att duga
Vilket skapar en känsla av falskhet eftersom jag innerst inne vet att jag ändå inte duger, att jag bara försöker skapa en perfekt yta. Och bara går och väntar på att bli avslöjad.
Enligt terapeuten förstärker mitt agerande mot perfektion känslan av att inte duga. Och så har det blivit en ond cirkel.
På ett (ytligt) plan tänker jag ju inte på mej själv som värdelös.
I trygga situationer och när säkerhetsbeteendena funkar, så tycker jag ju inte att jag är så dålig. Men så fort det är någon situation som jag inte behärskar eller människor som jag placerar över mej på duglighetsskalan så känner jag mej totalt värdelös. Den grundläggande känslan är att jag inte duger som jag är.
Vad är beteenden som jag lagt mej till med, och vad är det som är mitt sanna jag?
När jag placerar mej själv lägre än andra så ser jag ner på mej själv. Ser jag då ner på andra människor som jag placerar under mej? Det vore ju hemskt!
Lite att fundera vidare på alltså...
terapi 080429
Så vi gick över till att samtala om självkänsla. Under veckan har jag läst och funderat kring mina självkritiska tankar, och kom fram till att det jag viskar till mej själv (inte helt oväntat) utgår från de föreställningar jag har om mej själv.
jag är tjock och ful och sämre än andra
* säkerhetsbeteende (egentligen skulle det kallas något annat men jag gillar det ordet eftersom jag är van vid det och innebörden är densamma - att man vidmakthåller en negativ föreställning/tanke genom att inte utmana den).
Det här är väl den klassiska beskrivningen av dålig självkänsla: jag värderar mej själv utifrån vilket sällskap jag deltar i (och det måste ju innebära att jag klassar andra människor som bättre eller sämre än mej själv. Ju lägre jag värderar mej själv i jämförelse med den andre tilltar säkerhetsbeteendena i styrka:
- jag blir tyst och försöker göra mej osynlig
- jag står inte för den jag är eller mina åsikter
- jag klär mej på ett speciellt sätt
jag är inte värd att tyckas om för den jag är
- jag säger inte gärna nej till någon
- jag GÖR en massa saker för andra
- jag lägger saker på minnet för att verka trevlig och engagerad
jag är tråkig
- jag pratar mycket och är glad
Tja, sa terapeuten. Jag har inte fått intryck av att du är tråkig. Du är vaken och entusiastisk och har lätt för att skratta. Till och med här. Men jag är ju bara en psykolog, så vad vet jag.... (han är himla kul, min terapeut....)
jag är misslyckad
- jag försöker inte göra nya saker om jag inte tror att jag ska lyckas pefekt
- det faktum att jag vill vara perfekt från början spär på känslan av att vara misslyckad eftersom man oftast inte kan allt på en gång.
Läxa till nästa gång blir att fortsätta läsa i boken om självkänsla, samt att tänka vidare på ovanstående.
två små...och så jag
Idag är storasyster hemma från dagis för att hålla lillasyster sällskap. Storebror cyklade till skolan tillsammans med bästa kompisen och när skolan är slut ska de cykla hem hit tillsammans. Stora killen!!!
Igår fick vi våra markiser monterade, men idag är det mulet så de kom inte till användning under frukosten. Och maken har kommit ganska långt med uterummet som kommer att bli urlyxigt! Jag har ställt in mej på att sköta hushållet i helgen så att han får jobba vidare. Det ska målas en del också, och det är jag bra på. Om man bortser från kladdandet...
äppelträden blommar
Maken är hemma med prickig dotter.
Förmiddagen ska jag tillbringa ute tillsammans med min självkänsla-bok. När man råkar ut för störningar i vardagen är det extra viktigt att hålla på rutinerna, tycker terapeuten. Så det är väl bäst att jag gör min läxa till dagens terapi.
Veckans kapitel handlar om självkritik. Ganska spännande. Speciellt som en självkritisk tanke ploppade upp redan efter några sidor: "suck, det här kan jag inte - jag kommer aldrig att hitta några kritiska tankar".
riktigt fisk?
Min man tittar förvånat på mej och jag inser vad jag har sagt. För ovanlighetens skull äter alla barnen glatt fisken som serveras.
tack
Det är skönt att få förståelse och stöttning!
plan för den närmaste tiden
1) Prata om det på terapin i morgon för att få lite distans och klarhet i mina känslor.
2) Ringa till personaltjejen och ta reda på mer. Förklara konflikten för henne igen (så att hon inte bara går på chefens linje...), kanske ska vi träffas och prata...
3) Prata med FK om läget + att studier känns som ett bra alternativ.
4) Prata med personaltjejen igen om att jag inte vill ha någon kontakt med chefen, inte vill att han ska hantera mitt ärende o.s.v.. Jag har absolut inget förtroende för honom...
vabbande man
Jag började med min vanliga avslappning. Oj, vad spänd jag var i kroppen! När tankarna kom flyttade jag över fokus till andningen. Och jag somnade faktiskt.
Vaknade efter ett par timmar och tyckte att jag hade svårt att andas. Det kändes som om halsen svullande igen. Akut allergi??? (Ologiskt, men nog så skrämmande!) Och maken som skulle ut och resa resten av månaden. Ensam med barnen i flera dagar. Tänk om... Katastroftankarna spann på. Och snart låg jag i sängen med andnöd och hjärtklappning.
Sedan gjorde jag det enda jag tyckte var möjligt. Jag väckte min man och bad honom stanna hemma. Vilket han gjorde! Gullis!!!
Egentligen ska man ju inte ge efter för paniktankarna. Men jag tyckte faktiskt att det var en ganska speciell situation och jag tror att jag gjorde det enda rätta. Tre dygn ensam med barnen där jag dessutom skulle vara hemma med sjuk 3-åring skulle kunna knäcka mej igen. Jag som precis börjar komma på fötter.
Tur att jag gift mej med världens bästa man!!!!
neeeeeeeeeeeejjjjjjjjjjjjjjjjj
Jag har haft mailstrul och har inte kollat mailen på några dagar.
I inkorgen låg ett mail från personalavdelningen.
Min gamla chef - han som trakasserade mej - har blivit återanställd och är nu min chef igen!
Visserligen var jag så gott som säker på att jag skulle börja plugga, men allting rasar ändå samman. Nu är det helt uteslutet att jag någonsin sätter min fot på det där företaget igen.
Skit skit skit. Nu kommer allt tillbaka....
en riktig söndagskväll
Så lätt det är att smita undan det man har bestämt.
Men ikväll bestämde jag mej.
Nu SKA det bli en egenvårdskväll.
Stavpromenad med Eva.
Långdusch.
Lite sångmys med minstingen som inte somnat.
Fötterna i blöt och datorn i knät.
Precis vad jag behövde!
en riktig söndagskväll
Så lätt det är att smita undan det man har bestämt.
Men ikväll bestämde jag mej.
Nu SKA det bli en egenvårdskväll.
Stavpromenad med Eva.
Långdusch.
Lite sångmys med minstingen som inte somnat.
Fötterna i blöt och datorn i knät.
Precis vad jag behövde!
rabarberpaj
Nu har vi fått träningstider för sommarens fotbollsträningar och det känns som att ha vunnit högsta vinsten! Sonen och dottern ska träna på lördagar vid samma tid och på samma plan. Tjohoo!!!!
