stålmamman

Min mamma var hemmafru. Och perfekt. Hon gjorde allt. Hann allt. Kunde allt. Och var dessutom smal och fräsch. Och trevlig. Det fick jag höra allt som oftast. Av både vuxna och kompisar.

Jag växte upp. Skaffade mej en utbildning. Det hade inte min mamma. Så där kunde jag hävda mej och bli duktig. Importerade hennes städrutiner. Men var ganska slarvig däremellan.

Och sedan blev jag mamma. Plötsligt mindes jag min barndom. Min mamma. Vårt hem. Allt runt omkring. Jag kunde inte värja mej ifrån att jämföra. Omedvetet smög sej kravbilden på mej. Jag orkade aldrig (ville inte) ha det som min mamma, men känslan av allt jag borde göra var ändå stark.

För att sänka sina krav ska man utmana dem, har jag fått höra i terapin. Men hur gör man med krav som man aldrig levt upp till, men som ändå knackar en på axeln och viskar i ens öra att man inte duger?

Idag har min mamma sänkt sina krav. Hon förstår inte heller hur hon hann. Men hon minns inte att hon var stressad. Utan att hon gjorde allt med glädje. Jag minns det som att min mamma alltid hade tid med oss barn. Tog sej tid. Det kanske är det värsta. Förutom att jag inte lyckas leva upp till hennes "husmorssysslor", är jag också sämre på att ta mej tid med barnen.

Jag tror att det hon hade var närvaro. Hon gjorde en sak i taget. När hon var med mej så var det det som gällde just då. När hon torkade golvet torkade hon in sej i ett hörn och satt där på en stol och väntade på att golvet skulle torka. Jag minns min barndom som lugn och harmonisk. Jag hade inte en mamma som flängde runt ständigt fixande och plockande i huset. Hon var med oss barn (och hade dessutom dagbarn periodvis) och om kvällarna tog hon det lugnt. Satt oftast i sitt soffhörn och stickade eller sydde.

Jag inser ju att man inte kan jobba och leva upp till hennes standard. Men när jag var mammaledig levde jag ju i samma situation som hon hade haft. Tre barn och ett hem. Och jag har dessutom en man som jag delar alla sysslorna med. Så då borde jag ju kunnat ha det iallafall lite som jag tycker att jag borde ha det. Men det hade jag inte.

Nu har jag gjort upp med mina krav om hur hemmet ska skötas. Och det känns skönt. Lite komiskt blev det dock när jag insåg att jag hade gått igenom vårt städchema med mamma och fått okej innan vi körde igång. När mamma säger att det är lagom intervall så är det så...

Nästa område att ta itu med är hur jag är som mamma. Också där har jag bilden av min mamma som måttstock. Den perfekta mamman. Nästan iallafall. Om man bortser från en del tidstypiska uppfostringsmetoder och så ("du får ingen efterrätt förrän du ätit upp maten").

Det är inte lätt att vara dotter till en perfekt mamma. Men jag är tacksam för den mamma jag har. Och den fina barndom som hon givit mej. Om jag bara kunde sluta att få dåligt samvete för att jag inte är som hon.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0