malve

Nu är jag i full gång med skidresan.
Kollade upp cirkapriser och har ringt runt till alla.
Som jag trodde blir det något av Tio små n Fem små apor

AC o M skulle vid närmare eftertanke tänka på saken.
F o R skulle först absolut med. Men ringde tillbaka efter tio minuter. Då hade de kommit på vad det skulle kosta.
Så nu ska de också fundera.

Till onsdag får de på sej.
Annars blir det bara vi och Karlssons. Vilket kanske kan vara ganska skönt.

Skillnaden mot innan är väl att nu har jag medvetet valt att göra detta. Efter en stunds funderande.
Och jag kommer inte att fixa så mycket mer runt resan. Eller, min ambition är iallafall att inte ta på mej mer.

När jag väl insåg att jag hade problem och sökte behandling, fick jag ganska omgående diagnosen panikångest med agorafobi. Kroppen reagerar med panikattacker och jag var rädd för själva paniken och undvek därigenom platser där jag fått panik eller där jag kände mej instängd.

Diagnosen kändes självklar och jag har egentligen aldrig funderat över vad den innebär för mej nu.

I våras kämpade jag mot min panikångest. Utsatte mej för panikframkallande situationer flera gånger i veckan. Och min panikkänsla minskade efter hand. Agorafobin reflekterade jag inte över. Trots att det ju var den som höll mej instängd. Jag använde min envishet och beslutsamhet för att driva på mej själv. Utsätta mej för fler och  fler situationer. Brydde mej inte om min ångest.

För ångest fick jag. Mer och mer efterhand. Förväntansångest. Inför det fasansfulla som skulle kunna hända. Den tuffa kampen, att "få ut mej" och ångesten som följde inför verkställandet av mina beslut måste ju ha tagit på krafterna. Fast jag var inte medveten om den här kampen. Jag körde över mej själv. Igen och igen.

Medicinen har hjälpt mej. Fått bukt med mina panikattacker. Det var länge sedan jag hade något starkare än ångest. Men jag har fortfarande agorafobin. Jag måste tvinga mej ut. I vissa situationer vågar jag inte försöka.

Men medicinen har inte botat min agorafobi. Mer än dämpat ångesten. För agorafobin består av tankar. Och tankarna måste jag ändra på själv. Jag måste övervinna mina katastroftankar och ge mej ut i situationerna. För att bevisa för mej själv att det funkar. Jag klarar det!

Den kommande veckan ska jag återigen ge mej i kast med att analysera mina tankar.
Hur tänker jag idag? Vilka tankar väcker mest ångest? Hur har medicnen påverkat mina tankar?

Fru W kom hit med urvuxna skridskor och en mätsticka.
Jag passade på att mäta ungarnas gympadojjor.
Alla skor som används var på gränsen till för små. Hoppsan!

Ner i källaren och leta.
Och förmodligen en tur till skoaffären.

Trist!

Nu är den lagom!
Kram från Prins Palsternacka!




Efter en sekunds tvekan över färgen tog han på sej den. Tröjan som moster har köpt.

"Det finns inget som heter tjej- och killfärger. Men jag tycker inte om rosa."

• Vad minns du mest (förutom regnet) från sommaren 2007?
  Mina besök hos min syster i Malmö är nog det jag minns bäst. Tänk att jag vågade åka dit. Trots att jag var tvungen att åka vägen till jobbet. Vi hade det så roligt. Och det var skönt att komma bort och bara vara, slippa min invanda ångestframkallande omgivning, kunna släppa alla krav.
  
• Har du haft en skön sommar? Motivera gärna!
  Vi hade sex veckor tillsammans hela familjen. Jag kunde släppa alla krav på att komma tillbaka till jobbet så snart som möjligt, alla krav på att KBT-träna så ofta som möjligt. Det var väldigt befriande.
  Dessutom hade vi tur och var ofta där det var fint väder. Så det blev mycket bad. Och jag tycker att det kan vara skönt med lite regn också...så det var en fin sommar.
  
• Har du rest något, var? eller stannat på hemmaplan?
  Till min syster i Malmö två gånger. Och vi har varit ganska mycket i sommarstugan.
  
• Är det viktigt för dig att ligga på stranden och få fin färg?
  Nej! Det tar väldigt lång tid för mej att få "fin färg", så det struntar jag i. Dessutom tycker jag mest det är varmt och jobbigt att ligga på stranden. Men jag badar gärna. Och samlar stenar tillsammans med barnen. Och bygger sandslott...
  
• Vad är din favoritsyssla på sommaren?
  Bada.
  Sitta i skuggan och läsa.
  Umgås med vänner ljumma sommarkvällar. 

Idag har Frida från jobbet ringt. Personaltjejen.
Med en administrativ fråga. Och lite allmänt snack.

Idag kändes det faktiskt bra att prata med henne.
Tanken på jobbet känns positiv.

Försöker släppa alla krav på att jag ska prestera.
Går det inte, så går det inte.
Känns det fel, så får jag göra någonting annat.

Ska söka lite kurser till våren.
Så att jag har en annan utväg.

Men varför skulle det inte gå?
Bilkörningen är ju det tuffa.
Men sen.
Arbetsträning med mina gamla arbetsuppgifter. Borde gå bra.
Deltid med mina nya arbetsuppgifter. Borde också gå bra. Förmodar att jag får gå bredvid i början.

Det är väl sen det känns oroligt. När man kommer upp i arbetstid. Får helhetsansvar. Stress? Klarar jag det?
Utlandsresor. Hur går det? Vågar jag?

Men det ska jag inte tänka på nu. Ett steg i taget.
Här och nu.

...är det ju aldrig fel med en lista

1. Vad åt du till frukost? Havregrynsgröt med mjölk och jordgubbssylt (äppelmoset är slut).

2. Hur gammal är du? 34.

3. Hur bor du? Hus med källare

4. Vem SMS:ade du till senast? Ingen aning. SMS:ar nästan aldrig.

5. Vilken är din favoritmat? Lax med klyftpotatis och avocadosås.

6. Vilken årstid föredrar du? Hösten. Vintern när det är snö, sommaren när man kan bada och våren när det är fint väder.

7. Vad köpte du senast till dig själv? Ansiktskräm, en tröja och en klänning som jag ska ha som tunika.

8. Vart skulle du vilja resa? TIll min syster i Malmö. Det enda som inte känns superjobbigt just nu.

9. Läser du böcker? Ja.

10. Jobbar du? Jag är långtidssjukskriven. Hoppas börja arbetsträna i höst.

11.Vad vill du lära dig? Mer om mej själv

12. När vaknade du imorse? 6.45

13. Vad är det roligaste du gjort? Idag: varit i stan alldeles ensam

14. Hur skulle du tillbringa ett ledigt år? vara med barnen

15. Vad glömmer du aldrig att packa ner? min medicin

16. Vilken artist skulle du vilja se uppträda? just nu, ingen speciell.

17. Vad är det dyrbaraste du har? mej själv, familjen

Listan hittade jag hos Millis.

