medvind
Det känns fantastiskt! Härligt att jag kan köra iväg ensam. Underbart att kunna följa med barnen på aktiviteter. Toppen att avlasta mannen, så att han slipper ta allt körande. Jag blir verkligen glad när jag tänker på det.
Men.
Samtidigt närmar jag mej min allra största skräck med stormsteg. Att ensam köra de 5,5 milen till jobbet. Och tillbaka hem igen. Vetskapen om detta ligger som en klump i magen och oroar. Får mej att inte riktigt glädjas åt mina framsteg.
Jag vill ju bli bra. Jag vill inget hellre än att börja jobba.
Men samtidigt är jag så himla rädd. För själva körandet. Men också för arbetet. Rädd för att misslyckas. Osäker på om jag klarar av det jobb jag ska ha. Inte till en början. Men sedan.
Min tillvaro nu är ju säker och trygg. Jag gör det jag orkar med. Jag bestämmer själv.
När jag blir bättre kastar jag mej ut i osäkerheten. Med krav. På närvaro och prestation.
Men också till gemenskap. Social samvaro. Att vara behövd. Tjäna mina egna pengar. Inte vara en belastning.
Ibland längtar jag. Men andra dagar känner jag oron komma. Tänk om jag inte duger.
Och dessutom osäkerheten omkring vad som händer efter nyår. Kommer jag att få några pengar då? Har försökt undvika debatten, inte fundera på det förrän det är verklighet, men det är ju stört omöjligt. Känner stressen att vara tillbaka på jobbet så fort som möjligt. Ifall...
Idag har jag en orosdag...
Så jag känner igen mig i dina tankar. Jag brottas med precis samma saker just nu. Min trygghet nu är här hemma, med behandlingar och terapi och att ta det lugnt. Att gå tillbaka till ett superstressigt jobb är inte direkt vad jag längtar efter just nu och jag inser att jag måste leta efter ett annat jobb...KRAM
Ja det är inte enkelt att känna press..men vi kan väl låta den vara tills det är dags..verkar ju hända mycket på en vecka, så till jul har det ju hänt MASSOR :) kraam på dej..en fundering..skulle du klara av att lyssna på ljudböcker då du kör?
Må bäst!
Maria: Vi får väl ta en dag i taget. Hoppas att tanken på jobbet inte är lika skrämmande när jag blivit bättre...kram:)
...
Di: Ja, det är ju det som skrämmer mej lite. Att det går så snabbt framåt just nu. Äh, jag vet inte. Det löser sej. Ljudböcker skulle nog bli ett säkerhetsbeteende och det får man inte använda sej av. Tyvärr. Egentligen borde jag nog inte ens ha radion på. Jag skruvar upp musiken när oron kommer. Det blir ju ett sätt att fly...och det ska man inte göra... Men tack för omtanken. Kram:)
