malve

Min syster störde mej när jag skrev förra inlägget och jag fick avsluta abrupt. Glömde bort att skriva om hur jag själv är.

När det gäller bekanta och i vissa fall även kompisar är jag mer av en struts. Jag sticker huvudet i sanden och väjer undan. När jag till sist inte kan tiga längre blir det som en fördämning som brister och allting forsar ut. Min intention är att vara en giraff, men ärligt talat så blir det väl någonting mitt emellan.

Med min man och personer som står mej nära tar jag upp problem och försöker vara giraff, men det varierar med humöret. I PMS-tider blir jag lätt en varg. Och om min man tar upp ett problem med mej förvandlas jag omgående till varg och hugger tillbaka. Han borde kanske vara lite mer giraff så att jag inte känner mej angripen.

Och så var det då de älskade små charmtrollen till ungar. När jag är i balans och inte antastas av ångest eller stress är jag faktiskt ganska bra på att vara giraff. Jag utgår från mina känslor o.s.v. men blir väl lite varg ibland när tålamodet tryter.

Men i obalans med en jobbig 7-årsson att dustas med är jag tyvärr inte sådan. Och när paniken är nära så ger jag order och är sällan särskilt pedagogisk. Detta har jag ständigt dåligt samvete för, men i stunden har jag ingen tankekraft över till något annat än att överleva situationen.