Dessutom tränar sonen på torsdagar. Det känns lite tidigt med två träningstider i veckan redan vid 8 års ålder. Fast de har försökt lägga hemmamatcherna på lördagsträningen så i praktiken blir det kanske oftast en träning och en match.
Så från och med nästa helg är det skarpt läge med PÅ-träningen. 1,5 timmars träningstid utomhus. För att inte tala om att skjutsa till bortamatcher. Maken får nog ta dem i början...
ekonomistress
Nu får jag superångest över våra renoveringsutgifter! Renoveringskontot är tömt - pengarna gick åt till inglasningen av altanen. Jag gillar inte att ha noll kronor på det kontot!!!! Dessutom har vi beställt markiser som kommer om ett par veckor. I min renoveringsbudget hade jag räknat på att maken skulle glasa in i sommar = juni eller juli, så nu har vi inga cash att betala markiserna med. Nu måste vi sälja fonder.
Bara tanken får ångesten att krama åt, och jag får en stark impuls att försöka spara ihop till markispengarna. Om vi gnetar med maten, väntar med ett par småinköp (måste sonen ha nya gympadojjor just nu???) och är allmänt snåla så kanske...
Puh! Stressigt värre. Nu gäller det att hålla tungan rätt i mun och inte få återfall i snålstressträsket! Pizzakvällen var ju en bra början...
Och dessutom vill jag ju inte börja få tankesnurr på det här nu...så nu blir det medveten närvaro för hela slanten...uppmärksamma...acceptera...och fokusera på nuet.
svullokväll
Och sedan lördagsgodis.
Ibland är det gott att vara lite onyttig!
Ett par vaknätter med vattkoppsungen tär på krafterna. Även om det var pappan som hade huvudansvaret i natt. Det är ju alltid goast att krypa tätt in till mamman. Kanske för att det är mjukast...
lätt fånget...
Tur att jag var och shoppade upp nästan hela min "fickpeng" igår. Annars hade jag nog varit frestad att spara in på mina egna nöjen...
Jag unnade mej ett par skor för 800 spänn. Mycket för att vara mej! Dessutom blev det två par byxor och en klänning. Allt till ordinarie pris.Bäst att handla när shoppinglusten gör ett besök. I vanliga fall är jag inte speciellt road av att gå i affärer.
Ikväll blir det köpepizza (från makens konto ;)). Det var länge sedan...
vårdag
Planen för dagen är att underhålla minstingen som nu är översållad med koppor, följa med sonen till fotbollsträningen, hänga tvätt på nya torkställningen (älsklingen kom hem med en ny igår) och putsa fönster på utsidan.
tyst och blyg, eller?
I kväll har jag varit på föräldramöte på dagis. Och nu känner jag att jag behöver tänka igenom mitt agerande. Jag har nog varit lite väl negativ och kritsk om mej själv den sista tiden. Tolkat allt utifrån känslor jag hade som barn. Den här kvällen kändes som en påminnelse om att jag faktiskt inte är den där osäkra fjortisen längre...
Jag är av den samvetsgranna typen som tycker att man under ett möte ska hålla sej till ämnet. Hur intressant är det för de andra att höra gulliga historier om just mina barn??? Så när jag är på föräldramöte pratar jag bara när jag har någonting vettigt att säga (även om stämningen på vårt dagis är rätt "kamratlig"). Och dessutom får man ju allas blickar på sej när man väl säger något. Det stör dock inte mej nämnvärt.
Nåväl, i kväll framförde jag en del positiva synpunkter och även spontan kritik av ledningen. Jag framförde alltså en kritisk åsikt utan att i förväg noggrannt ha tänkt igenom argumenten. Heja mej!!!
Jag pratade för att jag hade något att säga, inte för att jag inte skulle vara tyst.
Och när jag tänker efter så är jag ju faktiskt inte tyst och blyg längre, även om jag är rädd för att framstå som det. Jag är oftast glad och social och intresserad av andra människor. Vilket innebär att jag pratar och frågar, lyssnar och drar in andra i samtalet. Är allmänt trevlig alltså. (Hoppas jag i allafall...) Jag har åsikter och jag tycker att det är viktigt att vara engagerad och kunna påverka i den mån det går. Och då säger jag vad jag tycker (utan att vara FÖR påstridig).
Och i den här situationen riskerade jag ju inte några jobbiga frågor genom att vara tyst.
Problemet med mitt pratande är ju egentligen bara de tillfällen där jag känner mej obekväm genom att vara tyst. Det är ju då jag ska öva mej på att inte börja prata en massa. Inte försöka vara tyst i alla situationer. För i vissa sammanhang är jag varken tyst eller blyg.
Det här resonemanget blev rörigt värre, men det jag vill säga är nog att jag inte ska övertolka mitt agerande. Det är inte svart eller vitt utan jag måste i varje situation gå in i mej själv och känna efter om jag är mej själv eller om jag tar till något säkerhetsbeteende för att gömma mej. Det som i ett sammanhang är panikartat prat kan i ett annat vara äkta engagemang.
(Dessutom satt vi på pinnstolar i en ring och jag tänkte inte en enda gång på hur många eventuella valkar som eventuellt syntes.)
otur...
Så nu är det slut på tvätt utomhus tills vi införskaffat en ny.
lilla fröken prick
Just nu försöker jag heja fram fler prickar. Hittills är de bara tre till antalet, och då kan man väl få det en gång till. Nåja, det blir som det blir.
Positivt:
- att hon får det nu och inte nästa vår när jag förmodligen pluggar.
- att storasyskonen redan har haft det, så det blir inte någon oändligt lång sjuktid.
- att hon är feberfri och solen skiner så vi kan vara ute.
Nu är det Pingu som gäller för lilla damen.
planeraren är tillbaka
Det här har fått min planerare att gå igång på högvarv. Hur mycket pengar har vi? Ska vi ha buffert eller betala av något lån? Hur mycket mindre blir räntekostnaden då? Hur mycket pengar klarar vi oss på? Vad blir dagisavgiften?
Och så vidare, och så vidare. Tankarna har invaderat mej och förstört flera nätters sömn. Tänkte att jag skulle lugna dem genom att göra en noggrann kalkyl, så jag satte mej framför ett excelark och började. Men oj, det blev bara värre. Excelarket har varit framme flera gånger och olika alternativ har prövats.
Så nu tar jag till mitt vassaste verktyg: jag försöker acceptera tankarna och varsamt flytta över dem på andningen eller det jag för tillfället sysslar med.
Det enda jag vet är att vi inte ska återgå till något snålande när jag pluggar utan vi ska ha en väl tilltagen matbudget och egna pengar för nöjen. Jag vill inte hamna i reaträsket en gång till!
operation strumpa
Sonen gnölade och ville absolut inte! Så i ett par dagar har han plockat ett par i taget. Men idag ramlade nog poletten ner för jag hittade honom med en hel hög hopparade strumpor som han bar in till sin garderob.
Det gäller att ha tålamod om man ska få som man vill..
en inställningsfråga
Jag bestämde mej för att välja att göra det så att han får tid till byggandet. Han gör ju faktiskt det här för familjen. Och det är rätt trist att altanen är en byggarbetsplats nu när det börjar bli varmt ute. Det ska bli skönt när det är klart!