Jag har börjat med en ny vana.

Knäckebröd.
Till mellanmål. Med ost och någon grönsak.
Till lunch. Med makrill eller lax.

Minst två knäcke om dagen. Ibland fler.

Men aldrig till frukost. Då får jag ont i huvudet.

Idag åt jag lunch redan vid två (köttgryterest). Sov en stund efter kroppsskanningen.
Men jag är ändå trött så jag ska nog krypa ner i sängen med en bok redan nu.

Bra
- jag höll mitt infall om Coop för mej själv tills jag var säker på att jag skulle orka med det
- jag är en bra mamma
- jag är kärleksfull

Tack
- tack för att jag vågar
- tack för att jag tänder på min man
- tack för att jag är envis

Hjälp
- hjälp mej att göra lagom i morgon
- hjälp mej att säga nej
- hjälp mej att säga ja till rätt saker

Regelbundenhet
Min styrketräning har blivit en regelbunden aktivitet som är i princip ångestfri.
Jag har inte tänkt på det  tidigare. Men så är det.
Dessutom känns det som ett bra sätt för mej att vänja mej vid regelbundna tider.

Andningen
Kanske inbillning, men jag tycker att jag har fått bättre kroppshållning.
Och även om skillnaden på magen inte är så himla stor så känns det så iallafall.
Med helt otränade magmuskler har jag nog gått och hållt in magen ganska ofta.
Med påföljden att jag andats fel.
Nu har jag börjat andas mer med magen. Kroppsskanningen och andningsmeditationen har väl gjort sitt också. Jag har blivit mer medveten om kroppen och andningen.

Viljan
Det var väl den som ställt till det lite för mej innan i min panikångestträning. Samtidigt som det hjälpt mej.
Det där "kom igen nu...." och så gör jag det. Nu har jag tappat den. Eller så orkar jag bara inte.
Men viljan kommer tillbaka i träningen, har jag märkt.
Sit-ups (med någon slags luftkudde i svanken) ska jag göra tre gånger max.
Idag började orken svika runt 25, men jag gjorde ändå 50. Och sen 30 de andra två gångerna.

Normala kroppsreaktioner
Jag lär mej hur kroppen reagerar när man tar i, är uppe i varv, blir trött.
Jag har tolkat alla kroppsliga förändringar som början på en panikattack. ¨
Ibland har jag kanske bara cyklat lite fort. Och så har en attack triggats igång.
Nu håller jag på att lära om kroppen. HItta tillbaka till det som är normala förändringar.


Och så lite annat smått och gott som inte har med panikångesten att göra: lite muskler är ju aldrig fel,
och sexlivet blir ju bättre när man trivs med sin kropp.

Att acceptera att jag har panikångest, är det samma sak som att ge upp?
Eller är det en nödvändighet för att kunna gå vidare, åt rätt håll?

Jag vet inte.

Men jag vet att jag inte har accepterat det här.
Jag slåss med näbbar och klor. Ständigt.
Är det därför det gått så snett?
Är det därför krafterna hela tiden tar slut?
För att jag för ett krig på alla fronter samtidigt.
I stället för att acceptera.
Och ta en sak i taget.

Är det acceptans som krävs för att jag ska kunna bli bra
i lagom takt?

Livet är ju här och nu. Inte bara sen. Då. När jag är fri.
Jag lever i ett mellanrum. Efter Panikattacken. Före "friskförklaringen".
Att acceptera att det ser ut så här. Mitt liv. Just nu.
Inte är väl det att ge upp?

Ska med intresse läsa vidare i Anna Kåvers Att leva ett liv, inte vinna ett krig. Har bara kommit till inledningen men har redan fullt med tankar.

Surfade runt lite och hittade Åsa Nilsonnes blogg om bl.a. medveten närvaro.

Hon har bl.a. skrivit boken Vem är det som bestämmer i ditt liv - Om medveten närvaro, som jag nyss har läst som en introduktion till ämnet.

Hon har lagt ut övningsuppgifter som man ska göra veckovis. Verkar spännande.
Just nu har jag ju mycket med min kurs, men sedan ska jag nog gå vidare med hennes övningar.

Jag lämnade återbud till konstkursen.
Kände att det kanske inte är läge för det nu.
Jag har ju träningen, bilkörningen och mina övningar i medveten närvaro.
Orken jag får över vill jag hellre lägga på barnen och vännerna. Och promenader.

Det är ju inte så att jag har uteslutit det för alltid. Just nu är det för mycket annat. Men senare.
Så ska jag absolut ta tag i det. För det är ju någonting jag vill göra.

Det känns tråkigt. Men ändå skönt.
När sonens innebandy krockade med min kurs så kände jag lättnad.
Det hade ju gått att lösa.
Men jag kände att det inte var där problemet låg. Utan hos mej.
I mej.

Och nu känns det jättebra.
Det var inte min ångest som sa nej.
Det var jag själv.
Det hade blivit för mycket.
Jag är inte redo för det.

Efter terapin i fredags kände jag att jag inte riktigt fick ihop mina tankar. Det jag sa kändes inte riktigt sant, men ändå var det det, på något märkligt sätt. I helgen har jag tänkt mer på det och kommit fram till att jag har pratat om två olika saker, fast samtidigt.

På terapin ritade vi upp den här bilden. Och den stämmer med hur det varit tidigare i mitt liv. En topp på kanske en månad har följts av en period när allt känts pest. När jag varit uppåt har jag planerat och ringt folk och bestämt saker. Varit social, pratat och skrattat. Satt igång projekt hemma.


I dalarna har jag varit seg och inte orkat ta mej för någonting. Inte gjort mer än det absolut nödvändigaste. Jag har läst om jag haft en bok på gång. Men jag har inte orkat börja i någon ny. Jag tvättar, men jag låter kläder med fläckar ligga till senare. Jag lagar mat de dagar mannen kommer hem sent, men det blir ofta enkla rätter. Jag ringer inte till någon. Ibland orkar jag knappt engagera mej tillräckligt för att prata i telefon när någon ringer. Är jag på fest smiter jag gärna undan och diskar, så att jag slipper prata. Om jag överhuvudtaget går dit.

Men på terapin sa jag saker som inte alls stämde med det ovan. Och det kändes också sant.

I fredags natt låg jag och tänkte på hur dagen hade varit. Och kom fram till att hjärnan flera gånger dragit iväg med mej och hittat på saker som jag egentligen inte orkade med. Jag drog upp en tidslinje och prickade in hur jag känt mej under dagen. Och kom fram till följande:

På en och samma dag hade jag väldiga svängningar. Och djupdykningar.

1) Efter terapin kom jag på idén att åka och handla. Så det gjorde jag. Väl hemma packade jag upp varorna och drack en kopp kaffe. Sedan var orken slut.

2) Hade lovat att passa brorsdottern. Kom plötsligt på att vi skulle åka till affären efter dagis. Jag hade ett par rabattkuponger som jag inte fått med mej på förmiddagen. Efter hämtningen åkte jag med fyra barn till affären. När jag kom hem gick luften ur...började med maten, och tankarna for iväg.

