tomt
Skulle logga in på min bloggmail ([email protected]) men kom varken ihåg id eller lösenord. Fick hålla på bra länge innan jag lyckades ta mej in. (Och först fick jag fundera en stund innan jag kom på att det var just på yahoo jag har den mailen.)
Efter det skulle jag kika in på Tradera. Också där var både användarnamn och lösenord som bortblåst. Försökte fyra gånger och sedan blev jag spärrad.
Det är inte likt mej...
rastlös
Tänker på morgondagens möte. Jag tycker inte om att prata om mej själv, hur jag mår och sådär.
Att dessutom göra det inför sex personer som bara är där för min skull känns extra jobbigt.
Hur mår jag? Vad ska jag säga? Kände att jag var väldigt kortfattad förra gången vi hade avstämningsmöte, men då var jag konstigt nog inte beredd på frågan.
I övrigt vet jag ju vad jag vill. Och jag har förankrat det hos samtliga (fast inte chefen personligen).
Jag behöver TID. Och jag ska få det.
Så, vad är jag nervös för....
korttillverkning
Nu skulle jag göra julkortet till dagispersonalen.
Igår skrev jag rimmet med kalligrafi. Insåg att jag legat av mej, det blev inte riktigt som det ska vara. MEN för de flesta andra är det nog fint ändå. Så jag lät det vara.
Nu till själva kortet som jag skulle göra i lager med en figur överst (gran). Ganska enkelt och resultatet brukar bli bra. MEN eftersom jag är så himla lat så orkade jag inte mäta utan använde ögonmåttet. Mitt ögonmått har aldrig blivit kalibrerat och i kombination med min strävan efter perfektion blev resultatet icke godkänt.
Så nu måste jag börja om från början. Och mäta den här gången... Tänk om jag hade tagit mej en minut extra redan från början...
Förresten är det här ju riktigt bra träning för mej. Jag har skrivit ett rim och gjort ett kort. Som kommer att ses av många. Jag som sällan tycker att jag gör något bra...det här känns jättejobbigt!
mina barn
Tre barn har jag.
Det provocerar.
Att nämna sina missfall.
Den obekväma sanningen.
Fem gånger har jag burit på liv.
Fem gånger har jag målat upp en framtid.
Fem gånger har den största lyckan skänkts mej.
Fem gånger har jag känt den villkorslösa kärleken
som försiktigt smugit sig på när jag bara anat.
Och drabbat mej skoningslöst när jag vetat.
Två hjärtan har aldrig börjat slå.
Tidiga missfall ska man bara glömma.
Lämna bakom sej.
Ta nya tag.
Men det var liv.
Det var verklighet.
För mej.
I mej.
Jag kommer alltid att undra vilka de var.
Dessa barn som aldrig fick bli barn.
Jag har varit gravid fem gånger.
Säger jag med trots i blicken.
en dålig dag
Njuter av ensamheten.
Tystnaden.
Lägger in ett vedträ till.
Försöker stilla mitt sinne.
Få ro.
Vill få ett bra avslut
på en dålig dag.
Tillbringade några timmar hos en vän
trots att jag helst velat vara hemma.
Försökte meditera
men avbröt för att sova.
Ångest.
Trötthet.
Var sen vid hämtningen.
Stress.
Tjatiga barn.
Irritation.
Bråkiga barn.
Ilska.
Försonande mys
för att dämpa samvetet.
Ensam vid brasan.
Med mina tankar.
Med mig själv.
Med mina krav
som jag inte orkar med.
stugan
När jag tänker på all tid jag får för mej själv, inga tider att passa o.s.v. så känns det härligt. Jag tror inte att jag kommer att sakna mänsklig kontakt. Kan tycka att det är rätt skönt att få vara ifred ibland.
Mörkret skrämmer mej inte heller. Inomhus är det ljust och tryggt.
Det som skrämmer mej är jag själv. Ensam i ett hus utan någon möjlighet att ta mej därifrån till någon jag känner. Tänk om jag blir galen? Tänk om jag får för mej att jag inte vill leva längre?
Jag vet ju egentligen att ingenting kommer att hända. Det är bara tvångstankar. Men ändå...
Sedan är jag rädd för att det ska bli inbrott. Ingen bil står utanför som visar att det är bebott. Men på de femton år som vi har haft stugan har det inte skett några inbrott. Varför skulle det göra det just nu? Och händer det så händer det...
Tänk om det knackar på dörren. Vad gör jag då? Vågar jag öppna?
