terapi 071221

Jag inledde med att samtala om mina känslor av sorg. Terapeuten sa att det går ju att avbryta sjukpensionen och återgå till arbetet tidigare om jag är redo för det. Direkt när han hade sagt det så insåg jag att det inte är där skon klämmer.  Det är inte att jag inte jobbar som jag är ledsen över, utan att jag inte kan jobba. Hans svar kändes dessutom prestationskrävande igen: om jag är tillräckligt duktig på att bli bra så kan jag börja jobba tidigare.
Suck! Det får bli ett år. Jag ska inte tänka någonting annat.

Vi började reda ut min syn på ekonomi. Terapeuten sa att det var en form av tvångsbeteende och han blev inte överraskad när jag sa att det började när jag fick barn. Jag har kommit in i en snurra där jag får stark belöning av att ha pengar på banken, laga billig mat och fynda, vilket leder till att ytterligare stärka tvånget.

Så här påverkar det min vardag:
- jag sköter budgeten och räkningarna (för att ha kontroll)
- jag jagar extrapriser
- jag optimerar inköpen så att totalkostnaden blir låg (t.ex. vid matlagning tänker jag på vad saker kostar och byter ut varor mot billigare alternativ (inte billigare produkter) t.ex. redning med vatten istället för creme fraiche, potatis istället för ris.
- jag räknar ut hur mycket jag har sparat och hur mycket maten kostar. Ett fyndat klädesplagg belönar mej varje gång jag tvättar genom att jag känner mej nöjd
- jag vill inte använda pengar på sparkontot. T.ex. vid stora kostnader delar vi om möjligt upp utgiften på olika månader = tajt budget "i onödan"
- jag sparar så mycket pengar som möjligt. allt jag spenderar på mej själv är onödigt
- vi har för snålt tilltagen "fickpeng" = jag får alltid prioritera och vi har inte pengar till att göra någonting extra.

Jag (vi) lever helt enkelt som om vi inte hade några pengar så att vi ska kunna lägga undan pengar för att vi om vi i framtiden inte har så stor inkomst ska kunna leva gott utan att snåla.

Jag inser hur sjukt det låter när jag skriver det. Snåla nu så att vi eventuellt inte ska behöva snåla när vi verkligen skulle vara tvugna att göra det, vilket förmodligen aldrig kommer att inträffa.

Och att synen på mej själv går igen även här. Jag tycker verkligen inte att jag är värd att lägga pengar på.

Lite har jag jobbat med det här under hösten:
- jag kan köpa saker till mej själv och till hemmet (men bara på rea och om det är något jag behöver)
- jag kontrollerar inte saldot på mitt kort varje dag längre
- jag har ibland creme fraiche i maten

Saker att börja jobba med:
- fortsätta med att stå emot extrapriserna
- börja laga mat efter recept och inte byta ut någonting bara för att hålla kostnaden nere
- spendera pengar på mej själv (terpeuten insisterade på detta....skulle vilja ha ett par stövlar och en ny jacka... men det tar verkligen emot att köpa detta till ordinarie pris.)
- sälja fonder för att betala skidresan (big no-no att röra de pengarna..., annars brukar jag "låna" från renoveringskontot)

Nu blir det uppehåll i fyra veckor. Terapeuten förväntar sej att jag då kommer i mina nya stövlar. (Halvt på skämt och halvt på allvar, antar jag.)

tillfällig sjukpension

Sjukpension i ett år blev resultatet av dagens möte. FK-tanten hade tvärvänt på den punkten. Sist vi träffades sa hon att hon tyckte att sjukskrivning var mer lämpligt. Nåja, nu får jag tid på mej iallafall.

Från jobbet var det min chef, personaltjejen och företagshälsan. De nöjde sej med det här mötet och räckte över julklappen i väntrummet (de tyckte tidigare att vi skulle träffas en stund efter mötet och eftersom det inte finns några lokaler att vara i så hade vi i såfall varit tvugna att vara här hemma, därav städningen). 

Chefen var verkligen engagerad och ville försöka förstå min situation med en rad frågor. Personaltjejen ställde lite klantiga frågor om en annan arbetsplats kanske skulle vara lämpligare för arbetsträning (svar nej) och om jag beräknades bli fullt frisk (svar ja, det frågade hon vid förra mötet också....)