3) Varför inte höra med mamma om hon oxå ville komma på middag. Sen hade jag fullt upp till efter maten. Brorsan kom med bakelser, så pajen jag gjort blev inte uppäten.

4) Då kom jag på den strålande idén att vi skulle bjuda över familjen W på fika dagen efter. Vi skulle nog kunna klämma in dem på förmiddagen, mellan fotbollen och 91-årskalaset. Som tur var ringde jag aldrig...

5) Framåt nio längtade jag bara efter att alla skulle åka hem...var helt slut....
Lördagen gick åt till återhämtning...

Så även när jag är ganska nedsatt så ploppar tankarna upp. Det kanske är därför jag inte fick ihop det. För i fredags sa jag att jag gör saker även när jag är nere. Och tänkte då veckovis. Om det svänger så här under en dag (även om fredagen kanske var extrem) så betyder det ju att jag är uppåt och gör saker, för att senare tappa all lust.

På lördagmorgonen fick jag för mej att vi skulle baka chokladbollar och sa det till barnen. Ett par timmar senare kändes det inte alls som någon bra idé. Jag var ganska så trött. Men eftersom jag hade sagt det fick jag ju ändå göra det.

När det ser ut så här så är det väl egentligen inte de tidiga tecknen jag ska leta efter, utan metoder för att dämpa mej och spara på krafterna.

Får fundera lite mer på det här under veckan...

Den här veckan ska jag göra följande uppgifter sex dagar av sju. Ser ut att bli tufft. Men det viktigaste är att jag tar det i min takt utan att bli stressad. Gör jag det färre gånger så tar vi den här programpunkten en gång till. Känns bra!

Kroppskanningen
Ska fortsätta precis som tidigare. Terapeuten sa att man blir trött av avslappning när stressen lämnar kroppen. Det är en viktig del av kroppens läkande.

Medveten närvaro vid en vardagsaktivitet.
Jag tyckte det var lite stressande att hitta tid för just diskning varje dag, så vi bestämde att jag kan välja vad som helst, bara jag gör det. T.ex. tandborstning, dusch, dammsugning...

Andningsövning
En meditationsliknande övning där man ska sitta på golvet och fokusera på andningen i femton minuter.

Trevliga händelser
Varje dag ska jag vara medvetet närvarande vid en trevlig händelse. Denna ska sedan analyseras med hjälp av ett frågeformulär (vad kände jag i kroppen, vilka känslor och tankar hade jag).

Toppar och dalar
Vi gick igenom det jag kommit fram till och till nästa gång ska jag ta fram en detaljerad handlingsplan för hur jag ska göra för att kapa topparna och minska daldjupet. Försöka hitta de tidiga signalerna för att det är på gång, så att jag kan stoppa mej i tid.

Jag tänker nog mer i termer orsak och verkan. Jag tog fram en lista på varför jag tar på mej så mycket och tycker det är vikigt att rätta till dessa varför. (Jag är van att jobba så i mitt yrke. Då handlar det visserligen om plåtbitar, men principen är ju densamma. Man måste rätta till orsaken för att få bort symptomen).
Terapeuten jobbar mer med att förändra mina dagliga mönster. Kombinationen blir nog bra.

Som vanligt pratade jag en del blaj. Sa att jag när det är som sämst inte har några problem att aktivera mej hemma, utan att det stora problemet är att jag inte tar mej ut. Och det är ju så att när man har barn så finns det saker som man måste göra. Men annat gör jag ju inte. Mitt arbetsrum till exempel. Det projektet har stått still ett tag nu igen. 

Bilkörningen
Körningen känns bra och jag tänker ge mej på att köra ensam ända in till stan under nästa vecka. Helst ska man ju göra det tre gånger, men det får jag se om jag orkar. Kan ju köra via  trafikljusen till mamma också. Och till dotterns dans på onsdag. Det gäller att hitta naturliga träningsgånger så att det inte känns för jobbigt.

• Vilket yrke har du/studerar du till och varför valde du just det? Om du inte, vilket skulle du välja?
  Jag är maskiningenjör. Jag var ungefär lika road av teknik som av "mjukare ämnen". Valde nog ingenjör för att det verkade vara bäst jobbmöjligheter. Har alltid tänkt ganska praktiskt. Och så var jag ganska inspirerad av min pappa.
  
• Trivs du med ditt yrkesval/att du inte valde alls? Varför/varför inte?
  Både ja och nej. Jag har riktat in mej mer på kvalitet och verksamhetsutveckling, vilket är spännande. Men nu har jag en tjänst där jag ska jobba med kvalitetssäkring av nya produkter (roligt) och kundreklamationer (där jag tror att risken är att jag kan tappa greppet igen...).
  
  Tycker att jag har blivit en mjukare person och känner att jag skulle vilja ha ett mer meningsfullt arbete och jobba med människor. Har dock inte kommit fram till vad detta skulle vara för yrke...
  
• Trivs du på din nuvarande arbetsplats/med dina nuvarande arbetsuppgifter, eller vad du än gör? Motivera!
  Vet inte....en stor del av mina gamla kollegor har slutat. Och mina arbetsuppifter har jag aldrig provat på.
  
• Vilket yrke drömde du om att ha när du var liten? Varför just det?
  Lärare. Gillade att leka skola med mina syskon. Och tyckte jättemycket om att gå i skolan.
  
• Har du möjlighet att göra karriär/vidareutbilda dig inom ditt yrke, och är det viktig för dig att kunna göra det? Varför/varför inte? 
  Det skulle väl inte vara helt omöjligt att göra karriär. Egentligen har jag gått neråt. Var kvalitetssamordnare på mitt gamla företag, samma uppgifter som en kvalitetschef men med betydligt lägre lön....
  Jag bytte tjänst dels för att jag flyttade, dels för att få jobba i ett internationellt företag.
  Jag har inga som helst ambitioner att göra karriär idag. Även om jag varit frisk hade jag bestämt mej för att prioritera barnen medan de är små. Viktigast för mej är att jag har ett roligt och utvecklande jobb med ganska stor frihet.

Kalkstenshällar.
Höstbusigt hav.
Milda vindar.
Min älskade.
Och jag.

En ring på mitt finger.
En ring på ditt finger.

Kärlek.
Glädje.
Framtidstro.

Björnbären var mogna.
Vi plockade.
Gjorde likör.
Som länge påminde oss
om vår kärleksdag.

Varje år när björnbären mognar.
Återvänder vi.
Plockar.

Ser ut över havet.
Minns.
Och är.
Lycklig.

Min vilja och ork varierar i perioder. Ibland vill jag jättemycket. Klarar av allt. För att i nästa stund knappt vilja gå utanför dörren. Så har det alltid varit. Men nu är glappet ännu större. Tidigare har jag trott att det bara var så, men nu ser jag att jag tar på mej alldeles för mycket när jag har lusten. Och så tar kraften slut. Helt plötsligt. För det är så det är. Jag vet aldrig i förväg när förändringen kommer.