Strax före sex igår kom maken in och skulle duscha barnen. Då erbjöd jag mej att göra det i hans ställe så att han kunde fortsätta med byggandet. Han blev glad och jag kände mej också glad.
terapi 080422
Jag har försökt lösa detta genom att prata med min man samt att vara i nuet när irritationen kommer. Helt rätt taktik enligt terapeuten. Han tycker att det är bra att jag råkar ut för lite saker så att jag får tillämpa mina verktyg i praktiken.
Sedan gick vi över till att gå igenom mina kritiska tankar om mej själv som jag skrev om tidigare idag. Vi konstaterade att vi håller på och jobbar med dem och pratade lite om hur jag ska komma ihåg att jobba vidare med det i vardagen. Det där med att vara tyst måste jag tänka på före en situation, annars går det automatiskt men i de andra fallen märker jag oftast när jag börjar med mina säkerhetsbeteenden. Och då är det "bara" att utmana dem!
Sedan gick vi igenom min förklaringsmodell för min sunkiga självkänsla. Terapeuten tyckte att det verkade vara en trovärdig förklaring och hade inga följdfrågor att ställa. Jag känner ju själv att det är ganska genomtänkt och det känns skönt! Vi pratade lite om vitsen med att rota i det förflutna och han sa att fördelen med att kartlägga bakgrunden är att man kan se hur det var och varför man reagerar som man gör, koppla ihop dessa och sedan gå vidare med konstaterandet att det var då och nu är nu.
Jag hann också påbörja lite tankar som jag fått genom Iris Johanssons böcker. Terapeuten blev intresserad och sa att han nog ska läsa böckerna.
Till nästa gång ska jag fortsätta med att utmana mina säkerhetsbeteenden samt läsa igenom kapitel 5 i boken om självkänsla.
iris johansson
Iris Johansson: En annorlunda barndom
Det här är en självbiografisk bok om Iris autistiska uppväxt. Iris har inga känslor och växte upp utan någon djup kontakt med "vår verklighet". Förrutom en fantastisk beskrivning av autism ger också hennes sätt att se på världen flera aha-upplevelser. Hon har växt upp opåverkad av alla föreställningar och normer som vi normalt införlivas med från födseln.
Rekommenderas varmt!!!!
Efter att ha läst den här gick jag in på Iris hemsida och beställde hennes böcker om Utbrändhet och Anpassning.
Jag läste de här böckerna precis i rätt tid, tror jag. Jag hade redan börjat jobba med mina måsten och vad som styr mina val i livet, och här får jag hjälp med att fördjupa tankarna, och en bekräftelse på att jag är på rätt väg.
Mina tankar får jag utveckla senare, för nu är jag hungrig!
destruktiva föreställningar om mej själv
Läxan till terapin den här gången var att ta fram tankar som jag har om mej själv och som sätter igång negativa spiraler för självkänslan. Efter att ha fångat upp tankarna inser jag att jag faktiskt redan har börjat jobba med de flesta av dem och att jag har börjat utmana de säkerhetsbeteenden som jag har.
Det är jätteskönt att jag hela tiden kommer fram till samma slutsatser trots olika angreppssätt. Eftersom det är så så måste det ju vara så här det är! Och när jag jobbar med det så jobbar jag med det som blivit jag.
"Skrämmande tankar" jag har om mej själv:
Jag är tjock
Några kilos viktuppgång och jag går från att vara helt okej till att uppfatta mej själv som fet. Och när jag tycker det så drar ett gäng säkerhetsbeteenden igång:
- jag har döljande kläder
- tittar mej själv i spegeln för att se hur tjock jag ser ut
- frågar min man om jag ser tjockare ut än jag är (den enda frågan som man kan få ett rakt svar på)
- håller in magen och magandas alltså inte
- tänker på hur jag sitter
- äter mindre i sällskap
Jag är rädd för att andra ska tycka att jag har dålig karaktär, att jag är en sämre människa och att jag är lat om jag uppfattas som tjock. Och detta trots att jag själv inser att jag har viktigare saker att tänka på en några kilo hit och dit (mitt mående till exempel) samt att jag verkligen inte tycker så om överviktiga människor.
Jag är blyg och tråkig om jag inte pratar
Jag är rädd för att andra ska inse att jag är blyg och tyst, vilket jag inte vill vara. Dessutom vill jag inte gärna få personliga frågor från andra.
Säkerhetsbeteende:
- jag pratar mycket
- ställer frågor
- lägger saker på minnet så att jag alltid kan följa upp med frågor
- jag svarar undvikande om samtalet tenderar att komma in på mej
- jag skämtar om mej själv för att slippa svara allvarligt
Jag har ingen stil och smak
Tänk om andra tycker att jag klär mej fult, har ett fult hem och gör fult pyssel.
Säkerhetsbeteende:
- jag dubbelkollar alltid med någon pålitlig person innan jag tar på mej kläder eller accessoarer som jag inte säkert vet är "godkänt".
- jag väljer ofta säkra kort även om jag tycker något annat är finare.
Jag är inte perfekt
Tänk om jag misslyckas med det jag ska göra!!!!
Rädslan i det här fallet är nog först och främst att jag har illusioner om mej själv som kan brytas, men även att jag gärna vill vara bra på det jag gör.
Säkerhetsbeteende:
- jag avstår från att försöka om jag ser att det finns en risk att misslyckas
- jag samlar så mycket fakta som möjligt innan jag börjar
- jag lämnar inte ifrån mej något som jag inte är nöjd med
Jag är otrevlig om jag säger nej
Tänk om någon blir arg på mej och inte vill umgås mer med mej om jag tackar nej eller inte ställer upp.
Säkerhetsbeteenden:
- jag säger ja
- om jag säger nej ger jag en utförlig förklaring
- jag skyller på någon annan eller på tidsbrist
Jag är en slarvig person
Tänk om andra tror jatt jag är "äcklig" och därför inte vill umgås mer med mej om jag har stökigt hemma, eller tänk om andra tror att jag är slarvig och lat!
Ingen tycker om mej egentligen
Jag vågar aldrig (eller vågade, för det här har jag övat på) ta första steget till att fördjupa en relation. Varken i ord eller handling av rädsla för att bli avvisad eller tappa ansiktet.
Jag litar inte på min egen kapacitet
Tänk om jag står utan inkomst i framtiden och inte kan ta hand om mej och min familj!
Säkerhetsbeteende:
- väljer alltid trygghet
- sparar pengar
- planerar långsiktigt
När jag formulerar dessa känslor som påståenden så blir det ganska tydligt hur lite de egentligen stämmer överens med verkligheten...
roten till min självkänsla
1) Min mammas förväntningar på mej
Min mamma växte upp i skuggan av sin duktiga storasyster och fick aldrig någon uppmuntran i skolan eftersom hon var duktig i "fel ämnen" och kände aldrig att hon dög.
När det sedan gick bra för mej i skolan blev hon av föklarliga skäl väldigt glad. Hon ställde aldrig några krav på mej men hade nog höga förväntningar eftersom det gick så lätt för mej. Såklart snappade jag upp detta och försökte leva upp till dessa förväntningar och göra min mamma glad. Jag förökte vara duktig!
2) Jag var "osynlig" i skolan
Tyst och blyg från början fick jag nog en stämpel på mej. Mitt sätt att försöka bli sedd var att vara duktig. För att få uppmärksamhet dög det alltså inte att vara den jag var utan jag var antingen tvungen att prestera eller ändra på mitt sätt.
