meditation och rastlöshet
Jag sitter i något som heter Burmesisk stil. På en kudde, med knäna i golvet, fötterna framför bäckenet, ej korsade.
Jag har funderat lite på det här med rastlösheten. Den kändes tydligt idag med. Jag kände mej rastlös och uttråkad. Längtade efter att stunden skulle vara över.
Detta har jag tänkt på som något som man måste träna bort. Något dåligt.
Men så hittade jag det här:
"Det är nära till hands att tro att allt som känns skönt och avslappnat är "bra meditation" och allt som känns otrevligt och frustrerande är "dålig meditation". I själva verket spelar våra upplevelser ingen roll, det är vår förmåga att se, känna och observera dem med bevarad sinnesjämnvikt som är den träning som leder till visdom och upplysning."
Detta hittade jag på denna sidan.
På en gång när jag läste det kändes det helt självklart. Jag måste ju acceptera min känsla av rastlöshet. Det är ju en känsla lika mycket värd som vilken annan känsla som helst. Det jag ska göra är ju att observera mina känslor och tankar. Alltså ska jag ju observera min rastlöshet, eftersom det är den känslan jag har. Inte kämpa emot den.
Vara medvetet närvarande utan att dömma.
Bra tanke. Kollade lite snabbt på sidan och ska läsa mer. Tänkte jag skulle ta upp mediterandet igen, som liksom mycket annat legat nere ett bra tag. Nu genast kanske... :)
Nu är ju alltid bästa tiden att börja! :)
Du sa nåt... jag ska ta en meditationsstund!