De här dagarna i stugan kommer att vara ett bra tillfälle för mej att utmana mina tvångstankar.
Kanske gör att jag vågar lita på mej själv igen. Att jag inser att jag kan klara mej ensam.
vimsan
Min hjärna har flippat ur totalt.
Igår ringde jag till kompis T och vi bestämde att vi skulle ses imorgon för en fika innan vi hämtar barnen på dagis (hon är deltidssjukskrivning). Idag slog det mej att det ju är dotterns födelsedag imorgon och att jag lovat att hämta tidigare från dagis. Fick ringa till T idag och justera planen lite. Det blir fika med barn (och inte riktigt samma snack som det var tänkt) imorgon. Hon skrattade så jag nästan blev orolig åt att jag glömt min dotters födelsedag.
Idag kom jag med bilen till skolan och skulle hämta sonen vid halv fyra. Alldeles tomt på skolgården. Då kom jag på att fritids är i sporthallen på onsdagar. Jag skulle ha hämtat honom innan tre. Nu var han inte tillbaka förrän efter fyra. Fick inte tag på mamma så dottern struntade i dansen (hon ville inte vara där själv medan jag hämtade storebror). Hur kunde jag glömma?????
Man kan nog lugnt säga att jag börjar släppa kontrollen. Men det var kanske inte riktigt på det här sättet jag hade tänkt mej att det skulle ske...
soffläge
Kvällen blev bra och trevlig. Svärföräldrarna förvånade även idag genom att prata och vara allmänt sociala. Kusinerna lekte och hade hur roligt som helst.
Vi hann såklart inte klart med allt. Men naturligtvis gjorde det ingenting...
Det kändes lite jobbigt att vi inte förberett någonting dagen innan. Men när jag tänker närmare på det så brukar jag ha lika mycket att göra och vara lika stressad även om så mycket som möjligt är gjort i förväg. För det finns alltid saker att plocka med. Alltid någonting som kan göras finare. Jag flyttar hela tiden ribban framför mej. Så jag blir aldrig riktigt nöjd.
Arbetsfördelningen idag var nog bra för min stress. Min man ansvarade för maten och jag för städningen. Annars brukar vi göra tvärt om. Med resultatet att jag står i köket superstressad eftersom han aldrig plockar undan så att jag blir nöjd. Det ligger alltid saker kvar när han har städat...
Fördelen med att sköta städningen är ju också att det egentlgen inte gör någonting om det inte blir riktigt klart.
Så jag försökte ta det i lugn och ro även om det inte lyckades hela tiden.
Mat däremot är ju tur om det finns.
speedad
Driven av nervositetens rastlöshet kan man uträtta mirakel...
ont i magen
Den allmänna stämningen är lite jobbig...sonen söker pappas uppmärksamhet genom att vara högljudd och bråka. Så det är ganska kaotiskt här....med minst en som gråter...
Sen är det det här med dotterns femårsdag. Förra helgen gjorde jag inbjudningskort till kalaset. Min man skulle skriva ut dem och sedan skulle vi dela ut korten under veckan. Hälften var utskrivna...så nu får vi skjuta på barnkalaset. Dessutom skulle han bjuda in släkten till släktkalaset som JAG planerade till på lördag om en vecka.
Frågade idag om alla kunde komma. Då visade det sej att han inte fixat det heller....jag gör väl det under veckan. Hallå....det är ju på lördag!
Efter mycket tjat ringde han runt i dag...
Jag ORKAR inte det här. Om jag ska släppa ifrån mej kontrollen så måste det ju finnas någon som tar över.
Och jag pallar inte med att alltid ordna allting.
Om jag i god tid lämnar över ansvaret så måste han ju ta det. Okej om det är han som blir drabbad men nu är det ju barnen. Hon måste ju få sitt kalas.
Jag är så himla besviken och ledsen....
ordning och reda
Konstigt. Jag trodde det skulle vara totalt kaos efter en ensam vecka.
När jag tänker närmare på veckan så har jag lagt väldigt mycket tid på att plocka och städa i veckan.
Kanske för att allt ansvar har legat på mej.
Och för att jag gör färdigt.
Min kära make lämnar istortsett alltid någonting åt senare städning. VIlket leder till att det aldrig blir riktigt fint, och att det blir jobbigare att ta tag i det sen.