Läkaren och terapeuten tryckte på att jag behövde vara utan krav och tidspress. Att den snabbaste vägen för tillfrisknad är en lång sjukskrivningstid. De ville inte uttala sej om när jag eventuellt skulle kunna vara tillbaka på jobbet för fullt, vilket känns skönt.

Efter mötet satt vi tre kvar en stund och pratade om det hela. Vid förrförra läkarsamtalet hade hon varit osäker på om jag behövde en knuff ut i arbetslivet eller tid, men att hon i måndags blev säker på att det är tid jag behöver. (Därav alla jobbiga frågor i måndags.) Hon tyckte att jag mellan dessa gånger "landat i mej själv" och blivit medveten om mitt stressproblem och mitt mående på ett annat sätt, vilket hon tyckte var en förbättring av måendet.


Jag har nog inte riktigt tagit in att det här är verkligt än. Att jag faktiskt inte behöver tänka på att bli bra så fort som möjligt utan kan ta det lugnt. Hur man nu gör det...

dosökning och järnbrist

Idag ökar jag min Citalopram till 60 mg (maxdos). Svindlande mycket!!!

Jag har funderat lite på det där med min förväntansångest. Är det meningen att medicinen ska ta bort all oro för saker som verkligen är en utmaning för en? Blir man inte helt blasé då?

När jag tänker tillbaka på halvåret med medicin så tycker jag att jag mådde som bäst i augusti (20 mg) och strax före jag ökade till 50 mg. I somras hade jag lagt alla krav på hyllan och var inte stressad av några prestationstankar. I oktober tyckte jag att jag kunde göra det som behövs i min vardag utan någon allvarligare ångest. (Mer än när det blev för mycket.)

Nu hoppas jag att det är järnbristens fel att jag mår som jag mår.

I dag när jag böjt mej ner för att ta på mej skorna på dagis och sedan reste mej upp snurrade det till i huvudet och jag riktigt kände hur ångesten började svepa i kroppen medan jag gick mot skolan. Och sedan kom tankarna. Vid en vanlig panikattack är det ju tvärt om. Då är det ju tankarna som triggar igång kroppen, inte kroppen som triggar igång tankarna.

Och eftersom jag inte är rädd för att svimma (mer än i bilen) och jag inte var kissnödig så for jag inte iväg i ångestspiralen utan kroppen lugnade ner sej, men oron var kvar en stund efteråt.

Inför läkarbesöket igår hade jag ingen förväntansångest för själva utförandet. Jag var först inne på apoteket och sedan satt jag i väntrummet  i tio minuter (var lite tidig) och efter läkarbesöket satt jag ganska länge och väntade på att få komma in till provtagningen. Allt detta utan någon som helst ångest. Tidigare har jag tyckt att väntan till lab har varit jobbig eftersom man inte vet när man får komma in och således inte "kan" avvika för ett toalettbesök.

Ångest inför en tågresa, inför bilkörning till jobbet, inför bilkörning ensam över ölandsbron - är det så himla konstigt egentligen?

läkarbesök 071217

Jag sitter här med upprörda känslor och gråtiga ögon.

Jag tror att jag har skrivit det förrut, att hos min läkare vet man inte förrän man går därifrån vilken linje hon tänker välja. Hon diskuterar olika situationer för att se hur man reagerar.

Förra gången avslutade hon med att säga att hon kunde tänka sej att sjukskriva mej ett år framåt, men att hon var lite osäker på om det kanske skulle vara bra för mej att börja arbetsträna. Inför dagens besök kände jag mej alltså ganska tryggt förvissad om att hon skulle vara på "min sida".

Efter inledande måendeprat, började hon med tanken att jag skulle börja arbetsträna efter nyår och allt som jag sa vände hon på så att det skulle bli bättre om jag började arbetsträna. "Vore det inte bättre om du jobbar medan du går och mår dåligt och samtidigt går i terapi så slipper du stressen att vara sjukskriven och slipper ha jobbstarten framför dej (som ju i sig är ångestframkallande)." kan väl sammanfatta hennes resonemang.