Varför tar jag på mej för mycket?

När jag inte orkar blir det så att jag bara träffar vänner när någon hör av sej. Och plötsligt är det min tur att bjuda hem. Fixa. Ringa. Så när nästa topp kommer sätter jag igång. och tar igen allt som är min tur. Passar på att boka upp. För jag vet ju aldrig hur länge det varar.

För att jag vill. Jag vill träffa folk. Skratta. Umgås. Samtidigt som det tar kraft så ger det också. Svårigheten är att veta i förväg om jag kommer att ligga på plus eller minus efter just den här träffen.

Jag har svårt att säga nej när jag inte har något uppenbart skäl till det. Varför?
För att jag är rädd att såra. Jag är rädd för att männiksor ska bli arga och besvikna på mej.
När jag säger nej för att jag inte orkar  eller inte vill får jag dåligt samvete. Att inte ha tid är ett fullgott skäl. Men inte att inte ha ork. Att inte ha tid säger ingenting om den andre, men att säga att jag inte orkar eller vill kan tolkas som att jag inte vill umgås. Att det är hos min kompis felet ligger. Att jag väljer bort när jag tackar nej.

Det har blivit så i flera sammanhang att jag är den som får saker att hända. Jag tror att det grundar sej i en känsla av att jag behöver göra för att bli omtyckt. Och att göra saker får mej att bli nöjd med mej själv, jag känner mej duktig. Kom att tänka på en situation som jag beskrev i somras. Typisk för mej.

När jag träffar mina kompisar glömmer jag gärna bort det jobbiga, och är den glada. När jag är "uppe i varv" har jag svårt att känna efter. Vill kanske inte tänka på hur jag mår.  Detta gör väl att jag känner att även de jag umgås ganska mycket med kanske inte på riktigt har förstått hur jag mår. Det syns ju inte på mej.  Oftast träffas vi ju i trygga situationer där jag känner mej bekväm och kan slappna av. Så då känner jag det lite som att ett nej måste förklaras.


Hur ska jag dämpa mej när allt känns bra?

Jag måste sänka kraven på hur det ska vara när jag har kompisar hemma. Det behöver inte vara perfekt hemma. Det gör ingenting om inte maten är helt klar...

Och lära mej att hantera min stress. Även om allt är under kontroll så stressar jag upp mej under förberedelserna. Vilket gör att jag är helt slut efteråt.

Tänka efter innan jag tackar ja. Men det är svårt. Först måste jag lära mej att kunna säga nej utan orsak.
Utan att få dåligt samvete.  

Och det största problemet är nog inte inbjudningar jag får, utan allt som jag själv planerar och bokar in. Jag måste inse att jag inte klarar av en fullbokad helg. Max en sak per dag kanske kan vara en regel att börja med. Antingen stan eller middag med vänner på lördagen. Inte både och.

Och så måste jag sluta upp med att vara den som alltid tar på mej att fixa allt.

Hur ska jag pusha mej när allt känns trist?

Det här är minst lika svårt. För jag är ju helt nöjd med att vara hemma. I lugn och ro. Det har hänt att jag tagit en lätt förkylning som förevändning för att slippa umgås.

Men det behöver inte vara så komplicerat när man ska umås! Man behöver inte bjuda på mat bara för att det är lördag. En fika räcker ju.

När jag tänker efter så är det nog ofta så att en bra period börjar med något som jag tvingat iväg mej på. Men som blivit roligt.

Har hunnit med allt jag planerat idag. Nästan. Plus två maskiner tvätt.

Följde med dottern på sången. Hon vill inte gå längre och jag tror att det är för att hennes bästisar har flyttat upp i nästa kör. Men nästa gång byter en av dem tillbaka. Så det vore ju synd om hon slutar nu. Hon var jätteglad över att få ha mamma med sig på kören. Och det var roligt att vara där. Vi fick ta bilen dit för det blev lite stressigt. E

fter kören mötte vi upp övriga  familjen vid innebandyn. Vi satt och tittade på en stund när sonen tränade och sedan körde jag hem med flickorna. Jag var alltså på bilburen utflykt i nästan två timmar. Visserligen med toalett i närheten, men ändå. Och jag hade ingen ångest på hemvägen. Tjohoo!!!!

Är som vanligt jättetrött. Jag orkar inte jobba med min terapiläxa ikväll. Och inte heller förbereda mej inför terapin. Men jag har lite tid i morgon innan jag ska köra dit. Får sätta mej en stund då.

Sonen ska ta skolfoto så vi tar bilen till skolan. Så att han inte förstör frisyren med hjälmen. Bra ursäkt...men det gör att jag är hemma igen innan åtta.

Gjorde ett test i Aftonbladet om vilken föräldratyp jag är.
Lite knasiga frågor, men visst blev svaret korrekt, om än ganska så skruvat.
Brorsan litade mer på mina råd än på BVC. Alla jag känner har frågat mej om föräldrapenningen. Och visst har jag plöjt Anna Wahlgren. I god tid innan förlossningen. Hoppas dock att jag inte varit någon messersmith. Har aldrig prackat på folk goda råd eller så...för det som är sanning för mej behöver ju inte vara det för min vän...
Men jag har tyckt att det varit vikigt att tänka igenom och diskutera olika "uppfostringsmetoder", viktigt med säkerhet, o.s.v. Hade sådan tur att mina två dagiskriterier fanns på samma dagis: närhetsprincipen (att gå tillsammans med barn i samma område) och syskonprincipen (att det känns viktigt att ha en gemensam uppväxt som syskon).


Präktiga föräldern lämnar inget åt slumpen

Järnkoll på allt från amning till bästa dagiset

Präktiga föräldern kan nog allt. Vid vecka 11 i graviditeten läser du och din partner in er på förlossningens olika stadier.

I 24:e veckan kan ni redan allt om olika sömnmetoder och har bestämt er för vilken som är den bästa. Ni provkör alla vagnar, inreder barnrum på det bästa sättet, väljer rätt dagis när barnet är nyfött, vrider, vänder och tänker på allt. Inget lämnas åt slumpen. I era bästa stunder är präktiga föräldraparet perfekta att använda som en slags familjens Nationalencyklopedi - ni har svar på allt. I era värsta stunder är ni bara jobbiga besserwissers.

Läser: Allt: Anna Wahlgren, tjocka översiktsböcker om barnets utveckling, "Lek med din baby - 250 lekar som främjar barnets utveckling" och mycket, mycket mer.

Pratar dig varm för: Barnprylar som fått gott resultat i Råd och Röns tester.

Skulle aldrig: Köpa babylarm med webkamera. Så dyrt och onödigt!

Skulle bara vila lite. Råkade sova i en och en halv timme. Oj då.
Nu har jag tryckt i mej ett par mackor och ska snart hasta iväg och styrketräna.
Hade ju tänkt träna och sedan äta lunch...
Är inte riktigt klar med min terapiläxa. Inte hela världen om jag inte blir det heller, men nu har jag ju haft två veckor på mej. Fast jag kom inte på förrän igår vad det var jag hade fått i läxa.
Och idag måste jag kroppsskanna. Och diska medvetet. Hoppade över det igår.
Då var det både klippning och skjutsning av dotter till dansen. Det var nog, tyckte jag.