Jag har inte gjort mycket annat den här veckan av de tidigare måsten som jag hade varje dag eller några gånger i veckan när det gäller mina tillfriskningsaktiviteter. Den energi som blivit över har jag spenderat på hemmet och barnen. Resten av tiden har jag sovit, läst eller suttit vid datorn. Det har blivit väldigt många inlägg...bara för att jag inte orkat ta tag i något annat.
Borde kanske ha tränat medveten närvaro mer när jag grejjat här hemma. Som det varit nu har jag gjort flera saker på en gång, och sedan har jag blivit jättetrött. Inte så himla smart... Hade nog varit bättre att fokusera på sysslan och försökt vila i nuet utan att stressa över framtiden.
En semestervecka från medveten närvaroträningen har varit jätteskönt. Men samtidigt känner jag ju att det ger mej mycket, och att det är något jag behöver. Så jag ska ta tag i det igen. På en lagom nivå.
vaken igen
Men nu sprack min eftermiddagsplan. Jag hade tänkt hämta barnen vid halv två när skolan slutar, åka hem och äta mellanmål och sedan i samlad trupp bege oss hem till mamma. Men nu hinner jag inte det. Måste duscha och vill meditera idag (se där, jag skiljde på måste och vill...) så nu får jag hämta barnen och åka till mamma direkt. Det känns lite läskigt....
Den här veckan har jag lämnat barnen iförd joggingbyxor, med . håret i ett enda virrvarr. Jag brukar annars alltid ha jeans och håret i hyfsad frisyr. Frågan är om det är ett tecken på att jag blivit sämre och inte orkar bry mej. Eller om jag blivit bättre och inte försöker ge intryck av att vara på väg till jobbet. Det är nog det senare. På skolan lämnar man ju vid åtta även om man börjar senare eller är ledig. Men på dagis lämnar man ju på väg till jobbet Joggingbyxor där signalerar tydligt sjukskrivning.
Trodde inte att jag brydde mej särskilt om det längre...men det har jag nog gjort.
lagomvecka
Lite grovplanering för den här veckan. Som ska bli en lagomvecka har jag tänkt.
Måndag: lunch på stan med mamma och bror (bestämmer mej en stund innan det är dax)
Yoga på kvällen (mamma är barnvakt så det känns bra, "slipper" läggningen)
Tisdag: styrketräning
Onsdag: Barnen och jag åker till mamma efter dagis. Dottern har dans och sen får vi middag.
Torsdag: styrketräning
sonens innebandy på kvällen
Fredag: terapi
Och dessutom meditation och medveten närvaro. Promenad om jag känner för det.
Det känns lagom. Tror jag. Det är ju jättesvårt att säga.
Nu ska jag iallafall gå och sova en liten stund. Minstingen var vaken bra länge i natt.
Och sonen kom som vanligt in jättetidigt i morse.
trevliga kompisar...
Ta det här med skidresan.
Letade upp bra alternativ. mailade till alla sju.
Fick två svar (varav ett från mannen).
Bokade det bästa alternativet. Mailade till alla sju.
Fick ett svar.
Av en tjej som kommit på att hon inte kunde den veckan jag bokat.
Annars. Total tystnad.
Mailade tillbaka till kompisen. Bifogade bokningsinfon och uppmanade henne att fixa ombokningen själv.
Bravo! Mitt gamla jag hade nog grejjat det också.
Men. Varför gööör jag så här. När ingen ändå verkar bry sej?
Värt att lägga på minnet.
eftermiddagsplan
Skulle vila en stund och sov i en och en halv timme. Ojsan!
Observerar mina tankar.
Nu har jag eftermiddagen utstakad. In i minsta toalettbesök.
Bloggen, Andningspaus, Toa, Promenad, Meditation, Trädgården, Dagis, Plocka, Sången, Affären, Bibblan, Hämta på sången, Hem, Äta, Natta, Mannen, Blogga, Läsa, Sova.
Och är det något som stör det där så blir jag nog irriterad. Och stressad. Känner mej stressad redan nu när jag sitter här. Måste boka stugan också...
Och sen jämför jag hela tiden den verkliga tiden mot den planerade. Och ligger jag efter blir jag stressad. Även om det är marginal till de viktiga passatidenhållpunkterna.
Stöööön.
mer kaffetjat
Åka och handla, gå ut och gå...och dessutom antagligen göra en annan sak på eftermiddagen.
När jag tänker igenom mina dagar så vore det nog smartare att göra saker på förmiddagarna. Så slipper jag stressen med dagistiden som ska passas.
Antingen får jag sluta med kaffet.