När jag skulle försöka förklara för henne att det ju inte är tanken på jobbet i sig som är det jobbiga, utan att ha för mycket inplanerat, så kom tårarna. Jag berättade för henne om styrketräningen som jag inte klarade ut trots att det var någonting som jag kunde styra över helt själv och dessutom tyckte var roligt. Att för många inplanerade aktiviteter med kompisar och familj kan kännas övermäktigt.

När jag sa det så kände jag hur fruktansvärt jobbigt det faktiskt är att vara jag just nu. Vilken vanmakt och frustration jag känner över att inte kunna leva det liv som jag vill leva.

Hon tittade intensivt och länge på mej medan jag snyftande torkade mina tårar och frågade sedan hur lång tid jag kände att jag behöver. Till sommaren, sa jag och hon bestämde sig för att sjukskriva mej till slutet av september.

Imorgon ska jag öka medicindosen till 60 mg. Och om det inte hjälper mej mer än nu så tyckte hon att vi ska testa en annan medicin. Så jag hoppas verkligen att det blir bättre nu när jag äter järntabletter också så att jag slipper det.

Citalopram, som jag äter nu, har ju varit  i stort sett biverkningsfri och ändå dämpat panikattackerna avsevärt. Det är ju förväntansångesten som jag inte tyckt blivit så mycket bättre. Eller har den det? Är det så konstigt att tanken på det som skrämmer mej mest fortfarande känns jobbigt och ångestfyllt? När jag väl tagit steget och antagit en ny utmaning så har ju ångesten försvunnit nästan omgående och det är inte längre laddat.


terapi 071214

Det verkar inte som att jag och terapeuten var på samma möte förra  gången. Han hade en helt annan bild av allt som sades än vad jag har. Det kändes lite märkligt...vi drog ju över 25 minuter så han kanske inte hann anteckna direkt efter samtalet...jag bloggade ju som vanligt om det när jag kom hem så jag vet ju vad som sades.

Han hade inte uppfattat att jag skulle  vara borta förra veckan (trots att jag sagt det vid två tillfällen). Därav brevet.

Sedan frågade han om jag hade tänkt något om värderingar tills idag. Jag sa att jag hade tänkt på mitt förhållande till tid, som var min läxa. Detta hade han inte noterat. Inte heller att vi bestämde att vi vid varje tillfälle skulle utse en specifik uppgift för mej att tänka på till nästa gång.

Min stress angående tider kom vi överens om bottnar i två olika saker:
- mitt noggranna planerande som jag gör för att vara klar på utsatt tid och vara säker på att jag får med mej allt, vilket grundar sej i mitt behov av att ha kontroll och att komma i tid.
- stressen när verkligheten avviker från planerna (vilket de oftast gör när barnen är inblandade)

Dessutom tycker jag att det här är ett problem för att det tar mycket av min tid att planera och förbereda, och jag lägger sedan extra tid på att dubbelkolla (antingen verkligen titta efter eller "bara" gå igenom det i tanken)

Till nästa gång ska jag börja tänka ut en hierarki för att bryta det här beteendet.

Jag måste tillåta mej själv att det är okej att komma försent ibland. Jag skiljer inte på avsiktliga förseningar (telefonen ringer och man pratar bort en kvart) och oavsiktliga (hittade inga rena strumpor).  Våga testa, blir folk arga på mej. Och gör det isåfall någonting?

Dessutom behöver jag komma bort från det här ständiga planerandet. Kanske genom att bestämma att jag får börja förbereda och planera tidigast en halvtimme innan avresan.

Tål att tänka på under veckan. Terapeuten tyckte dock inte att vi ska börja med några fler utmaningar nu eftersom jag har fullt upp.

Vi pratade också om uppföljningsmötet med försäkringskassan som är nästa vecka. Han ville stämma av vad jag tycker att han ska säga om vår terapi. Vi ska prata om att vi jobbar med att minska stressen i vardagen.

Till nästa gång ska jag tänka över eventuella faror som lurar under juluppehållet. Som nog blir hela fyra veckor långt.

terapi 071130

Jag börjar med läxan till nästa gång:
Försöka få en regel när det gäller att passa tider som är snällare mot mej själv. (Nu är regeln: kommer du försent så är du en oansvarig och dålig människa.)