Ska kanske sitta en stund med terapiuppgiften nu. Inte så najs att träna med full mage.

Just nu känns allt väldigt positivt. Till och med bilkörningen. Jag känner ett sug efter att utvidga mina zoner. Härligt!

Det gick jättebra att köra över Ölandsbron idag. På hemvägen fick vi vända för jag glömde min väska (tur att det var jag som glömde...var ångestsnurrig i huvudet och hade nog exploderat om det varit mannen), och ångesten som jag kände då la sej när vi vände hemåt igen och var borta när vi närmade oss bron. Det oväntade är jobbigt att hantera. Idag var det 90km/h över bron, och det är extra skönt när jag kan gasa på. Trycket på gaspedalen lindrar känslan av att sitta fast.

Kalaset var trevligt. Minstingen ramlade och blödde näsblod, annars var det inga problem med barnen. Det är så skönt att sonen har lugnat ner sej lite. Nu är det kusinerna som är vildast.

Bra
- jag tog mej tid för kroppsskanningen
- jag tog mej tid för medveten disk
- jag utmanade ångesten och tog en svårare väg än jag tänkt till mamma

Tack
- tack för livet
- tack för att jag älskar
- tack för att jag är älskad

Hjälp
- hjälp mej att våga
- hjälp mej att lyssna
- hjälp mej att säga nej. till andra och till mej själv.

Kvällen slutade i värsta bråket med sonen. Var ensam inne med alla tre i badkaret. Sonen vägrade gå upp. Jag var trött. Han var trött. Han fick värsta utbrottet. Inte så lyckat med småsystrarna i vattnet. Jag blev arg. Han flippade ur totalt.  Kände väl av att jag inget kunde göra när han var där han var. Löste situationen och duschade småsystrarna först. Då ställde han om värmen så syrran fick jättevarmt vatten i ansiktet. Han visste nog inte riktigt vad han gjorde. Men ovanpå allt annat...  Han får inte bada förrän i oktober.

Det är så tråkigt när det blir så här. Precis som att han känner på sej när jag är lite ur balans.Och då kan han inte låta bli att provocera. Eller så är det min ilska som triggar honom. Och så blir det en ond spiral. Bra dagar blir jag oftast inte så arg och då kan det stanna vid någon enstaka sak.

Efter bolibompa låg vi två i soffan under en filt och pratade jättelänge. Det kändes lite bättre för mitt dåliga samvete. Varför blir jag så arg???!!!!

Han är väl lite ur balans. Har precis börjat ettan och så har mannen varit borta mycket. Det är vi ju inte vana vid. Klart att han reagerar på det.

Bra
- jag sa förlåt
- jag har varit social
- jag är engagerad

Tack
- tack för att jag finns
- tack för att jag är jag
- tack för att jag kan inse att jag kan ha fel
- tack för hösten

Hjälp
- hjälp mej så att det blir en bra familjedag imorgon
- hjälp mej att inte vara så arg

Idag har jag bokat biobiljetter till Shrek imorgon. Vi ska gå med de två stora barnen. Minstingen får vara hos mormor. Jag gillar inte att gå på bio. Bokade biljetter längst ut. Så att jag kan gå därifrån OM jag blir kissnödig.

Och så har jag bokat tid hos frisören för alla barnen på måndag eftermiddag. Och för mej på onsdag.
Detta innebär bilkörning med två trafikljus och en tid att passa.

Ska fokusera på en sak i taget nu. Så att det inte blir för mycket. Måndagens klippning känns nog värst.
Att åka iväg med alla ungarna.... Men snart är det skolfoto och de behöver verkligen ansas.

Klurar lite på hur jag ska klippa mej. Antingen bara topparna eftersom jag tycker om att ha långt hår.
Eller något kortare pageaktigt, eftersom jag bara sätter upp håret i tofs jämt.
Får se...

Jag lärde mej läsa innan jag började skolan. Och efter det plöjde jag bok efter bok. Jag och mina likasinnade vänner hängde på bibblan och satt hemma hos varandra och läste. Skrattade. Diskuterade. Tipsade.
Böckerna var en viktig del av mitt liv. Läste saganomringen trilogin som elvaåring. Varifrån fick jag den idén?

Minns att jag ibland brukade stå framför raderna av böcker på biblioteket, blunda och ta en bok som jag sedan läste. Vid ett tillfälle frågade bibliotikarien om jag verkligen skulle läsa just den boken. Javisst, svarade jag tvärsäkert. För ett par år sedan insåg jag att den boken varit en milstolpe i den feministiska kampen (kommer inte ihåg vad den hette men allt var precis tvärtom. Alla man var utbytta mot kvinna. m.m.). Inget för en högstadietjej direkt. Men jag tyckte att den var bra.

Och så pang bom. När barnen kom glömde jag helt bort böckerna. Under de senaste åren har de bara gästspelat. En julklapp, ett tips...men inte mer. Tidsbrist kan jag inte skylla på. Facklitteratur om barn har jag läst till leda. Det var det enda jag kunde intressera mej för. Mitt första halvår som sjukskriven läste jag heller ingenting. Trots att dagarna var tomma. Kanske orkade jag inte ta in någonting?

Vet inte. Men nu är jag tacksam för att jag har hittat tillbaka. Läser och läser. Bok efter bok. Har en hel hög som väntar på mej. Ibland fuskar jag. Och läser två samtidigt. Eller tre. Men oftast blir det en i taget. Vissa böcker läser jag fort, för att få veta hur det går. Andra läser jag långsamt, för att jag inte vill att de ska ta slut.

Men jag läser. Jag har alltid en bok på gång. Och det är jag så hjärtans glad för.

Fast det var inte det här jag skulle skriva om. Egentligen. Det var mitt röjande i bokyllan. Jag tycker om att stå och titta på mina böcker. Brukar sällan läsa om en bok. Men bara genom bokryggen minns jag. Därför har jag svårt att göra mej av med böcker som betytt något för mej. Även om det var länge sedan. I en annan livsfas.

Så nu kom jag på att jag ska lägga in böckerna jag läser här. Så kan jag titta på dem när jag har lust. Trots att jag har lämnat dem vidare.

Nu ska jag gå och lägga mej. Krypa ner i sängen med min bok. God natt.

Veckans Tjejsnack:
Ditt Internetliv

• Hur länge har du surfat runt/funnits på Internet med en egen sida?
  Jag minns inte riktigt när jag började med internet hemma. Planerade en resa via internet 1996.
  Dagligen började jag använda internet våren -00, när jag var gravid.
  Egen hemsida har jag haft sedan 2001 (eller hade jag en annan tidigare???). Blogg sedan i maj i år.
  
