duktig flicka
För jag orkar verkligen inte! Jag är totalt utmattad!
KBT är verkligen något som passar mej, jag gillar ju utmaningar och det här har verkligen varit tuffa grejjer (köra bil t.ex. som jag inte gjort på ett år). Jag har jobbat stenhårt i över ett halvår. När jag började var allt utom att cykla jobbigt men jag har kört på, med 2-3 olika övningar varje dag - jag vill ju så gärna bli fri från panikångesten!!! Den flitigaste patient han haft (varför är jag inte förvånad???).
Problemet är väl bara att jag inte har känt efter. Jag har fokuserat så på träningen att jag inte har (tillåtit mej?) observerat hur jag mår i övrigt. "Förrutom panikångesten när jag gör vissa grejjer så mår jag jättebra!" har varit mitt mantra. Jag har velat vara duktig, känt pressen på mej att komma tillbaka till jobbet så snart som möjligt (ligger 5 mil med motorväg bort) och därför kämpat på till max. Men man kan inte hålla på så hur länge som helst utan vila.
I torsdags hände det. Terapeuten föreslog att jag skulle testa medicin, men jag var som vanligt negativ till det.
Min vän E (som mått dåligt själv och sagt till mej hur länge som helst att " ska du inte ta det lite lugnare?", ska du inte testa medicin iallafall?" o.s.v. fast jag har inte tagit det till mej) sa:
- Måste du vara så himla duktig hela tiden? Kan du inte unna dej själv att må bra någon gång?!
-Men jag mår ganska bra förrutom när jag exponerar.
-Kommer du ihåg hur det är att verkligen må bra eller mår du bra jämfört med att må skit?
Detta snurrade runt i mitt huvud hela dagen och när jag körde hem från frisören (jag klarade av att klippa mej utan så mycket ångest - har inte klippt mej på ett år av rädsla för en paniattack!!!!) kom tårarna. Sen släppte jag successivt kontrollen över mina känslor, alla måsten och krav som jag haft på mej själv rann av mej. Och här sitter jag nu med en molande ångest, ledsen och tom, men ändå lättad. Jag behöver inte prestera hela tiden! Jag får ta det i min takt! Jag ska börja med medicin - det är värt ett försök för att få må bättre!
Får ingen läkarrtid förrän tidigast om tre veckor. Jag måste få medicin med en gång så att jag kan börja jobba efter sommaren, tänkte jag först. Men kände att jag var tillbaka i pressen och stressen. Det kanske är bra för mej att få bara vara ett tag och samla kraft och lära mej att känna. Fast jag vill ju inte tappa för mycket av mina framsteg-har ju nu friheten med att jag kan ta bilen in till stan ensam och gå och shoppa, Men orkar jag hålla mej kvar?
Bara att ta bilen till min terapi imorgon känns jättejobbigt (bara ett rödljus-jag som klarat tågövergångar utan jätteångest!). Men jag får inte ge mej för ångesten! Klart jag kan köra dit - det gick ju förra veckan!!!!
Medicin ja... Jag var också motståndare. Men när jag väl började medicinera förstod jag 1. att jag varit deprimerad länge & 2. att jag behövde medicin för att komma ner på en hanterbar ångestnivå - dvs en nivå där jag kunde börja förändra så smått.
Gud vad jag känner igen mig själv! jag hade länge gått med PÅ innan jag orkade ta itu med det. Men den gången hade det gått så långt så jag kunde göra precis vad som helst för att må bra igen! Ville inte alls börja med medicin, ville klara upp det SJÄLV! Att börja med medicin var ju bara ett tecken på att jag "är så dålig som inte klarar detta själv". men jag började..och jag har ALDRIG MÅTT BÄTTRE!! Under de tre åren jag åt medicin började jag bygga upp mitt liv igen, började göra allt jag aldrig vågat/kunnat förut. Nu har jag slutat med medicin - för 6 dagar sedan..och nu är jag lika rädd för att sluta..som jag för tre år sedan var för att börja...