I övrigt kändes det som att jag bara ifrågasatte hans tankar hela terapitiden. Precis som jag planerat :)
Måste säga att det är ett stort framsteg. Att jag vågar framföra och diskutera utifrån mina egna åsikter,erfarenheter och känslor. Och det med en som har lång utbildning och erfarenhet i ämnet (fast inte när det gäller mej som person förstås. Där har jag ju längst erfarenhet).

Att inte låta känslorna styra utan följa min tanke om hur jag vill att mitt liv ska vara
Vi diskuterade hur jag ska förhålla mej till det här eftersom jag har för höga krav på hur mitt liv ska vara. Vi jobbar ju på att sänka kraven och tills jag vet hur jag vill leva mitt liv forstsättningsvis kanske jag ska sänka kraven på vad jag ska göra, så att det blir en rimlig nivå som jag orkar med.

Att inte undvika stressande situationer
Här stod terapeuten fast vid sin ståndpunkt: att det inte är bra att backa från kraven, eftersom jag lever i en värld med krav. Tids nog kommer jag att behöva utsätta mej igen och då slår stressystemet till med full kraft. Istället ska jag lära mej att hantera stressen. Och sänka kraven på mej själv så att det inte blir så stressigt.
Problemet är ju att jag har så höga krav på så mycket.

Vi pratade också om vardagsstressen. Att jag inte kan koppla av under dagen när jag har en tid att passa på eftermiddagen eftersom jag schemalägger hela dagen och det som blir kvar är små snuttar av tid. Han tyckte inte att min lösning att låta min man hämta barnen var någon bra idé. För så ser ju inte verkligheten ut. Däremot pratade vi om hur jag ska kunna koppla av under dagen och vi kom fram till att jag kan sätta en klocka som ringer klockan tre. Innan dess är det fri tid som jag kan styra hur jag vill. (Kanske att jag t.o.m. ska täcka över klockorna hemma så att jag inte kan kolla tiden).  Och när jag kommer på mej själv med att planera ska jag tänka "nu planerar jag igen" och styra tillbaka tankarna på det jag håller på med.

Jag tog upp att jag blivit stressad av det något flummiga sättet att säga hur vi ska gå vidare med olika punkter och att jag gärna gömmer mej bakom tänkandet när jag är hemma och därför inte vill ha för mycket att tänka på.
Vi kom fram till att vi ska ha ett tydligt avslut varje gång där vi går igenom vad jag vill fundera vidare på. Och allt annat är bonus. Dessutom ska jag avsätta tid hemma där jag ska tänka på läxan, och styra bort tankarna därifrån resten av tiden. Och för att det inte ska bli ett stressigt måste så ska jag göra det när jag har lämnat barnen.

Det blev en ganska svår terapigång idag. Som dessutom inte blev 45 minuter utan 70. (Först när vi skulle avsluta kom han på att det var utvärderingsgång.) Terapeuten fick flera gånger tänka efter riktigt ordentligt och jag fick förklara och förklara innan han förstod. Det var flera vinklingar som jag hade som han aldrig hade tänkt på.


inför terapin

Dåligt med sömn i natt också. Sonen kom insmygande och la sej bredvid mej. Inte för att han stör, men jag vakande ju och kunde inte somna om.

Idag på terapin vill jag prata om det som jag glömde förra gången. Nämligen det här med hur jag ska minska stressen.

Min terapeut tycker att man ska göra allt det som man vill ska ingå i sitt liv, även om det inte känns bra. I natt kom jag på vari problemet ligger: jag har alldeles för höga krav på hur jag vill att mitt liv ska vara. Eller rättare sagt vad jag ska göra. Jag gör mycket utifrån vad jag borde göra, vad som jag tror förväntas av mej o.s.v. Och då blir det för mycket.

Terapeuten tycker även att jag bäst höjer stresströskeln genom att utsätta mej för de situationer som ger mej stress och lära mej att hantera dem. Det är bara det att det är så många situationer varje dag, och det blir jobbigt. Dessutom är det väl även här så att en stor del av stressen beror på mina för höga krav.

Det ska bli intressant att prata med honom om det här.

Dessutom har vi avstämningsgång där vi ska gå igenom om vi är på väg åt rätt håll, vad som känns mindre bra och sådant.

Terapeuten vill att vi ska jobba strukturerat, och inte flumma ut för mycket. Men jag vill gärna prata av mej lite i början. Och då har han sagt "Vill du att vi ska prata om det idag?" efter varje sak jag tagit upp. Vilket känns stressande.