• Vilken/vilka webläsare använder du?
  Oj, har ingen aning.
  Min man är it-snubbe, så jag behöver inte bry mej. Det bara funkar. Och annars skriker jag på honom, så fixar han. Precis som med datakillarna på jobbet;)
  
• Vilken typ av sidor besöker du oftast, vilka är dina favoriter?
  Bloggar (de på länklistan m.fl), e-postsidan, tradera (just nu), min bank och ICA (kolla saldot), SPS, barnens dagis (kolla aktiviteter, mat mm), nyligen.se
  
• Hur ofta kollar du dina mail/din gästbok etc?
  E-posten kollar jag nästan varje dag.
  
• Finns du på någon community eller något forum, vilken/vilka? Om inte, varför?
  SPS brukar jag kika in på då och då. Ett forum för panikångest och social fobi.

Njöt av den härliga höstmorgonen när jag trampade till dagis och skola med barnen.
Friskt och skönt, utan att vara kallt.

Idag var vi sena. Sonen satte igång att leka. Döttrarna hängde på. I en lek som utvecklade sej till att bli en skuggteater. Mindes våra härliga mornar när jag var mammaledig. Så blir det aldrig mer, även om vi mot förmodan skulle få en bebis till. Skolplikt, heter det visst.

Har tänkt ett varv till på konstkursen. Det känns inte bra i magen. Samtidigt som det känns jätteskoj.
Har försökt analysera. Kom fram till att det är bilkörningen som oroar mej mest. Ensam i bilen i höstmörkret. Så därför ska jag gå. Ska inte låta mina dumma tankar styra mej. Och dessutom blir det mörkt i vinter när jag kör till jobbet också.

Jag ska ju leta naturliga träningsområden. Köra ärenden till stan och så. Och detta blir ju en bra körträning. Jag kan öka svårighetsgraden för att till slut ta motorvägen dit. Perfekt ju.
Är forfarande orolig för att jag inte ska orka, men det löser sej.

Glasspaketet länsat på allt innehåll.
En i stort sett tom pajform.

Gjorde jag för lite?
Uppfostrad som jag är till att det alltid ska bli gott om mat över, gnager frågan.

Äh!
Bestämmer mej för att den var oemotståndlig. Pajen.

Och det spelar för övrigt ingen roll nu.
Det var ju igår.

Så här kommer torsdagarna att se ut:

16.30- 17.15   Stora tjejens sång
17.30-19.00    Sonens innebandy
18.30-21.00    Min konstkurs

Detta innebär att mannen får hämta sonen med cykel mitt i döttrarnas läggtid. Undrar om han är så sugen på det...
Ska kolla om det går att samordna med någon kompis, men man måste ju ändå turas om att hämta.
Eller så får sonen och jag turas om. Han har ju fotbollen ett tag till, så i överlappet blir det ju dubbelt.

Grejjen är att vi redan lovat sonen att han ska få spela innebandy. Och han fick en klubba av brorsan när han fyllde år. Annars kunde han ju ha börjat innebandyn till våren.

Vi får nog ta oss ett snack om det här.

Det här handlade jag på mitt me&I-klädparty.

Döttrarna valde, oberoende av varandra, samma kläder.
Jag är också nöjd, för det är en perfekt dagisklänning.







Sonen valde denna:



Och så köpte jag en klänning och en tröja till mej själv oxå:


Mannen fick ingenting. Han ville varken ha en tröja med krokodiler på eller boxershorts med kaniner.
Konstigt ;)

övade på min älskade

nya grepp efter sexton år
kräver en förklaring
tänkte jag
speciellt efter en veckas frånvaro

så jag sa
det här har jag lärt mej i terapin

...tystnad...

ja, alltså medveten närvaro

Så skönt! Barnen fick varsen Pokemonboll. Jag fick en påse m&m.
Så vi släpper väl iväg honom till danmark i nästa vecka. Fast då är det bara i två dagar.

Ett litet kom-ihåg till mej själv:

Idag har jag ökat medicindosen till två tabletter. Alltså 40 mg.

Döttrarna vill ha strumpbyxor på dagis.
Det vill inte deras mamma.
Gråt och tandagnisslan. Men mamma är bestämd.
På dagis har man tights.

Efter ett års bönande har mamman veknat.
Det blir strumpbyxor.
På fredagar.
Döttrarna är överlyckliga.
Mamman känner sej nöjd.

Två små prinsessor trippar till dagis. Fredagsfina.

Vi blev tillfrågade om vi vill vara faddrar till brorsdottern. Klart vi vill. (Förmodar att lillsyrran tackade nej, men det spelar ingen roll...det känns kul ändå)

I morgon kommer min älskling hem. Längtar!

Jag tog bilen till dotterns kör. Gick med Mini i vagnen till bibblan och tillbaka. Och det bästa av allt, jag hade ju ingen back-up idag. Men körningen gick bra ändå.

Dottern har klarat en hel dag på dagis utan blöja. Tror jag iallafall. Hon hade blöja på sej när vi kom hem, men en av fröknarna tar på blöjan när de går ut.

Nu börjar nattningsproceduren. Börjar med minstingen om en liten stund. Hoppas att hon somnar innan barnprogrammen är slut. Men hon har ju varit uppe länge idag.

Nyduschad med mat i magen (knäcke med makrill). Känner mej lite piggare. Och inte ledsen alls.

Till middag blir det yoggi och mackor. Middag och middag förresten...snarare kvällsmat.
Efter dagis fyller vi komposttunnan så gott det går. Gör så mycket vi hinner innnan sången.

Det var de bordena det.
Kom på att jag faktiskt har några måsten också:
- sammanfatta min terapiläxa. Boken om medveten närvaro är läst. Ska bara tänka lite oxå. Ska jag satsa på detta?
- förbereda mej inför terapin imorgon.

Eller måsten och måsten. För min egen skull är det ju bäst att det blir gjort.

Nähäpp...ut i solen med mej nu!!!!

Sitter och försöker piggna till. Jag har sovit i över tre timmar. Så nog var jag trött alltid.

Har några borden idag.:
Äta lunch (väntar på att jag ska bli hungrig).
Fylla komposttunnan med grenar (tömning imorgon).
Förbereda någon enkel middag (dotterns sång börjar idag).

Ska packa in barnen i bilen och köra till sången. Och under tiden ska vi gå och handla och besöka bibblan.

Mitt traderaköp kom med posten idag. Nästan helt oanvänd. Dottern har samma klänning i barnstorlek så jag jämförde färgerna. De var nästan inte alls blekta. Nu blir vi likadana. :)

Blir tokig av längtan.

Vill krypa ihop i dina armar.
Värmas av din kropp.
Känna dina andetag i mitt hår.

Vila i din kärlek.

Fick sova i en timme. Lite drygt. Vaknade mitt i en dröm. Och plötsligt slog det mej.
Jag har aldrig haft något normalläge.

Antingen har jag varit full av livslust och energi. Tyckt att allt varit jättebra. Velat allt, gjort allt, orkat allt. Ringt mina vänner. Bestämt träff. Planerat. Fixat hemma. Levt.

Eller har jag varit håglös och utan kraft. Mest suttit hemma. Inte hört av mej. Tyckt att det varit jobbigt när någon ringt. Gjort just ingenting.