3) Mammas "kritik"
Min mamma har alltid kommit med (säkert välmenta) små kommentarer om uppförande och klädsel. "Sådär kan du väl inte se ut", "oj så rufsigt håret är", "det där passar inte ihop"...i all oändlighet. Min mamma har alltid tyckt att det är viktigt att göra ett bra intryck och försökte föra över det på oss.
Min man säger att mamma fortfarande kommer med kommentarer ibland, men själv har jag inte tänkt på det.
4) Kompisar
Under min uppväxt hade jag ingen trygg kompis. Min mamma har berättat att jag ofta kom hem och grät när jag lekte med min bästis eftersom hon rätt som det var skulle leka med någon annan. Mamma försökte få mej att leka med någon annan, men konstigt nog ville jag ändå vara med henne.
På lågstadiet hade jag så en riktig bästa vän, men i mellanstadiet fick hon en annnan bästis och jag hamnade lite utanför. Jag hade alltid någon att vara med, men hade ingen bästis (något som var viktigt för mej). På högstadiet var vi tre tjejer som alltid hängde ihop. Med allt strul som det innebär att vara tre i den åldern...
Under nästan hela min uppväxt har jag levt med en rädsla för att hamna utanför, vilket lett till att jag har ansträngt mej för att passa in.
5) Livlig fantasi.
Vet inte riktigt om det här hör till men min livliga fantasi har varit ett dominerande inslag i min uppväxt så jag tar med det här.
Ända sedan jag var liten har jag haft otäcka tankar när jag ska somna och så länge jag kan minnas har jag varit rädd för att någon ond makt ska "komma och ta mej". Därför hade jag ritualer för mej där jag bl.a. bad aftonbön, och skulle ligga och sova åt ett visst håll. Jag hade också gosedjur som jag satte åt olika håll så att de vaktade mej.
Man kan väl säga att mina stigar ner i ångestträsket var väl upptrampade när panikångesten med alla katastroftankar började spöka. Och jag är fortfarande väldigt känslig för otäcka filmer med fantasiinslag. Trots att jag vet att det inte finns såna där otäcka figurer så kan jag ändå ligga och vara rädd för att de ska komma. (Blod och våld går däremot bra...)
måndagsplaner
Måndag igen. Lite trött efter en helg med mycket samvaro och mycket hemmajobb. Solen har skinit på oss hela helgen och fyllt oss med välbehövlig energi.
I eftermiddag ska jag äntligen klippa mej. Det är sju månader sedan sist så det behövs verkligen. Det är inte panikångesten som stått i vägen, utan min studtals allmänna oförmåga att ta tag i saker. Samt att jag tycker att det är så jobbigt med mycket inplanerade saker om dagarna.
Förmiddagen ska ägnas åt terapiläxan, som jag inte ens har kikat på... och så ska jag finputsa mitt schema över faktorer som påverkat min självkänsla.
ingen godisråtta här inte
fyratimmarsutflykt
Nu är jag helt slut! Satte ungarna framför en film och segnade ner i soffan med en kopp te. Kvällen blir nog lugn!
vilse i min egen blogg
Till T2 som lämnade en kommentar om mitt inlägg Stress: jag kan inte hitta det inlägget så jag förstår inte riktigt vad du frågar om. Vilket datum skrev jag det?
gooooodis
fick fart
suck
- Voffo gör ho på dette viset?
Orkar inte sova idag (ha) därav det stora koffeinintaget. Nya tag i morgon!
Jag får nog be maken gömma kaffet. Och sedan är det nolltolerans som gäller.
självkänsla och kontrollbehov
Jag strävar hela tiden efter att duga i andras ögon, vilket gör att jag gärna vill ha kontroll på omgivningen så att det blir som jag vill ha det. Min känsla har varit att hemmet, barnen m.m. avspeglar hur jag är som människa. Det här har jag jobbat med en hel del i terapin och tack och lov lyckats släppa på.
Dessutom vill jag inte att andra ska bli arga på mej, så jag försöker t.ex. kontrollera min tid så att jag aldrig kommer försent
Min dåliga självkänsla gör också att jag inte litar på att jag kan klara av de påfrestningar jag kan komma att utsättas för i framtiden. Detta leder till att jag alltid har tänkt ut möjliga (och omöjliga) alternativa händelseutvecklingar och försöker kontrollera framtiden genom att helgardera mej.
Jag försöker också ta kontroll i sociala sammanhang genom att vara den som för samtalet. Detta dels för att jag inte vill att det ska synas att jag egentligen är blyg, dels för att den andre inte ska fråga jobbiga, personliga frågor. Det här är ju också en effekt av min självkänsla, att jag inte tycker att jag är okej som jag är.
Det känns himla skönt att jag jobbar aktivt med det här, för nu när jag ser hur det förhåller sej känns det inte speciellt kul. Och jag som tills i somras tyckte att min självkänsla var helt okej...
kräsna barn
Så jag överraskade barnen med en fruktdrink till Bolibompa. Såg framför mej tre glada barn.
Jo, tjena! En tyckte det var hyfsat gott medan två grinade illa.
Jag hoppas att maken blir glad när han kommer hem!
att släppa vardagskontrollen
Så nu försöker jag skippa alla föreställningar om att jag ska sysselsätta mej själv om dagarna. Att ligga och läsa en hel dag är ju helt okej! Eller sitta vid datorn.
Den här veckans ingenting:
Måndag: Lämnade barnen, hämtade barnen, lagade mat och röjde i köket, var på syjunta på kvällen.
Tisdag: Lämnade och hämtade. handlade tillsammans med barnen, var hos Eva en sväng, fixade middag, ensamkväll med barnen.
Idag: Steg upp klockan elva.
Jag baserar min "ingentingkänsla" på det jag gör när barnen är på dagis. Men före och efter det blir det ju ganska hektiskt med tre barn.
Och dessutom har jag den senaste tiden jobbat mycket med det som rör sej i hjärnkontoret. Och det tar ju energi även om man inte blir fysiskt trött av det.
Och skulle det vara så farligt om jag skulle bli lite lat?
sådärja
Dags att hämta barnen och göra ett besök på ICA.
slingrar mej
Jag får nog ta fram ett vitt papper och börja bena ut hjärninnehållet.
matvanor och ångest
Jag har länge funderat på om inte kaffe och socker får mej att må sämre. Jag har i olika sammanhang läst att ångesten kan påverkas av kosten, men steget i från att läsa till att inse att det faktiskt kan gälla även mej har varit långt. Och därifrån till att faktiskt känna att det kan vara värt att pröva...
För ungefär två veckor sedan kände jag att det var dags. Påskens totalt ohämmade mumsande hade påverkat mej så negativt att jag faktiskt tvingades inse att det nog faktiskt var godisets fel...
Så jag har lagt om till sundare vanor. Inte med några måsten eller förbud. Jag har inget mål i sikte. Jag försöker inte gå ner i vikt. Målet är inte att må bättre. Utan jag försöker äta så att jag trivs med mej själv här och nu. Om jag frossar en gång så innebär det inte med automatik dåligt samvete utan snarare att jag får ta att det medför att jag mår sämre (inbillar jag mej).
Jag försöker helt enkelt se på mina matvanor med acceptans och ansvar. Och kärlek. Jag accepterar att min ångest påverkas av vad jag äter. Jag accepterar att det bara är jag som har ansvaret för att jag mår så bra som möjligt. Jag accepterar att jag inte är perfekt, att det ibland kan vara lockande att falla för frestelserna.