Och så upplevde jag att det blev väldigt otydligt med läxan förra gången. Vi gjorde upp en lista på förbättringsområden och när vi skulle avsluta så sa han att jag antingen kunde jobba med det hemma eller ta upp en del nästa gång. Då kommer mitt prestationsjag in dirket och vill att jag ska göra allt hemma och vara duktig. Stressigt och jobbigt.

läkarsamtal

Nu har min läkare ringt angående provsvaren.
Mitt blodvärde ligger på 95 (brist har man under 120). Inte konstigt att jag är yr och trött.

Och så berättade hon att försäkringskassan hade ringt till henne idag och vill ha ett avstämningsmöte.
Innan det mötet ska hon och jag träffas och diskutera framtiden. Om det bästa är ett års sjukpension, eller fortsatt sjukskrivning och arbetsträning till våren.

Jag får väl fundera lite på vad jag vill och vad som känns bäst.

terapi 071123

Idag försökte terapeuten gå in ännu mer för att fokusera på en sak i taget genom att efter det inledande måendesnacket fråga: Vad vill du att vi ska prata om idag? Och varje gång jag började svamla ut frågade han om jag ville prata om det istället. Det är lite svårt. Det är jag som ska styra samtalet och välja vad vi ska prata om, men jag vet ju inte vart vi är på väg.

Hur som helst, jag valde att prata om golfbollarna. Närmare bestämt mitt äktenskap.
Vi skrev upp olika punkter och sedan fick jag bestämma hur viktig varje punkt är och hur väl jag lyckats.

Område                                          Hur viktigt?           Hur väl lyckas jag?
Ta upp problem                               10                               5
Ta emot "kritik"                                 10                               2
Göra saker tillsammans                  8                               7
Inte vara kontrollerande                    8                               2
Låta ske (inte överplanera)              6                               1
Ge honom frihet                               10                             10
Ostressat sex                                     8                                1
Vara mej själv                                   10                             10


Jag valde att börja jobba med att släppa kontrollen.
När vi diskuterade det här kom vi in på mitt kontrollbehov angående mat och ekonomi och min fixering vid rabatter och extrapriser och den stressreaktion jag får av det. Han sa att detta var en inlärd reaktion som jag måste träna bort.

För att släppa kontrollen ska jag göra följande:
- Inte läsa reklamen
- Öppna direktreklamen och slänga alla rabattkuponger
- Inte använda mina bonuskort
- Bara handla den mat jag behöver för veckan
- Välja ekologiska alternativ
- Sätta in mer pengar på kontot
- Undvika reor

Det här känns superjobbigt, men terapeuten sa att för att bryta mönstret behöver jag sluta helt en period. När jag blivit "normal" igen kan jag på ett annat sätt välja om jag vill utnyttja ett erbjudande eller inte.

Det här påverkar ju min man också eftersom jag vill ha full koll på alla inköp av mat och kläder så att det blir det ekonomiskt bästa alternativet.

För att släppa kontrollen i hemmet har jag  ju kommit en bit på väg genom att vi delat upp vardagssysslorna. Det jag behöver göra är att diskutera igenom prioriteringar med min man. Ska det vara så att han prioriterar renoveringen först och att jag alltid får ta rutingrejjerna?

Till nästa gång ska jag genomföra punkterna ovan (jag tyckte att det var lika bra att ta allt på en gång) och jobba vidare med mina förbättringspunkter

terapi 071116

Jag körde bil till terapin idag, på vinterväg. Det gick bra.

Jag sa att jag tyckte att det var för mycket med tre läxor. Men han hade bara noterat två. Och det var de två som jag hade gjort. Så bra.

Vi pratade ommin vardagsplanering. Om att det nog är bra med bestämda dagar för annars finns risken att jag antingen inte gör någonting, går omkring med massor av borden som mot slutet av veckan växt till måsten. Eller att jag gör i förväg för att kunna njuta senare. VIlket man ju ändå inte gör eftersom det alltid tillkommer nya saker.

Vi pratade om vad jag vill. Om mina intressen som börjar vakna till liv. Om min lust att vara närvarande tillsammans med min familj. Om att ständigt aktivt välja att vara tillsammans med min man, så att det inte blir slentrian.

