mitt jobb
Tror att jag måste det för att kunna dra nya slutsatser och gå vidare. Det verkar ju vara det som ligger och "stör" på min väg tillbaka till jobbet.
Jag tog från början på mej offerrollen. Dels orkade jag inte slåss (psykiskt och fysiskt trött), dels tyckte jag inte att vår relation i första hand var mitt ansvar.
Fast jag tycker att jag tog ansvar. Jag kontaktade personalavdelningen för att få hjälp. Jag skrev brev och mail. Som tur var skrev jag ner telefonsamtalen med chefen. Kontaktade facket. Det enda jag inte orkade var att konfrontera min chef - och det avråddes jag från av barnmorskan. Skrev ett brev med hela ärendet till bl.a. personalchefen och skickade en kopia till min chef med förhoppning om att han skulle läsa det "med öppet sinne". Ganska coolt gjort tycker jag (och modigt).
Jag jobbade tätt ihop med min chef och vet nog rätt bra hur han funkar. Han kan aldrig erkänna att han har fel, får han kritik går han på ännu mer. Man var liksom tvungen att gå runt det där för att få rätt.
Hans påhopp:
- att jag inte vill jobba
- att jag missköter mitt arbete
- han skulle börja begära dagliga rapporter om vad jag gjort under dagen
- han vägrade godkänna tiden som jag jobbat hemifrån - trodde att jag fuskade
Alltså, varför tar jag åt mej? Jag vet ju att det inte är sant. Och jag kunde ju bevisa det oxå!
Kanske för att det slår mot mina grundläggande värderingar: att alltid göra sitt bästa och att aldrig fuska.
Dessutom har han ju slutat. Men jag vet att han pratade om mej, för det har gått rykten på jobbet.
Och vad har min nya chef för bild av mej?
Det känns som att jag bekräftar bilden som strulig nu när jag är sjukskriven...
Slutsatser:
1) Ingenting är sant, jag behöver inte ta åt mej
2) Jag agerade starkt i situationen och slogs för min sak. Och han sa ju upp sej (även om han aldrig erkände att han gjort nåt fel) - det tar jag som en upprättelse!
3) Det är mycket nytt folk på jobbet
- bra: dom har ingen förutfattad mening.
- dåligt: jag var ju bra på mitt jobb :-) det vet ju inte dom
4) De som är kvar sen tidigare minns nog inte det här utan kommer ihåg mej som ambitiös, flitig och pålitlig
5) Gör jag ett bra jobb så kommer chefen att ändra bild. Märker jag att han ser negativt på mej så får jag väl prata med honom om det.
Jag vet att jag KAN sköta mitt jobb
Jag vet att jag VÅGAR ta konflikter och stå upp för min sak
Jag vet att jag VILL komma tillbaka
Jag vet att jag ÄR bra! (tänkte skriva duktig. he he)
Tack för dina fina ord!!! Är atarax receptfri? Har oxå hört talas om den innan. Jag längtar bara tills det gått 3-4 veckor så jag kan utvärdera på RIKTIGT hur jag klarar mig utan medicin. Symptomen jag har nu HOPPAS (!) jag bara är utsättningssymptom och att de försvinner. Men när man känner ångesten börjar komma krypandes slungas man snabbt tillbaks 3 år i tiden då allt var som värst. Jag har ju inte kännt NÅT då jag ätit medicinen! Jag tycker det känns svårt att lära sig leva med ångesten, om inte helt omöjligt. Men jag ska träffa psykologen imorrn och jag hoppas på en regelbunden och tät kontakt, om inte med henne så med en privat psykolog då. Det får kosta vad dte kosta vill, för jag vill må BRA även utan medicin och lära mig tänka rätt!
Usch..har också haft likartad chef..blev utfryst på jobbet, bad facket att "köpa" ut mig..vad trist att dom finns kvar dom som inte förstår bättre än att trampa på andra för att själva växa. Stå på dej! Jag har både varit chef och jobbar kvar med min fd personal, vissa ser mig inte, andra ser men ser inte ändå, och vet du..jag sätter mej över dom, och tänker, jamen dom är inte större än så att dom inte kan vara som jag, förlåtande mot mina medmänniskor, så är det deras problem inte mitt, jag är jag och jag duger åt mej och åt resten av världen! Kram Di
Bara jag: jag svarade i din blogg.
Di: kommentaren blev så lång så jag skriver ett inlägg. :-)
