malve

Idag gick det superbra att gå och hämta barnen. Jag började med minstingen på dagis (för på skolan kan man smita in på toa om det krisar). Hon ville inte gå hem idag, så vi blev kvar ett tag. När vi väl kom vidare till skolan visade det sig att sonen för ovanlighetens skull var med på ateljén idag, vilket innebär att han inte var riktigt klar för hemfärd utan ville göra färdigt det han höll på med. Så vi fick snällt vänta på honom.

Så jag var hemifrån i en dryg timme. Med flera vänta-situationer som ofta framkallat panikattacker. Idag klarade jag mej helt utan ångest. Jag hade inte ens förväntansångest inför hämtningen, vilket jag "borde ha haft" eftersom det var första gången med den svårighetsgraden.

Det som för ett år sedan (utan medicin) tog flera veckor i anspråk av stegvis exponering har den här gången gått på mindre än en vecka. Jag känner mej jättenöjd!

Dessutom tycker jag att jag har varit snäll mot mej själv och insett att hämtning och lämning varit en påfrestning den här veckan, och inte haft så många tankar på att jag borde göra en massa andra saker. Jag har faktiskt inte varit utanför dörren på hela dagarna. Vilket är helt okej!

Minns hur jag höll på för ett år sedan. Förrutom ständigt ökad svårighetsgrad på hämtning och lämning av barn så tränade jag också på promenader (dagligen), besök i ICA-affären (3-4 gånger i veckan) och exponeringsträning på stan / köpcenter / stormarknad helst 3 ggr i veckan. En normal dag innehöll 3-5 exponeringsträningar. Ofattbart att jag inte insåg vad jag höll på med! Men jag ville ju så gärna bli bra!

Nu tar jag en sak i taget. Lugnt och säkert. Fast det är svårt. Jag har lätt för att anklaga mej själv för att vara lat , att jag inte vill bli bra, när jag inte gör saker. Men jag har en stark drivkraft i mej. Annars hade jag ju inte börjat med promenaderna till dagis sådär utan vidare.

I morgon ska sonen ta med sig en kompis hem så då kanske jag tar bilen. Men på morgonen ska vi gå.