Vi började beta av alla mina borden. Fastnade länge vid mitt borde när det gäller vänner som jag borde ringa. Vi kom fram till att varje borde är komplext, och att det finns många fler borden än dessa. Och vi bestämde oss för ett annat angreppssätt.

Nu ska vi utgå från mina värderingar. Vilka är mina golfbollar? Som det är idag har jag allt på samma nivå. Ingenting är viktigare än något annat i praktiken (i tanken är det naturligtvis inte så men i det här fallet är det ju inte tanken som räknas....) och det är ju som gjort för att få dåligt samvete och vara stressad.

Till nästa gång ska jag fundera lite över golfbollarna.

golfbollar

Nu ska jag börjar jaga golfbollar i terapin med den här gamla historian som modell:


En professor i filosofi står framför sin klass, med några saker framför sig på katedern.
   
När lektionen börjar lyfter han, utan att säga något, fram en stor och tom syltburk och fyller den med golfbollar. Han frågar sedan studenterna om burken är full. De nickar jakande.
   
Så plockar professorn upp en låda med små färgade kulor och häller dem i burken.
   
Han skakar burken lätt och kulorna finner vägen till hålrummen mellan golfbollarna. Igen frågar han studenterna om burken är full.
   
De nickar jakande igen.
   
Professorn tar då upp en påse med sand och häller den i burken. Självklart fyller sanden hålrummen mellan golfbollar och kulor.
   
Återigen frågar han studenterna om burken är full och studenterna svarar med ett rungande JA. Professorn plockar då fram en stor burk öl från under katedern och häller hela innehållet i burken, vilket effektivt fyller upp hålrummen mellan sandkornen.
   
Studenterna börjar nu skratta. Nu, säger professorn när skrattet lagt sig, ponera att denna burk representerar ditt liv. Golfbollarna är de viktiga sakerna i livet, din familj, dina barn, din hälsa, dina vänner, dina favoritsysselsättningar, saker som om allt annat försvann, och bara de sakerna återstod, så ditt liv fortsatt vara fullständigt. De små kulorna representerar de andra sakerna som betyder något, ditt jobb, din bil, ditt hus.
   
Sanden är allt annat, de små sakerna. Om du först häller sanden i syltburken, fortsatte professorn, blir det plats till golfbollarna och småkulorna. Det samma gäller i livet. Om du spenderar för mycket tid och energi på de små sakerna, får du aldrig plats till de sakerna som är viktigast för dig.
   
Koncentrera dig på de saker som är viktigast i ditt liv.
   
Lek med barnen, ta dig tid till motion, bjud ut din kära på middag. Det finns alltid tid kvar till att städa huset, tvätta bilen och kasta soporna. Ta hand om golfbollarna först, det som verkligen betyder något.
   
Prioritera!
Resten är bara sand... En av studenterna sträckte upp handen och undrade vad ölet representerade
   
Professorn log. Jag är glad att du ställde den frågan. Det visar bara att hur fulländat ditt liv än kan verka, finns det alltid plats till en stor kall öl...

läkarsamtal

Jag är hemma med sonen idag med. Han hade lite feber igårkväll och vaknade ett par gånger på natten, så jag tyckte att det var lika bra. Tjejerna är dock på dagis idag för jag hade telefontid med läkaren nu på morgonen.

Eftersom jag har järnbrist igen så ska jag på en ny stor provtagning för att se att jag inte har brist på något mer.
När jag har varit på den ska jag börja med järntabletter.

Först var läkaren inne på att jag skulle sänka dosen av antidepressivt med en gång, men jag tyckte att vi kan vänta och se om jag mår bättre när järnbristen är åtgärdad. Och det höll hon med om. Hon pratade nämligen om att hon kanske tyckte att vi ska prova en annan medicin eftersom den här inte hjälpte mer än till 40 mg. Fast det är jag inte alls sugen på, så jag ger den här dosen några veckor till. Hur eller hur kommer jag inte vilja prova en annan medicin, tror jag. Den här har ju hjälpt bra mot panikångesten och jag har inga biverkningar utan mådde bra på 40 mg.