Kärlek visar man inte genom ord utan genom handling. Ett sätt att visa att jag älskar och respekterar mej själv är att ge mej själv så goda förutsättningar som möjligt för att må bra.
Flummigt värre, men jag tror att jag har fått en inställning som funkar. Inga måsten, förbud, belöningar eller straff. Bara kärlekt och livsglädje!
Mitt gamla jag skulle här gärna lista alla framsteg. Men det går helt emot grundtanken ovan. :)
Jag kan väl säga så mycket att för att bli av med sockerberoendet var jag tvungen att införa ett tidsbegränsat måste. Nu har det släppt och glädjeämnena är istället äpplen, apelsiner och cashewnötter.
Kaffet, mitt älskade och hatade, var jag helt fri ifrån men suget blev för stort när jag var hemma med sjuka barn och tröttheten slog till efter några vaknätter. Nu tar jag nya tag och tycker väl egentligen inte att det är så värst gott längre. I dag blir det en halv kopp och sedan är det stopp.
Alkohol har jag druckit väldigt sparsamt sedan jag ökade till maxdos av antidep.medicinen (det kändes lite läskigt). Men sedan skidresan har jag inte druckit en droppe och nu känner jag mej inte ens sugen när vinflaskan kommer fram.
så många tankar...
Nu snurrar det igen i huvudet. Den här gången är det tankar på hur jag blev som jag blev. Varför har jag alla dessa måsten om hur man "ska" vara? Varför bryr jag mej så mycket om vad andra ska tycka?
Trots en bra barndom med en mamma som verkligen engagerade sig i oss barn och satte oss främst tror jag att nyckeln ligger hos henne. Eller rättare sagt hos min mormor. Jag behöver sätta mej i lugn och ro med mamma och prata om det här.
kvällsmys
Jag har klarat dagen ganska bra. Sprang runt och dammsög i källaren för ett tag sedan eftersom de "nya" grannarna kommer och nog vill bli visade runt.
typiskt
Igår läste jag två böcker som jag ska låna ut till Eva. Och då kunde jag inte stryka under i dem. Ifall hon skulle få åsikter om vad jag markerat. Eva...som jag pratar om allt med.
Så nu ska jag läsa igenom böckerna igen och stryka under för glatta livet.
terapi 080411
Jag kom dit med en stor ledsen klump i bröstet. Det som gör mej ledsen är att jag insett hur mycket alla mina måsten begränsat mej. Hittills har jag jobbat med det mest på en intellektuell nivå, men nu har vetskapen landat i mej. Och då blev jag ledsen.
Och rädd. För vad döljer sej bakom alla måsten? Vill jag ta mej ur fångenskapen måste (ha!) jag följa min inre röst. Och stå för den jag är. Ta ansvar för mitt eget liv på ett helt annat sätt. Inte längre bara flyta med och göra saker för att det är så man gör, och göra andras och samhällets vilja till min egen.
Resultatet av mitt arbete med flödesschemat över mina känslor och föreställningar blev alltså att jag lyckades komma djupare in i mig själv.
Terapeuten och jag kom fram till att vi ska fortsätta jobba med boken om Självkänsla eftersom den tar upp flera områden som jag har tagit med i schemat. Just nu jobbar jag med min rädsla för vad andra ska tycka. Nästa kapitel handlar om Självkritik.
Boken är väldigt strukturerad i sann KBT-anda och jag har märkt att det tilltalar mitt intellekt - jag ser att det jag läser stämmer in, bekräftar det och går vidare. Utan att ha känslorna med mej. Så vi bestämde att vi ska jobba med boken i ett långsamt och eftertänksamt tempo (inte likt mej...) och att terapeuten verkligen ska ställa frågor så att jag måste känna. Jag har lätt för att se mina känslor och strukturera upp dem, men trots att det blir djupt så blir det ändå ytligt. Precis som om jag står bredvid och tittar på istället för att vara delaktig.
Vi pratade också om hur jag ska kunna hejda mej så att jag inte rusar iväg och blir sådär stressad igen. Jag kom fram till att den första varningssignalen är att jag känner mej entusiasm och får lust att göra saker. Det som borde vara något positivt blir negativt eftersom jag inte kan tygla mej utan drar iväg.
Och så frågade terapeuten om jag verkligen ska ta upp det här med Mindfulness just nu. Jag hade själv tänkt på det, att det var ett resultat av min entusiasm - att jag vill så mycket!
Jag har börjat jobba lite med mina "grundantaganden" om mej själv, som jag låter styra över mitt liv. (Kapitel 4 i Höj din självkänsla...). Till nästa gång ska jag jobba vidare med det.
hur jag ska hejda mej
Det första tecknet på att jag drar iväg, gör/planerar för mycket och blir stressad är att jag känner att jag vill saker. Jag blir entusiastisk, börjar planera och drar igång projekt.
Jag har också lätt för att skapa måsten och tidsgränser i det jag gör. T.ex. ska jag göra i ordning förrådet. Det kan ta den tid det tar, tänkte jag först. Men sedan kom jag på att det finns fler prylar på vinden som ska flyttas till förrådet/sorters ut. Och det behöver göras i god tid så att maken kan tilläggsisolera färdigt på vinden innan nästa vinter. Lång tid, men ändå en tid och ett vill som blev ett måste.
På terapin idag tog vi fram en plan för hur jag ska hantera det här:
1. Jag uppmärksammar att jag blivit entusiastisk
2. STOPP - stanna upp
3. Observera
4. Välj ut (välj bort) - fokusera på en sak - gör
5. Släpp det andra!
Det låter ju himla enkelt....men det är nog rätt svårt. Först och främst att fånga mej själv. För det är ju härligt att känna lust att göra saker. Lätt att bara flyta med. Men då går det så lätt snett. Och sedan att bara fokusera på en sak när jag känner lust att göra massor - och släppa det andra... det blir verkligen någonting att bita i.
mmmmorgon
I natt har jag kunnat sova gott. Det är som att tankarna har snurrat färdigt och nu har jag känslan i kroppen istället. Tyvärr sov inte minstingen så bra i natt. Så riktigt utvilad är jag inte.
Marsch pannkaka in i duschen!!!!
djupa tankar
När jag mediterade igår fick jag några nya insikter. Så svårt det var att släppa det och lita på att jag skulle komma ihåg det efteråt. Och så svårt det var att komma på det sedan!
Jag kom fram till att jag måste fokusera på "Livet blir ett måste". Och i dag fick jag två böcker med posten som bekräftade det. Så underbart det är när böcker ramlar in i ens liv precis när man behöver dem!
Också dessa böcker måste smältas och läsas om innan jag kan skriva om dem. Innehållet var så träffande att jag nästan började gråta. Det berörde mig verkligen på djupet! (Egentligen var det väl mer häften än böcker, därav den snabba genomläsningen).
Om jag vågar gå på djupet med det här kommer jag att ha en helt ny inställning till livet. Just nu ser jag fram emot det! Bring it on!
stort framsteg!!!
När jag kom hem från stavpromenaden (1,5 timme med eftersnack) hade maken skrivit en inköpslista, och eftersom jag ändå var klädd så tog jag den och hoppade in i bilen.
