malve

Idag har jag äntligen fått tag i alla i föräldragruppen. Vi ska träffas hela familjerna och grilla en kväll.
När jag tänker på det hela så är det ganska typiskt för hur jag brukar vara.

1) Det var jag som föreslog att vi skulle träffas och grilla. Och det är ju inget fel i det. Men föreslår jag något så känner jag ett extra ansvar för att det sedan blir av. Vilket leder  in på punkt 2.

2) Förra gången vi träffades alla var vi hos oss. Men ingen av de som var med på förra fikaträffen sa att de kunde ha det, så då sa jag att vi kunde vara hos oss. Vill ingen annan så tar jag ofta på mej uppgiften.

3) Någon frågade om vi skulle hjälpas åt att ringa runt till dem som inte var närvarande. Då sa jag att jag kunde ringa till alla själv. Ett hästjobb i semestertider. Också typiskt för mej. Jag är minsann duktig och kan klara av det utan hjälp!

4) Och sen sa jag att de skulle ta med sig kött och så fixar vi resten. Och dessutom grejja någon efterrätt.
Jag i ett nötskal. Att lägga till något extra, så att det hela blir ännu jobbigare.

Så här håller jag på mest hela tiden. Både socialt och på jobbet.
Vad är det jag försöker bevisa?

Från början är det nog mina egna krav på mej själv. Jag är duktig, fixar allt, ber inte om hjälp, vill vara snäll...
Men gör man det tillräckligt ofta i en grupp så förväntas det ju att man fortsätter. Till exempel när vi ska träffa mamma och mina syskon tillsammans. Det är ALLTID jag som ordnar med det.

Dags för förändring.