Eller helt enkelt bestämma mej för att helt enkelt krympa min "säkerhetstid" efteråt. För i vintras räckte det med två timmar. Då brukade jag antingen handla eller gå ut och gå vid halv elva-tiden.
Och då är det nog minst jobbigt att sluta. Jag bestämde mej ju för en fredagskopp. Så på lördag får jag börja sluta.
(Hört det förr...?;-))
stressad
Jag har funderat lite mer på det här med att det inte känts så bra på sistone. När jag tänker efter hur den här veckan har varit så har det ju varit väldigt mycket på gång. Jag har varit i väg varje kväll. Och gjort saker på dagarna. Jag har inte haft någon dag när jag bara varit hemma.
Och utöver alla aktiviteter så har jag ju inte mindre än sex tillfällen med medveten närvaro som ska göras varje dag. Det är ju inga stora saker, men det ska kommas ihåg och genomföras. Det har nog varit lite jobbigt. Även om det ger utdelning också. Att sitta i fem minuter och andas är ju jätteskönt. Ska prata om det på terapin.
Och så är jag tillbaka i stressträsket. Jag håller hela dagen i huvudet och har vissa hålltider, som sedan stressar mej.
En vanlig dag:
Först stressar jag för att få alla barnen klara så att vi kommer iväg och i tid till skolan.
Sedan stressar jag hem för att dricka kaffe (jag skulle ju sluta!!!!) så fort som möjligt eftersom jag "måste" vara hemma tre timmar efter intaget av det svarta giftet.
En stund vid datorn, meditation och lite allmänt grejjande.
Ska jag träna så stressar jag med maten. Då måste jag få in meditationen så att jag får in ett mellanmål, och träningen får inte bli för sent för jag ska äta lunch efter.
Sedan ska jag hålla koll på dagistiden. Och just det, andrum på fem minuter, en medveten uppgift och har det egentligen hänt något dåligt idag....shit promenaden fick jag ju inte till idag heller!!!
Igår fick jag dessutom stressa vid hämtningen så att vi skulle hinna hem och byta om innan det var dags att åka till dansen. Lite sena som vanligt, stressande...
Och när jag åkte till Coop häromdagen var jag stressad redan när jag körde in. Jag ville få lite tid att landa innan det var dagishämtning, så då var jag stressad för det.
Inte undra på att det känns pest ibland.
skitdagar
De senaste dagarna har inte känts så bra.
Fick ett utbrott häromkvällen. Det kändes som att det bara var FÖR mycket. Och att jag höll på att tappa trådarna.
Funderade på varför. Och kom fram till följande:
För det första är jag trött. Jag har blivit väckt / vaknat på nätterna den senaste veckan och haft svårt att somna om. Jag har märkt tidigare att jag mått sämre när det varit strul med nattsömnen.
Och så har mannen det stressigt på jobbet just nu och jobbar mycket övertid. Vilket gör att han inte tar tag i lika mycket här hemma. Och att jag inte får lika mycket utrymme för mej själv.
Det känns skönt att jag kommit på en möjlig orsak. Men samtidigt lite otäckt. Hur ska jag klara av att börja jobba med allt vad det innebär, när jag inte pallar med ens en liten upptrappning här hemma?
ska jag...?
Vi brukade åka förr i tiden, innan alla barnen kom.
Nu är de flesta kidsen ganska stora så i vinter är det dax.
Alla ville hänga på igår, men inget bestämdes i detalj.
Så, nu är frågan...ska jag ta tag i det?
Kommer det att bli av annars?
Vi är ju ute i sista minuten, så vi kan ju inte vänta särskilt länge.
(Vi hade redan pratat om att åka tillsammans med ett av paren så jag har tänkt igenom det, det är ingen impulsgrej).
Tanken på nio timmars bilresa och sedan alla utflykter i backarna känns ju rätt pestigt. Men det är länge till. Och det SKA jag klara.
meningen med familjeråd
Det hade han inte hört taaalas om.
Men det står tydligt och klart i protokollet. Dottern berättade själv om det. Dessutom.
Och så skulle han ju ta sonen till innebandyn.
Hade han aldrig hört.
Konstigt, för jag vet att jag har sagt det.
Jag är så trött på det här. Att jag alltid ska behöva hålla ordning.
Trodde faktiskt att familjerådet var en bra idé. Men det kräver ju att man är närvarande. Och för över viktig information till sin egen kalender.
SUCK! Vad det är trist!!!!!!!!!!!!!!!!!