Jag tänkte inte ens på att känna efter om jag var kissnödig. Och tanken kom inte en enda gång i affären! Det känns stort!
tjejdag
5-åringen mådde lite illa i morse så tjejerna är hemma idag. Fast hon verkar ganska pigg, så det kanske bara är så att hon vill vara lite sjuk. 7-årige sonen sällskapade med sin ett år äldre bästis till skolan. Första gången han cyklar utan mamma eller pappa.
Det får bli en mysdag idag. Och kanske kan jag få lite tid till att göra min terapiläxa.
sov bort halva dagen
Det har varit en rörig natt i natt också. I mitt huvud alltså. Så det blev inte så mycket sömn. Igår testade jag att bara sova en liten stund mitt på dagen, men det gjorde ingen skillnad. Mer än att jag var ännu tröttare idag när jag vaknade.
Varför tar det alltid så lång tid från det att jag blir medveten om att jag stressar tills jag börjar sakta ner? I fredags pratade jag om det i terapin och ändå körde jag på hela helgen med saker som avlöste varandra.
Det är ju så trist att bromsa sej när man mår bättre. Men jag har dragit igång alldeles för mycket projekt den senaste tiden.
- Förrådet ska målas om. jag har plockat ur det mesta och varit och köpt färg.
- Trappan till källaren ska befrias från sin bruna heltäckningsmatta. jag har påbörjat jobbet och planerade att ta ett trappsteg om dagen.
- Skrivbordet ska målas och lackas. jag har plockat fram grejjerna.
Och dessutom har jag sysselsatt mej med planerna på lekstugan och odlingstäppan. Samt funderat på om jag inte ska måla om badrumsmöblerna. Parallellt har jag planerat vilka kurser jag ska ta OM jag ska börja plugga.
I går tog det tvärstopp. Nu orkar jag inte ta tag i någonting längre.
Förutom allt praktiskt bestämde jag mej för att satsa på regelbundna promenader och att fullfölja mindfulnesskursen. Puh!
I eftermiddag ska hela familjen gå på 5-åringens dansavslutning. I lördags bestämde jag med Eva att vi ska ut och gå ikväll, utan en tanke på dansen. Tills idag har jag tänkt att jag hinner båda sakerna om jag skyndar mej lite (gammalt tänk!), men nu inser jag att det inte är bra för mej. Så nu ska jag ringa Eva och säga att jag hör av mej när jag kommer hem, så får vi se.
jag ger upp
Varför ska insikterna alltid komma när jag ska sova??????
Idag gav jag upp sömnförsöken redan efter en timme.
Nu sitter jag med ett glas mjölk och ska försöka skriva ner allt braigt som jag kommit på. Och sedan bums i säng!
kalasdax
Och så var det det här med att jag inte skulle lägga mej i. Oj, så svårt!!!!
Jag gör så gott jag kan men har redan trampat i klaveret flera gånger:
- Jag såg till så att han överhuvudtaget tog tag i saken.Det skulle jag naturligtvis inte ha gjort, men jag tyckte synd om dottern som såg fram emot ett barnkalas.
- På inbjudningskortet skrev han ingenting om att lämna besked om de kommer eller ej, vilket jag tyckte var dumt.
- När han bestämt att kalaset skulle vara kl 10-12 föreslog jag att vi ska bjuda på våfflor utan att han bett mej om råd. Lite knäpp tid tycker jag...och det råkade jag ju säga också...
- Igår när jag skulle åka till min bror sa jag att maken kunde fråga om vi fick låna deras våffeljärn så kunde jag ta med det hem.
- Jag har bjudit in två familjer utöver de han bjudit.
Så hittills har jag väl haft åsikter om... precis allting... Fast när jag planerar kalas brukar jag börja med en diskussion där vi gemensamt kommer fram till tid och vilka vi ska bjuda och så. Nu körde han sitt eget race...
Utmaningen nu är att undvika att:
- nämna någonting om ett extra våffeljärn.
- lägga mej i vad han handlar för någonting.
- berätta för inbjudna att det är maken som är arrangör (och på vis rentvå mitt eget "rykte").
- ha åsikter om festpyntandet här hemma
- hjälpa till om jag inte får direkta anvisningar (precis som han brukar göra).
Usch...nu låter jag som en riktig ragata...men det är svårt att släppa taget när jag är van att hålla i trådarna.
terapistrategi
I fredags kändes terapin ganska ytlig och hoppig och jag tänkte att det var för att jag hade så mycket att ta upp. Men nu när jag tänker på det så spelade det också in att jag var uppvarvad (av stressen) och bara gick på ytan.
När jag tänker tillbaka kändes det ungefär som när Nemo och Doris hoppar på maneterna. Studsa på toppen men akta dej för att komma under för då bränns det!
I fredags studsade jag verkligen omkring för att slippa obehaget. Jag ska nog prata om det här på fredag och be terapeuten hålla ögonen öppna. Hans vanliga fråga om jag vill prata mer om ett ämne funkar ju inte så bra när jag inte vill det, men nog skulle behöva det.
hur allt hänger ihop
Nu har jag lyckats koppla ihop min rädlsa för att dö med min rädsla för att leva och panikångesten. Boven i dramat är min låga självkänsla som gör att jag har ett enormt kontrollbehov, både på mej själv och omgivningen.
När jag tänker på mina barn tänker jag "jag måste hålla mej vid liv tills de blir vuxna" före "jag hoppas att jag får se dem växa upp", vilket leder till att livet känns som ett måste.
Denna fixering vid att hålla mej vid liv tror jag ligger till grund för min panikångest avseende att svimma vid bilkörning m.m. Dessutom späs den på av att jag ständigt tänker framåt för att gardera mej för varje tänkbar risk.
Eftersom jag måste hålla mej vid liv är jag rädd för framtiden, och när jag dessutom tvivlar på vad jag kan leder detta till ständig katastrofberedskap (jag har noga garderat mej för varje OM) och att jag väljer trygghet framför vad jag vill göra (eller iallafall alltid väljer det tryggaste alternativet som jag kan tänka mej).
Detta leder till låg livsglädje (inte att blanda ihop med livslust) - livet blir en transportsträcka istället för att vara ett äventyr. Dessutom ställer panikångesten till det här eftersom jag får tvinga mej att göra saker som jag normalt skulle vilja.
Jag tror att det är när jag inte direkt känner glädje och tacksamhet över livet som rädslan för att jag skulle få för mej att hoppa framför ett tåg kommer. Och denna rädslan gör att jag måste kontrollera mej ännu mer.
trött
I natt har det inte blivit så mycket sömn. Och även om dottern har vaknat till ett par gånger (hon drömmer mycket just nu) så är det jag själv som varit den stora boven i dramat.
Tankarna har snurrat och ett par gånger var jag tvungen att gå upp och få dem på pränt. Klockan tre i natt kändes mitt döden-tänk klart och jag kunde somna.
Efter två muggar te känns det som att jag kan dra igång dagen. Idag blir det en inåtdag. Först ska jag skriva rent nattens tankar och sedan ger jag mej nog på terapiläxan. Det är regnmulet ute så det blir nog en innedag också.
slödag
Nu är det dags för barnhämtning. Och som det är nu är jag rätt sugen på att sätta igång disk- och tvättmaskinen när jag kommer hem. Fast det kanske hinner ändra sej. Vädret är bästa tänkbara!
(Boken väckte många tankar som måste sorteras lite innan jag kan skriva om dem.)
tackslarv
Jag känner att jag måste gå till botten med mina skrämslor för att kunna ändra på dem. Hur jobbigt det än är. Rädlsan för att jag skulle ta livet av mej, rädlsan att vara ensam i skogen, rädslan för att köra ensam på motorvägen...allt bottnar i rädslan att dö.