Jag brukade skratta åt det. När jag hade en bra period. Brukade se till att ha saker bokade. Så att jag skulle komma ut. Sedan, när jag inte tog mej för någonting. Fast ofta ringde jag återbud. Iallafall på senare år, när det inte längre känts så viktigt att göra saker.

Gräver i minnet. Hur länge har det varit så här?
Jullovet i sjuan. Träffade jag inte en enda kompis. Och toppade det med att vara "sjuk" i en vecka.

Och nu har jag haft en lång dålig period. Som medicinen brutit. Bara det att nu svänger det snabbare. Jag kan ha en topp och en dal i samma vecka.

Som i terapin i fredags. Jag var på max. Tyckte att veckan varit kanon. Mindes inte att jag haft flera jobbiga dagar i början av veckan. Och varit ständigt trött. Kände mej uttråkad och rastlös. Redo att ge mej på de utmaningar som erbjöds. Pratade till och med om hur jobbigt det var när jag ville mer än jag orkar. Utan att inse att jag just precis i den stunden var precis sådan.

Jag strävar efter balans. Men jag har nog aldrig haft det...

Hmmm.....den där fru W. Nu har jag tagit upp två saker med henne som jag retar mej på. Bra gjort av mej.

Först det där med att hon lämnade av sina barn här utan att kolla med mej. Hon hade skickat in sonen för att fråga om det gick att leka, och han hade frågat min son (jag var ute  i trädgården), och då var det såklart okej. Hmmm...

Det andra var att en morgon ringde hennes son hit och frågade om han fick cykla med oss till skolan. Och det gick ju bra. Sedan kom han och ringde på morgonen efter också. Vad är nu detta? undrade jag irriterat.
Jo, då var det så att fru W tycker att sonen är så stor att han kan cykla ensam till skolan (fyller snart 8). Men han ville inte riktigt det, och då hade hon sagt till honom att han skulle fråga min son om de skulle ha sällskap. Fast min son får inte cykla själv...

Anledningen till att han ska cykla själv är att hon är arbetslös. Skolan börjar 8.10 och dagis vid 9. MEN man får lämna på dagis 8.15 om man har skolbarn. Så det är hon som är så himla lat att hon inte orkar pallra sej iväg till 8.

Jag pratade med fru W om detta och sa att han kan ju komma förbi, men det är inte säkert att vi ska cykla vid den tiden. Vi kanske tar bilen, och ibland lämnar min man barnen. För det var ju inte så att vi skulle hjälpas åt. Att min son kan cykla med dem om tjejerna är sjuka. Cyklar han inte med oss så får han cykla ensam.

Idag var vi klara tio minuter tidigare och jag kände att näää, inte kan vi stå och vänta på kompisen i tio minuter. Så vi cyklade.

Men nu känner jag mej jättetaskig. Fast jag inte har någon anledning till det. Det är ju inte mitt fel att han har en så lat mamma. Han är ju hennes ansvar.

Och dessutom irriterar jag mej på att hon skickar sonen med en sådan fråga. Det är ju hon och jag som ska komma överens om ifall han kan cykla med oss.

I en sal på lasarettet

där de vita sängar står

låg en liten bröstsjuk flicka

blek och tärd med lockigt hår.

Allas hjärtan vann den lilla

där hon låg så mild och god.

Bar sin smärta utan klagan

med ett barnsligt tålamod.

Så en dag hon frågar läkarn,

som vid hennes sida stod:

Får jag komma hem till påsken

till min egen lilla mor?

Läkarn svarar då den lilla:

Nej mitt barn, det får du ej,

men till pingsten kan det hända

du får komma hem till mor.

Pingsten kom med gröna björkar

blomsterklädd står mark och äng,

men den lilla sjuka flickan

låg där ständigt i sin säng.

Så på nytt hon frågar läkarn

som vid hennes sida står:

Får jag komma hem till hösten

till min egen lilla mor?

Läkarn svarar ej den lilla,

men strök sakta hennes hår,

och med tårar i sitt öga

vänder han sig om och går.

Nu hon slumrar uti mullen

slumrar sött i snövit skrud.

Från sin tåligt burna längtan

har hon farit upp till Gud.

Uppdaterade min länklista. Tyckte att de jag la till hamnade i bokstavsordning, men flera av de gamla länkarna låg huller om buller.

Gör det skillnad på stor och liten bokstav? Nej.
Tog bort länkar och la till igen. Ingen skillnad.

Tills hjärnan plötsligt började processa...aha, de ligger i omvänd bokstavsordning.

Det tog en halvtimme att klura ut det.
Men nu är det ordning. Både på bloggen och i hjärnan.

Satt en liten stund vid datorn när jag lämnat barnen, men rätt som det var så bara dog den. Jag har på något klantingt sätt lyckats förstöra laddningen, så batteriet blir aldrig fulladdat. Och igår kväll drog jag ur sladden eftersom jag skulle sova ensam med barnen. Så nu har jag en bärbar med sladd....grattis!

Ensam med barnen, ja. Det sätter igång massor av katastroftankar: Tänk om det börjar brinna...tänk om det kommer en tjuv....tänk om det ringer på dörren mitt i natten... tänk om någon blir akut sjuk...tänk om det är jag...

Och tillråga på allt så upptäckte jag precis när jag skulle gå och lägga mej att två av brandsläckarna var borta. Just det ja, vi skulle ju byta batteri men var tvugna att köpa nya först. Vilket glömdes bort i kalasvirret.

Efter att ha pratat om det här i terapin tycker jag dock att jag hanterar det bättre. Bara att få ur sej tankarna, lyssna på vad man egentligen tänker, har tagit udden av dem. Jag försöker att inte oroa mej för mycket i förväg. Det blir som det blir. Och händer det något så gör jag så gott jag kan.

Fast det är klart, jag behöver väl inte tänka på min utrymningsplan vid brand längre. Efter flera nätter ensam kan jag den utantill...

Och jag har fortfarande en del säkerhetsbeteenden för mej när jag sover ensam med barnen (utan barn är ju en helt annan sak, då har jag ju bara ansvar för mej själv):
- jag sover med nattlinne
- jag har en liten lampa tänd i hallen (är inte mörkrädd...)
- jag drar ur sladdarna till alla apparater som möjligen skulle kunna börja brinna
- jag kontrollerar så att dörrarna inte blockerats
- jag har en telefon i sovrummet

Det här är ju inte särskilt betungande. Värre är det ju med tankarna som gör det svårt att somna. Fast igår kväll var jag så trött att jag somnade bums.

Och den värsta tvångstanken har jag sluppit nu när Mini oftast sover hela nätterna. Tänk om jag tröttnar på hennes gråt och kväver henne med kudden. Vilken ångest jag har haft över det! Och ändå vet jag ju att jag aldrig skulle göra så. Men när jag ligger där ensam och trött så kommer tvivlet smygande...

Skönt att jag inte hade de tankarna igår kväll iallafall. Och nu är det "bara" tre nätter kvar...

