det börjar brinna...tänk om det kommer en tjuv....tänk om det ringer på dörren mitt i natten... tänk om någon blir akut sjuk...tänk om det är jag...
Och tillråga på allt så upptäckte jag precis när jag skulle gå och lägga mej att två av brandsläckarna var borta. Just det ja, vi skulle ju byta batteri men var tvugna att köpa nya först. Vilket glömdes bort i kalasvirret.
Efter att ha pratat om det här i terapin tycker jag dock att jag hanterar det bättre. Bara att få ur sej tankarna, lyssna på vad man egentligen tänker, har tagit udden av dem. Jag försöker att inte oroa mej för mycket i förväg. Det blir som det blir. Och händer det något så gör jag så gott jag kan.
Fast det är klart, jag behöver väl inte tänka på min utrymningsplan vid brand längre. Efter flera nätter ensam kan jag den utantill...
Och jag har fortfarande en del säkerhetsbeteenden för mej när jag sover ensam med barnen (utan barn är ju en helt annan sak, då har jag ju bara ansvar för mej själv):
- jag sover med nattlinne
- jag har en liten lampa tänd i hallen (är inte mörkrädd...)
- jag drar ur sladdarna till alla apparater som möjligen skulle kunna börja brinna
- jag kontrollerar så att dörrarna inte blockerats
- jag har en telefon i sovrummet
Det här är ju inte särskilt betungande. Värre är det ju med tankarna som gör det svårt att somna. Fast igår kväll var jag så trött att jag somnade bums.
Och den värsta tvångstanken har jag sluppit nu när Mini oftast sover hela nätterna. Tänk om jag tröttnar på hennes gråt och kväver henne med kudden. Vilken ångest jag har haft över det! Och ändå vet jag ju att jag aldrig skulle göra så. Men när jag ligger där ensam och trött så kommer tvivlet smygande...
Skönt att jag inte hade de tankarna igår kväll iallafall. Och nu är det "bara" tre nätter kvar...
Låter jobbigt att ha alla dom där bekymren. Jag minns en gång när jag var ensam med barnen och blev jättesjuk, hade jättefeber, men fick hjälp av min mamma som satte sig på tåget och åkte till oss 40 mil..visst, är det ju oftast så att behöver du hjälp finns det alltid någon? Vore kanske lättare att skriva de namnen på en lapp, OM något händer, kan jag ringa...osv. Vad tror du om det?
Nu är jag ju optimist :) så har fullt förtroende för att du fixar de här dagarna utmärkt iallafall..Hur skulle din man löst det om du inte varit där? KRAM och ha en underbar dag! :)
Min man tänker inte alls så där. Han var t.ex. och badade ensam med alla tre i somras.
Ja, det löser sej ju alltid. Min mamma ställer ju upp om det krisar, hon bor knappt en mil härifrån.
Jag ska försöka plocka bort fler och fler säkerhetsbeteenden allt eftersom, det blir fler jobbresor för mannen i höst. I natt gick det ändå ganska bra, trots avsaknad av brandvarnare...
kram:)
Ja det är bra om du kan ta bort lite säkerhetsbeteenden, men ta det lungt, du har inte brådis.:) tänk, karlar dom ser saker annorlunda ofta..undrar om det är medfött, från stenåldern, eller hur det är? förmodligen finns det något gammalt i det men säkert olika för olika män.:)
kram igen!