Jag är inte så rädd för själva döden. Antingen finns det ingenting eller också är det något trevligt. Allt annat är nog bara människans påfund för att kunna styra andra människor. Tror jag.
Däremot är jag rädd för döden på så sätt att jag då förlorar kontrollen över det som jag har åstadkommit i mitt liv. Hur ska de andra klara sej utan mej?
Istället för att bejaka lusten, nyfikenheten och glädjen över mina barn har jag fokuserat på rädslan för att inte få vara med dem.
Mitt kontrollbehov har sträckt sej så långt att jag försöker kontrollera det som inte går att kontrollera: livet och döden. Istället för att välja det som jag vill göra väljer jag det som känns tryggast.
Jag vill komma till en djupare insikt om att jag vill leva mitt liv i stället för att försöka hålla mej vid liv så länge som möjligt. Intellektuellt vet jag ju det, men i mitt inre dominerar rädslan.
Om jag ska våga följa mitt inre och gå min egen väg innebär det samtidigt att jag ger mej ut på otrygg mark och inte låta rädslan styra mej.
(Jag vill bara tillägga att för mej känns inte det här som negativa grubblerier utan som ett positivt rotande i mej själv.)
städeftermiddag
Efter skidresa och påsklov ligger vi i otakt med vårt städschema. Och plötsligt har jag massor att göra. Så nu blir det ett par städtimmar så att allt är klart till familjerådet i eftermiddag.
Sonen ska bjuda på plommonpaj med vaniljglass. Jag har aldrig gjort paj på plommon så det ska bli spännande.
Bäst att jag sätter fart så att jag får tid över till att läsa. Barnen är hos kompisar så här är lugnt.
tankar
Ska jag gå ensam tillkommer två andra jobbiga tankar: att gå över järnvägen (tänk om jag hoppar ut framför tåget!) och att gå ensam i skogen (tänk om jag blir överfallen).
Å ena sidan är jag rädd för att jag ska ta livet av mej, och samtidigt är jag rädd för att dö. Knäppt värre!
Jag försöker få mej att verkligen tänka att om jag dör så dör jag. Och skulle jag hoppa ut framför tåget...ja då gör jag väl det då... Himla trist för resten av familjen men de klarar sig väl!
Det låter hårt men jag känner att jag inte kan gå runt och knappt våga leva av rädsla för att jag ska dö så att jag inte finns till för min familj. Det är nästan som att jag har gjort livet till ett måste. Men jag lever ju inte för att jag måste utan för att jag vill.
ABC
Sonen gör dock inte som fröken säger utan gör klart några andra bokstäver först. Min första reaktion var irritation över att han inte gör det han ska. Men vid närmare eftertanke så är det ju bra att han tänker själv och vill göra klart.
Och när jag tittar närmare på irritationen så är det jag som inte vill känna mej som en dålig förälder inför fröken för att sonen inte gör de uppgifter han får i läxa.
Att han sitter hemma och jobbar utan knot är ju faktiskt det viktigaste.
terapi 080404
Den närmaste tiden är det flera fredagar som går bort, så vi pusslade om tiderna så att det aldrig blir mer än 1,5 vecka mellan gångerna. Tidigare har vi bara hoppat över en gång, men det verkar ju inte funka så bra för mej.
Jag funderar på om jag verkligen behöver använda terapin till att bara prata av mej på. Oftas vet jag ju i förväg vad svaret kommer att bli. Visst är det skönt att prata om jobbiga saker, men det kanske är fullt tilläckligt att blogga om det. Jag kan ju svara mej själv. Idag pratade vi bl.a. om stugvistelsen med jobbiga tvångstankar (som jag inte har skrivit om här...inte bra eftersom förnekande gör dem starkare).
Snabbavslappning som jag har tränat på innebär att man när man känner sej stressad sätter sej ner ett par minuter och slappnar av. Så det ska jag börja med nu. Vi pratade om hur jag ska kunna känna av signalerna i kroppen tidigare. Nu har stressen smugit sej på igen, med spända käkar och axlar som värker. Jag har hoppat över både meditation och avslappning och känner mej rastlös och orolig. Till nästa vecka ska jag försöka fokusera mer på käkarna och axlarna för att försöka fånga tidiga tecken på stress.
Dessutom ska jag börja med medveten närvaro igen, som jag skrev om i förra inlägget.
Vi pratade om boken som jag håller på att läsa och konstaterade att vi redan har pratat om det som jag har läst... Jag ska fortsätta med läsningen till nästa gång.
medveten närvaro igen
Jag har fortsatt med regelbunden meditation och att då och då vara närvarande i vardagliga göromål. Nu känner jag mej dock taggad att ta upp tråden igen och fortsätta med strukturerade övningar.
Jag börjar om med avsnitt tre som innebär att jag under veckan ska utföra daglig meditation, andrum (kortare paus för fokusering) tre gånger per dag, vara närvarande i en daglig aktivitet samt genomföra en promenad och en måltid i medveten närvaro.
- Jag vill ta upp det igen för det får mej att må bra, sa jag till terapeuten.
- När man har ett mål för medveten närvaro så tappar man själva poängen med det, svarade han.
Medveten närvaro handlar om att acceptera och vara närvarande i nuet, oavsett hur jag mår. Att acceptera mina svackor för det är så jag mår just då. Inte sträva efter att må bra, även om resultatet blir det.
När jag tänker på vad jag menar med att må bra så menar jag att inte älta det som varit eller katastroftänka om det som kan komma att ske. Att vara i nuet helt enkelt. Fast ganska svårt.
inför terapin
Morgonen har flutit på utan någon stress, trots att barnen hela tiden blev distraherade av annat. Jag gick till och med runt och sjöng. Inte illa. Jag har kommit på ett knep för att få sonen att sätta fart. Om han inte är färdig i tid så får han cykla själv till skolan för vi har en frukosttid att passa på dagis. Så nu sätter han fart utan tjat.
Sonen och jag har för övrigt bestämt att vi från och med nästa vecka ska säga hejdå vid cykelstället. Trots att han går i ettan vill han gärna ha mamma med sej in, men jag tänkte att vi ska träna bort det stegvis. Nästa steg blir att vi säger hejdå vid dagis och så cyklar han sista biten själv.
nöjd
Häromdagen cyklade jag förresten till affären utan att gå på toa innan jag åkte. Och tog en sväng in på bibblan innan jag handlade.
Så det går ju positivt framåt. Just nu fastnar jag mest i negativa tankar om att det inte hela tiden känns jättebra. Oron finns där till och från som den gör ibland, speciellt när det varit mycket runt omkring och det kan man väl säga att det har varit den sista tiden.
Nu ska jag sätta mej med en kopp te och läsa.
vårpromenad
Vid skoldagens slut sprang en pigg och glad son ut från klassrummet. Det magonda hade försvunnit under dagen. Tänk va... :)
Vi gick till dagis och hämtade syskonen och sedan strosade vi hemåt i det fina vårvädret. Barnen plockade blommor och jag njöt av solen och fågelkvittret. Och av det faktum att jag inte kände någon stress eller ångest över det långsamma tempot.
spänd väntan...
Sonen var feberfri i morse, så jag tvingade i väg honom till skolan trots att han sa att han hade ont i magen. Taskiga mamman tror att det onda beror på att han inte varit i skolan på snart två veckor.