Det är nog två veckor sedan sonen bestämde sej för att han ville ha Pokémonkalas. Och jag har ju haft gott om tid på mej att tänka på upplägget.Men först tre timmar innan kalaset började kom de roliga ideérna och vi snodde runt som skållade råttor för att få allt klart.

Och så är det ju. Jag jobbar bäst under tidspress. Får de bästa ideérna strax före dead line. Inspirationen knackar på i sista stund. Jobbar bäst om jag har lite för mycket att göra.

Men nu klarar jag inte det. För det innebär ju stress. Tidigare var denna stress mest positiv. Men nu är all stress negativ. Jag märker att så fort jag känner mej lite stressad så dröjer det inte länge innan stressnivån ligger på max. Lite eller lagom stressad finns inte på kartan längre.

Måste hitta ett sätt att balansera detta. Det funkar inte längre att inspirationen dyker upp först när det nästan är för sent. Jag orkar inte med det. Efteråt, Men just när jag är där ser jag bara möjligheterna. Då ringer inga varningsklockor som får mej att avstå.

Men hur gör man?

• Vad har du för startsida när du öppnar Internet, och varför just den?
  Hmmm...måste titta efter....msn.com. Varför? För att den låg som startsida när jag fick datorn.
  
• Vad har du för skrivbordsbakgrund i din dator, och varför just den?
  Oj, vilken ful...antar att det är den som blir när man installerar...? Jag har inte tänkt på den, faktiskt.
  
• Vad har du för bakgrundsbild i din mobil, varför just den? Om du inte har sån mobil, vad skulle du vilja ha, varför?
  Bakgrundsbild i mobilen? Vet inte om jag har någon...vet inte ens vilken modell jag har...
  
• Vad ser du om du tittar ut genom närmaste fönster?
  Siluetten av plommonträdet, ljuset från toalettfönstret, altanen med stolar
  
• Vad hör du för ljud i bakgrunden?
  Datorns surrande, en klocka som tickar.

Med andra ord. Jag brukar tekniken. Punkt. På jobbet kände jag ett större behov av att lägga in lite personlighet i datorn. Men inte här hemma. Här är ju hela omgivningen JAG.

Tjejsnack v.36

Nu har jag gått med i Tjejsnack. Jag tänkte att det kan vara ett bra sätt att klura ut lite vad jag tycker. För i många frågor har jag helt glömt bort vem jag är och var jag står. Ska bli spännande!


Vecka 35
Musik

• Vad lyssnar du på för typ av musik och vad är det du gillar mest med den musiken?
  Jag lyssnar nästan aldrig på musik nuförtiden. Vande mej av med det när vi fick vårt andra barn. Det är svårt att ha koll på vad som händer om man har musik på, tycker jag. Nuförtiden blir det det mannen sätter på ibland på kvällarna, eller radion när jag kör bil.
  
  Om jag ändå skulle trycka in en CD så blir det något med rock, jazz, någon "sing&songwriter". Det viktigaste är rösten, känslan och texterna.
  Counting Crews, Van Morrison...äh, jag kommer inte på fler och jag orkar inte gå och kika i CD-hyllan. 
  I MP3-spelaren har jag bl.a. Green Day. Den använder jag typ aldrig.
  
  Delar nog in musiken i slit-och-släng och kvalitet. Jag kan tycka att det är trevligt att tralla med i radions truddelutter, men om jag själv får välja så vill jag ha musik med mening och känsla.
  
• Vad lyssnade du på när du var yngre, i tonåren? 
  I tonåren lyssnade jag på Ulf Lundell, Bruce Springsteen, diverse svenska artister (Magnus Johansson, Dan Hylander, Toni Holgersson...),  the Clash.
  Inga kvinnor??? Minns inte...
  
• Finns det någon musik du inte klarar av att lyssna på? Vad, varför?
  Den här var enkel. Jag får ont i huvudet och mår illa av Neil Young. Tom Petty gillar jag inte heller (förrutom ett par låtar som är bland de bästa jag vet). Och så ogillar jag all musik med nödrim.
  
• Nämn fem artister du har sett live/skulle vilja se live.
  De bästa artister jag har sett live har jag redan skrivit om.
  Jag skulle gärna se Robbie Williams. Och kanske Bruce Springsteen igen.
  
• Har du någon autograf, vem/vilkas? Finns det någon du skulle vilja ha?
  Hmmm...nej inte vad jag minns. Och det finns ingen jag skulle vilja ha heller. Tycker inte att det är särskilt viktigt.

Vaknade av mej själv vid åtta. Alla barnen sov, trodde jag. Men de två stora satt vid teven. Sonen hade varit inne hos oss men jag hade inte vaknat.

Sonens förkylning är bättre, så det blir barnkalas idag. Tårtan ska garneras och pannkakor ska stekas. Annars är det inte så mycket fix. Jo, en hinderbana ska riggas på tomten. Tio killar i sjuårsåldern...det är nog bäst att ha dem ute så mycket som möjligt. Fast det är lite mulet, håll tummarna för att det inte blir regn. För vi har inga alternativa aktiviteter. Femkamp i källaren, kanske.

Jag ska se om jag hittar något kul på nätet.

Funderade över det här med mina krav på mej själv. Kom fram till att det är tre faktorer som spelar in.

Den jag är. Hur gör jag egentligen.
Den jag borde vara. Det min kontrollperson tycker. Skillnaden mellan den jag är och den jag borde vara ger mej dåligt samvete.
Den jag vill vara. Hur vill jag att mitt liv ska se ut i framtiden?

Ibland kan ju den jag är överensstämma med den jag vill vara. Men den jag borde vara ger mej dåligt samvete, och gör att jag inte vågar stå för det.

Hur tystar jag min kontrollperson? Genom att släpa ut henne i ljuset och granska henne noga? Förmodligen.

Behöver nog prata om det på terapin, hur jag ska gå till väga.

Kan ta det här med städning till exempel. Jag är som jag vill vara. Jag tycker att det är ganska noga med grundläggande hygienisk städning. Alltså att toa och kök är fräscht, inte för mycket dammråttor och så. Däremot är jag inte så himla noga med prylar. Tycker inte att det behöver vara pedantisk ordning. Även om jag kan njuta av att det är nystädat.

Men jag tycker nog att jag borde vara mer ordningsam. Har nog egentligen dåligt samvete för att jag inte städar mer. Panikstädar när vi ska få besök. Skäms för oordningen. Så antingen måste jag ju ändra på hur jag är och vill vara. Eller få tyst på min kontrollperson.

Hjälp! Kom på att vi går mot vinter. Snö. Dåligt väglag. Plötsliga snöstormar.

På vägen. Lilla jag. Ensam i bilen! Fem mil bort! Fem mil vinterväg mellan mej och hemmet.

Måste åka! Måste jobba! Kommer jag att klara det?
Har aldrig gillat bilkörning på vinterväg. Trots jobbpendling i över 10 år.

Bara tanken får kroppen att knyta sej. Bara tanken får paniken att komma.

HJÄLP!!!!!