Om en månad ska vi utvärdera om järntabletterna fått mej att må bättre, eller om vi ska sänka dosen igen.
Och nu känns det som om jag har fått en månad till, på något sätt. En kravlös paus där vi bara utvärderar medicinen. Jag måste komma ifrån de här tankarna. HELA min tid är ju kravlös. Jag behöver inte vara duktig och prestera förbättring. Den kommer ändå, när jag vågar släppa taget.

Personaltjejen på jobbet och jag har försökt få tag på varandra hela veckan. Jag ringde henne idag och lämnade ett meddelande. Vore skönt att få samtalet avklarat, trots att vi bara ska prata lite allmänt om läget så tynger det mej.

lågt blodvärde igen

Nu har jag varit på vårdcentralen och fått ett stick i fingret. hB 110.
Brist igen alltså. Får väl rota fram mina järntabletter då.

Skönt iallafall att veta att det nog inte är medicinens "fel" att jag är yr.

Fast jag tycker ju att denna ständigt återkommande järnbrist är lite läskig. Jag äter ju ordentligt!
Blodpudding då och då, nötkött en till två gånger i veckan.  Vegetariskt en eller två dagar bara.
Så jag hajjar inte riktigt...

Efter vårdcentralen passade jag på att handla också, så nu behöver jag inte gå ut mer idag om jag inte vill.

Mannen lämnar och hämtar barnen idag. Och idag klarade han faktiskt morgonen galant.
Jag gick bara upp och sa hej då och gjorde en inbakad fläta på 5-åringen. Övning ger färdighet.

terapi 071109

Återigen lyckades jag sitta över tiden.... vi har 45 minuter inbokat med 15 min extra om det är något speciellt (antar jag). Jag sitter så att jag inte ser någon klocka och terapeuten är så himla dålig på att signalera avslut. Förmodar att han vill ha någon mjuk avrundning, men jag är inte alls med på noterna. Eller också har han ingen patient efter så att han inte tycker att det gör något. Vad vet jag. Men jag försöker iallafall sluta bry mej om tiden. I början var jag så himla stressad över det där, men det har blivit bättre. Och det är ju faktiskt i hans intresse att avsluta. Jag skulle kunna sitta och babbla hur länge som helst. Vi pratar ju om mitt favoritämne - mej själv ;)

Idag pratade vi om bilkörningen och han konstaterade att jag trots allt utmanar mina gränser hela tiden, trots att det inte är nåont "måste". Vi fortsätter på den kravlösa vägen.

När det gäller medveten närvaro ska jag försöka få in Andrum lite mer naturligt. För jag behöver nog pauser under dagen när jag drar i väg. Han tyckte att jag hade väldigt många järn i elden när det gäller medveten närvaro ändå: meditation, lunch med närvaro, närvaro under vardagssysslorna, och undrade om det inte blev för mycket. Men jag känner att jag har fått in det naturligt och att t.ex. vara närvarande när jag är med barnen ger ju jättemycket.

Vi gick igenom min veckoplanering. Vi gjorde upp en strategi för hur jag ska förhålla mej om min man inte gör det han ska: bita ihop och sedan ta upp problemet på familjerådet. Så här i början ska jag inte göra någonting som står på hans lista, så att han får en chans att axla ansvaret. Men senare är det ju lite fånigt om jag inte skulle kunna ta fram dammsugaren om det behövs, liksom att han kan gå ner och hämta tvätten.

Till nästa gång ska jag bestämma när jag sk.a göra vissa saker. Till exempel blomvattningen går jag omkring och tänker på i flera dagar innan jag gör det. Då är det kanske bättre att bestämma en viss dag när vattningen ska göras. Jag ska gå igenom mina måsten och se vad jag ska planera in en viss dag. Detta för att minimera energitjuvarna och stressen.

Vi hann inte gå närmare in på mina borden så dem ska jag också tänka över tills nästa vecka.

Dessutom diskuterade vi en del kring ett av terapeutens favoritämnen: belöningssystem och hur man gör vardagen roligare. Fast det får bli ett eget inlägg.

Hans två barn är i samma åldrar som mina barn så vi brottas ju med samma vardagsproblem och han har lösningar som han kör. Mitt koncept med familjeråd verkar det som om han ska börja med också. Och min idé med en back för varje familjemedlem i tvättstugan där man lägger dennes kläder och så får man själv gå och hämta den (fast barnen är lite för små än för det tror jag nog).

