varför fick jag PanikÅngest?
Enligt honom berodde det på flera faktorer att man får paniksyndrom:
Genetiskt
Det kan finnas ärftliga faktorer som gör att man är mer benägen att utveckla panikångest.
Min mamma har haft detta (har hon berättat nu). Minns henne som ständigt tuggummituggande när vi var utanför hemmet.
Livssituationen
Om man har ett stressigt liv har man större risk att drabbas.
Jag har inget stressigt liv men däremot känner jag mej ofta stressad. Har lätt för att stressa upp mej och oroar mej i tid och otid.
Hur man agerar när man får panikkänslor
Han menar att om man känner panikkänslor men inte låter sig styras av dem så utvecklar man inte paniksyndrom.
Detta låter ju lätt, men i verkligheten är det ju inte det.
När det gäller bilkörningen är det solklart. Efter min andra panikattack i bilen blev jag så rädd för detta att jag valde att inte köra mer förrän jag fått hjälp.
Med den kunskap jag har idag om vad som händer i kroppen o.s.v. hade det ju varit en sak att fortsätta köra, men när man inte vet vad det är och man verkligen tror att man ska svimma så är det ju inte så konstigt att man undviker det.
Vad gäller min andra ångestgrej - att jag är rädd för att bli kissnödig har ångesten kommit successivt utan att jag reflekterat över det. Jag hade under graviditeten urinvägsinfektioner(GBS) som inte märktes och började gå på toa ofta, och fortsatte sedan med detta tills jag utvecklat "Överaktiv blåsa" = signalerna till hjärnan är störda och man kan bli akut kissnödig på 5 minuter.
Jag har ju gett efter för ångesten, men inte på ett medvetet plan. - kan man då säga att jag har valt hur jag skulle agera?
Nu ser jag ju att jag planerade hela mitt liv efter tillgången på toaletter och att jag gick på toa upp till 3 ggr innan jag skulle gå ut. Kunde inte ens gå till grannen utan att gå på toa.
Jag tycker det är konstigt
att terapeuten inte tog upp egenskaper i personligheten. Jag tror ju att mitt sätt att tänka och förhålla mej till verkligheten och mej själv har bäddat för panikångesten.
Jag undrar: 1) Har du tränat dig på att känna när "panikspiralen" initieras?; 2) Kan du erkänna, kanske till och med högt för dig själv, att du är rädd när/om du har lärt dig punkt 1? Eller försöker du endast undertrycka den, så som du sannolikt(?) gjort under större delen av livet?
Jag sökte hjälp för bilkörningen i augusti förra året. Fick KBT. Förrutom att jag inte vågade
köra bil hade jag inga problem, tyckte jag. Insikten om hur jag verkligen mådde kom smygande efter hand. Blev jätterädd(?) och fick börja från botten (vågade knappt gå ut).
Genom KBT:n har jag lärt mej vad jag är rädd för och att låta paniken komma. I maj hade jag kommit så långt att jag i vissa situationer inte var rädd för paniken.
Sen tog min ork slut och jag tappade taget. Nu har tyvärr rädslan kommit tillbaka. Men jag har inte gett upp...
Eller hur! Jag har haft PÅ i många års tid och den stora faktorn hos mig är just mitt sätt att TÄNKA. Det känns som att jag under alla dessa år har tänkt mig sjuk!
