malve

Efter terapin i fredags kände jag att jag inte riktigt fick ihop mina tankar. Det jag sa kändes inte riktigt sant, men ändå var det det, på något märkligt sätt. I helgen har jag tänkt mer på det och kommit fram till att jag har pratat om två olika saker, fast samtidigt.

På terapin ritade vi upp den här bilden. Och den stämmer med hur det varit tidigare i mitt liv. En topp på kanske en månad har följts av en period när allt känts pest. När jag varit uppåt har jag planerat och ringt folk och bestämt saker. Varit social, pratat och skrattat. Satt igång projekt hemma.


I dalarna har jag varit seg och inte orkat ta mej för någonting. Inte gjort mer än det absolut nödvändigaste. Jag har läst om jag haft en bok på gång. Men jag har inte orkat börja i någon ny. Jag tvättar, men jag låter kläder med fläckar ligga till senare. Jag lagar mat de dagar mannen kommer hem sent, men det blir ofta enkla rätter. Jag ringer inte till någon. Ibland orkar jag knappt engagera mej tillräckligt för att prata i telefon när någon ringer. Är jag på fest smiter jag gärna undan och diskar, så att jag slipper prata. Om jag överhuvudtaget går dit.

Men på terapin sa jag saker som inte alls stämde med det ovan. Och det kändes också sant.

I fredags natt låg jag och tänkte på hur dagen hade varit. Och kom fram till att hjärnan flera gånger dragit iväg med mej och hittat på saker som jag egentligen inte orkade med. Jag drog upp en tidslinje och prickade in hur jag känt mej under dagen. Och kom fram till följande:

På en och samma dag hade jag väldiga svängningar. Och djupdykningar.

1) Efter terapin kom jag på idén att åka och handla. Så det gjorde jag. Väl hemma packade jag upp varorna och drack en kopp kaffe. Sedan var orken slut.

2) Hade lovat att passa brorsdottern. Kom plötsligt på att vi skulle åka till affären efter dagis. Jag hade ett par rabattkuponger som jag inte fått med mej på förmiddagen. Efter hämtningen åkte jag med fyra barn till affären. När jag kom hem gick luften ur...började med maten, och tankarna for iväg.

3) Varför inte höra med mamma om hon oxå ville komma på middag. Sen hade jag fullt upp till efter maten. Brorsan kom med bakelser, så pajen jag gjort blev inte uppäten.

4) Då kom jag på den strålande idén att vi skulle bjuda över familjen W på fika dagen efter. Vi skulle nog kunna klämma in dem på förmiddagen, mellan fotbollen och 91-årskalaset. Som tur var ringde jag aldrig...

5) Framåt nio längtade jag bara efter att alla skulle åka hem...var helt slut....
Lördagen gick åt till återhämtning...

Så även när jag är ganska nedsatt så ploppar tankarna upp. Det kanske är därför jag inte fick ihop det. För i fredags sa jag att jag gör saker även när jag är nere. Och tänkte då veckovis. Om det svänger så här under en dag (även om fredagen kanske var extrem) så betyder det ju att jag är uppåt och gör saker, för att senare tappa all lust.

På lördagmorgonen fick jag för mej att vi skulle baka chokladbollar och sa det till barnen. Ett par timmar senare kändes det inte alls som någon bra idé. Jag var ganska så trött. Men eftersom jag hade sagt det fick jag ju ändå göra det.

När det ser ut så här så är det väl egentligen inte de tidiga tecknen jag ska leta efter, utan metoder för att dämpa mej och spara på krafterna.

Får fundera lite mer på det här under veckan...