malve

Om jag placeras i en grupp med människor som jag inte känner och  får en uppgift att lösa så slår det nästan aldrig fel. Det är jag som tar täten och styr upp samtalet.

Hamnar jag bredvid en människa som jag bara är lite bekant med är det oftast jag som inleder samtalet.


Som liten var jag tyst och blyg. Och detta förstärktes under min uppväxt eftersom det hela tiden uppmärksammades. Det som kanske från början bara var försiktighet växte till en fast egenskap. Jag ÄR tyst!

I trygga sammanhang har jag alltid kunnat prata. Men under skoltiden blev jag tyst så fort det tillkom någon som jag inte kände. Behöver jag säga att muntliga föredrag var ett litet helvete? Likaså muntliga läxförhör och kravet från lärarna att man måste prata på lektionen för att få bra betyg.

Som grädde på moset hade jag också väldigt lätt för att rodna. Det gjorde det ju inte direkt lättare när jag förutom att oroa mej för vad jag skulle säga också behöva må dåligt över mitt röda ansikte.

I klassrummet blev lösningen på problemet att jag alltid försökte placera mej vid fönstret, ungefär i mittersta raden, så att jag kunde sitta med ryggen mot väggen när jag pratade. Att ha blickar bakifrån som jag inte hade kontroll över var hemskt jobbigt (helst hade jag velat sitta längst bak, men för betygens skull valde jag den näst bästa lösningen).

Och så hade jag långt hår som jag kunde försöka gömma mej bakom. Min bästa position var att stödja ansiktet i ena handen, luta huvudet lite och låta håret hänga ner över den andra kinden. På så sätt såg läraren mej, men ingen annan (inbillade jag mej iallafall).

Någon gång i tonåren bestämde jag mej för att jobba med det här. När vi började hänga ute på discon blev det ju väldigt trist när jag inte kunde prata med folk jag inte kände. Så jag började observera min bästa vän som är extremt socialt begåvad, tog till mej hennes knep och började prata! Sedan la jag till en lite skämtsam ton som gick hem. Efter lite övning blev jag riktigt duktig på allmänt dösnack. Men när det kom till djupare samtalsämnen var jag fortfarande tyst. Det roliga blev som ett skydd.

Under högskoletiden slapp jag så kravet på att prata under föreläsningarna för att få bra resultat. Sista terminen hade vi en kurs där vi skulle hålla flera föredrag i grupp. Jag hamnade i en suberambitiös grupp, fast med en rolig knorr och vi blev snabbt lärarens favoriter. Den positiva feed backen och den regelbundna övningen gav resultat. Det kändes lättare att prata inför folk. (KBT i ett nötskal.)

Jag bestämde mej för att jag behövde utveckla min personlighet och satte upp fem mål att jobba med, där ett var att sluta se mina röda kinder som ett problem, och ett annat var att helt komma över min skräck för att prata inför folk. Så jag klippte mej och skaffade mej ett jobb!

En av de första uppgifterna jag fick på jobbet var att hålla utbildning för hela företaget. Sammanlagt blev det kanske 50 tillfällen där jag stod och pratade inför folk. Efter det berörde det mej inte det minsta att stå inför en folksamling.

Och rodnaden har jag helt tappat fokus på. Jag vet faktiskt inte om jag brukar rodna längre. (Och jag vill inte veta det heller.)

Nu tillbaka till mina inledande exempel. Dessa har jag tagit som bevis på att jag inte längre är blyg. Jag pratar ju obehindrat med vem som helst. Men nu när jag tittar närmare på det så är det nog så att jag tar kommandot för att ha kontroll. Om jag leder samtalet behöver jag inte svara på frågor - det är jag som ställer frågorna. Jag tycker fortfarande att det är jobbigt att prata om mej själv, utom i ytliga frågor. Och jag vill dessutom inte ge ett blygt intryck, och därför pratar jag.

Den lilla tysta och blyga flickan finns fortfarande där inne, och styr mej än i dag. Jag är blyg - men jag försöker febrilt bevisa motsatsen, både för andra och mej själv. Och jag tror att jag har lyckats ganska bra...

(Och jag väljer fortfarande att placera mej i ett rum så att jag ser alla.)