malve

Jag inledde med att samtala om mina känslor av sorg. Terapeuten sa att det går ju att avbryta sjukpensionen och återgå till arbetet tidigare om jag är redo för det. Direkt när han hade sagt det så insåg jag att det inte är där skon klämmer.  Det är inte att jag inte jobbar som jag är ledsen över, utan att jag inte kan jobba. Hans svar kändes dessutom prestationskrävande igen: om jag är tillräckligt duktig på att bli bra så kan jag börja jobba tidigare.
Suck! Det får bli ett år. Jag ska inte tänka någonting annat.

Vi började reda ut min syn på ekonomi. Terapeuten sa att det var en form av tvångsbeteende och han blev inte överraskad när jag sa att det började när jag fick barn. Jag har kommit in i en snurra där jag får stark belöning av att ha pengar på banken, laga billig mat och fynda, vilket leder till att ytterligare stärka tvånget.

Så här påverkar det min vardag:
- jag sköter budgeten och räkningarna (för att ha kontroll)
- jag jagar extrapriser
- jag optimerar inköpen så att totalkostnaden blir låg (t.ex. vid matlagning tänker jag på vad saker kostar och byter ut varor mot billigare alternativ (inte billigare produkter) t.ex. redning med vatten istället för creme fraiche, potatis istället för ris.
- jag räknar ut hur mycket jag har sparat och hur mycket maten kostar. Ett fyndat klädesplagg belönar mej varje gång jag tvättar genom att jag känner mej nöjd
- jag vill inte använda pengar på sparkontot. T.ex. vid stora kostnader delar vi om möjligt upp utgiften på olika månader = tajt budget "i onödan"
- jag sparar så mycket pengar som möjligt. allt jag spenderar på mej själv är onödigt
- vi har för snålt tilltagen "fickpeng" = jag får alltid prioritera och vi har inte pengar till att göra någonting extra.

Jag (vi) lever helt enkelt som om vi inte hade några pengar så att vi ska kunna lägga undan pengar för att vi om vi i framtiden inte har så stor inkomst ska kunna leva gott utan att snåla.

Jag inser hur sjukt det låter när jag skriver det. Snåla nu så att vi eventuellt inte ska behöva snåla när vi verkligen skulle vara tvugna att göra det, vilket förmodligen aldrig kommer att inträffa.

Och att synen på mej själv går igen även här. Jag tycker verkligen inte att jag är värd att lägga pengar på.

Lite har jag jobbat med det här under hösten:
- jag kan köpa saker till mej själv och till hemmet (men bara på rea och om det är något jag behöver)
- jag kontrollerar inte saldot på mitt kort varje dag längre
- jag har ibland creme fraiche i maten

Saker att börja jobba med:
- fortsätta med att stå emot extrapriserna
- börja laga mat efter recept och inte byta ut någonting bara för att hålla kostnaden nere
- spendera pengar på mej själv (terpeuten insisterade på detta....skulle vilja ha ett par stövlar och en ny jacka... men det tar verkligen emot att köpa detta till ordinarie pris.)
- sälja fonder för att betala skidresan (big no-no att röra de pengarna..., annars brukar jag "låna" från renoveringskontot)

Nu blir det uppehåll i fyra veckor. Terapeuten förväntar sej att jag då kommer i mina nya stövlar. (Halvt på skämt och halvt på allvar, antar jag.)