För tillfället ligger terapin på en nästan löjligt konkret vardagsnivå, men jag antar att jag måste få ordning från  grunden för att få en hållbar stressnivå.

Just ja, till nästa gång ska jag också fundera lite mer på känslan jag har av att jag gömmer mej bakom mina måsten. Att det tar emot att säga att jag vill. Jag ska också fundera lite mer på vad JAG vill i vardagen.

Oj, vad mycket läxor jag fick. Det ska jag nog prata med honom om också. En sak per vecka räcker ju.

Idag tycker jag att det bara var min hjärna som styrde. Jag kopplade bort känslorna. Ska försöka vara mer aktsam där, för jag kör lätt över mej själv. I det här planerandet av vardagen som vi gjort har jag nog inte direkt känt efter hur det känns.

inför dagens terapi

Insåg att jag inte skrivit om terapin de senaste två veckorna. Får försöka ta tag i det i eftermiddag. Det är bra komihåg för et t dåligt minne som mitt.

Idag ska vi gå igenom min arbetsfördelning som jag fick i läxa förra gången. Sedan blir det väl att ta tag i mina borden, skulle jag tro.

Medveten närvaro-programmet har jag ju tagit en paus i. Känner dock att det är något som jag verkligen vill och behöver ta tag i igen. Jag har fortsatt med meditationen och att försöka vara närvarande i mina sysslor, tillsammans med barnen o.s.v. Det som saknas är tillfällena för andrum (fem minuterspauser) några gånger om dagen. Det har känts som ett stressande måste. Men jag har tänkt på att jag kan lägga in det naturligt under dagen. När jag kommer hem från dagislämningen, efter någon träning, innan jag går och lägger mej. För egentligen behöver jag ju en paus för att hämta andan efter mina utflykter. Också under dagen. När jag far i väg i mitt sorterande och annat så skulle ju en paus då och då vara nyttig.

Och så ska jag fråga om yrseln vs ökad ångest och om det kan vara medicinen som spökar.

terapin

Fick av en kompis veta att det är åtta månaders väntetid till min terapeut.
Och där sitter jag och diskuterar ansvarsfördelningen i hemmet.
Tur iallafall att jag bara betalar landstingstaxa (80:-/gång + frikort).
*blink*


inför terapin

Hmmm...har visst glömt bort att förbereda mej.
Vill väl mest prata om läkarbesöket och mina tankar omkring det.
Hur och vad vi ska jobba med framöver.
Det passar bra, för imorgon är det avstämningsgång.
(Var femte gång stämmer vi av om det går som vi har tänkt, om det är något som inte känns bra och annat som har med själva arbetsmetoden att göra.)

Och så är det ju mina måsten, borden och vill. Som jag faktiskt inte har ägnat en tanke den här veckan.

gravidkänsla

Det känns som om jag är gravid. Ständigt illamående, förutom precis när jag har ätit något. Jag är hungrig hela tiden. Och trött.

Som tur är så är det ju bara medicinen som spökar.

När jag satt och tittade på dotterns dansande (äum...läste bok) blev jag yr. Det släppte inte riktigt så jag vågade inte köra motorvägen hem. Dessutom har jag fortfarande ont i huvudet. Skönt att jag vet vad det är, och att det förhoppningsvis går över inom ett par dagar. Annars minskar jag dosen igen. Vill ju inte gå omkring och må dåligt av biverkningar, då har jag hellre lite oro...

ökat till 50 mg

Idag ökade jag medicindosen som läkaren ville att jag skulle göra.
Det känns lite läskigt...är snart uppe i maxdosen...

Jag är jättetrött. Har sovit två timmar idag och sitter ändå här och gäspar. Kanske är det medicinen, kanske är det sviter från igår.

I hjärnan känns det lite slajmigt. Svårt att beskriva, men det är en form av overklighetskänsla kombinerad med huvudvärk i pannan.

när jag tänker på det...

Jag måste låtit ganska desperat idag.
Babblade massor om hur bra det gick med körningen.
Och varje gång jag sa något negaitvt, så kontrade jag genast med ett MEN...
Måste ju vara duktig. Uppfylla förväntningarna.

Tur att hon ser i genom det där...min läkare.

Tidigare inlägg Nyare inlägg
RSS 2.0