Maken släppte av oss vid skolan och jag väntade där tills fröken kom. Hon tyckte också att sonen kunde vara i skolan trots lite magont.
Men nu går jag här och kan inte slappna av eftersom jag tänker att sonen när som helst kan ringa och vilja bli hämtad...
tidningens vara eller icke vara
Det gav mej återigen anledning att fundera på om vi verkligen ska ha en dagstidning, eller om det är fullt tillräckligt med att "läsa tidningen" på internet.
Fördel med papperstidning:
- det är trevligt att sitta och läsa
- det känns "fattigt" utan
- tidningen kan locka barnen till läsning
Fördel med internet:
- vi slipper kånka iväg med tidningen till pappersinsamlingen
- jag slipper stressen över tidningshögen som ligger och väntar när jag varit bortrest och "måste" läsas
- billigare
Jag tror att vi ska testa utan. Och om vi saknar papperstidningen är det ju bara att ta en ny prenumeration.
nyckelpigan som försvann
Imorgon ska tjejerna till dagis och sonen ska gå till skolan om han är feberfri (han kände sej varm idag och hade 38 i temp). Jag ringde och rådgjorde med hans fröken och hon tyckte gott att han kan komma om han känner sej pigg. Tydligen var många sjuka och en tjej hade kräkts i klassrummet idag. (Ett skäl till att hålla honom hemma kanske...).
Nu är barnen varit hemma har jag passat på att tvätta och lägga undan alla vinterunderställ (så kallt ska det väl ändå inte bli igen) och plocka fram och tvätta alla barnens sommarkläder. Skönt att vara ute i god tid.
dagens sysselsättning
Femåringen har länge kunnat skriva meningar, men inte kunnat läsa. Men nu upptäckte jag att hon visst kan läsa. Och dessutom klura ut vilken bokstav som saknas.
Sjuåringen har idag kommit på att det kan vara kul att läsa böcker och läste om Max för lillasyster i säkert en halvtimme. Tills igår läste han bara när han var tvungen, alltså när läxan skulle läsas. Hoppas att det håller i sej!
Nu sitter alla tre och målar i köket. Solen börjar kika fram så jag tror att vi ska gå ut om en stund.
fortfarande sjukt
Femåringen som sällan är sjuk vill nog gärna vara det. Så nu får hon vara sjuk. Bäst att passa på när sonen ändå är hemma.
Minstingen är frisk men får ändå vara hemma idag.
Idag skulle jag ha träffat tjejgänget från skoltiden, men det går ju inte nu. Lite trist, men sånt är livet...
fk-suck!
Läkaren skrev ett medicinskt underlag och alla papper skickades in till FK.
Sedan dess har jag väntat. Och väntat.
Igår gick min sjukskrivning ut så då ringde jag till min handläggare på FK som sa att de hade väldigt långa handläggningstider på besluten just nu. Men senast i maj borde jag få beslut. Tills dess skulle jag be läkaren skriva ut ett nytt sjukintyg.
Efter ett par timmar ringer handläggaren. Hon har pratat med den som fattar besluten och denne har efter att ha ögnat igenom mitt ärende meddelat att aktivitetsersättningen inte kommer att bli godkänd eftersom det måste stå på det medicinska underlaget att jag är arbetsoförmögen i minst ett år, och eftersom det gått några månader sedan läkaren skrev bedömningen så är det inte längre ett år utan snarare ett halvår.
Så på grund av FK:s långa handläggningstider så räcker inte längre det medicinska underlaget. Och jag får vara fortsatt sjukskriven istället.
Att vara sjukskriven är mer fördelaktigt för mej eftersom ersättningen blir högre, och jag har kvar min SGI (som bl.a. föräldrapenningen beräknas på).
Det negativa är väl att det kändes lättare att själv styra återgången till arbetet under en "sjukpension". Fast jag jobbar ju på att lyssna på mej själv och att våga stå för det, så till hösten ska jag väl vara stark nog att driva min egen linje, oavsett vad övriga parter kan tänkas tycka.
Så nu är jag sjukskriven ett halvår framåt. Och efter att ha smält förändringen så känns det jättebra.
bilkörning och affärer
Säkerhetsbeteenden:
- Jag kissar innan jag lämnar hemmet (men jag kan köra hem kissnödig från en affär utan att få panikkänslor)
- Mobiltelefon är ett måste på kvällen
- Sällskap med körkort vid längre motorvägsresor
Förväntansångest:
- Vanliga turer på motorväg / trafikljuskörning in till stan ger ingen ångest (om det inte gått väldigt lång tid mellan gångerna)
Panikångest under körning
Lite oroskänningar och katastroftankar (tänk om jag svimmar eller får samma magåkomma som sonen!) på hemvägen när jag fick vänta på två rödljusomslag i samma korsning (och så var jag lite kissnödig också).
Affärer
Jag gick omkring inne på Coop idag och det kändes bra. Jag skulle köpa färg så jag fick först stå i kö till färgsnubben och sedan vänta medan färgen blandades. I kön kändes det lite småjobbigt, men det gick snabbt över.
Reastressen:
Jag får fortfarande köpimpuls så fort jag ser ett erbjudande, men jag får ingen stark stressreaktion i kroppen längre. Jag får aktivt tvinga mej att inte köpa varan, och om det är något jag behöver så tar jag mej tid till att motivera för mej själv varför jag ska köpa just den varan just idag. Grundregeln är fortfarande att inte köpa.
Idag föll jag för påskliljorna för 10 kronor per kruka. Det är okej Men jag köpte två krukor! Bara för att det var så billigt. Det var inte okej. Fast det var tur, för det behövdes två krukor för att fylla keramikvasen.
.
bästa ursäkten
- Kan du inte ta med ett barn, bad maken.
Men det går inte. För ett av mina sätt för att det ska kännas bättre är just att plocka med ett barn som sällskap. Och det ska omgående tränas bort.
äntligen
Ensam i stugan tog jag äntligen fram mina akvarellfärger. Det bästa är att bara leka med färgerna och lära sej hur de fungerar, sa svägerskan.
Och det lät ju inte så farligt.
Efter ett par dagar gav jag mej på att måla äpplen.
Så här blev mina första försök:
stora lillasyster
Välling har varit det sista som efterfrågats innan sänggående och bland de första ord som sagts på morgonen. Vi har gjort några halvhjärtade övertalningsförsök för att sluta men dottern var lika fast som jag varit i kaffet.
Men nu hade hon bestämt sej! På kvällen satt hon tyst en stund i sitt nattlinne och bad sedan om vatten. Och morgonen efter började hon säga välling men avbröt sej mitt i och frågade efter vatten i stället. Och sedan var den vanan borta.
När vällingen väl var borta ur bilden så trodde vi nog att vi kunde hiva nattblöjan också. Men icke. Efter några nattliga sängbyten försökte vi sätta på en blöja igen. Men då blev dottern fly förbannad och sa att hon minsann var stor nu! Då har man inte blöja! Det var som förälder bara att gilla läget.
Och tänk. Efter en dryg vecka blev vi inte längre väckta av en ledsen minsting. Dock blir vi titt som tätt väckta av en kissnödig minsting. Men det får vi väl ta...
(Nu när skötbordet ska ut skulle vi kunna renovera badrummet. Men det ska vi inte göra...)
simskoleplatser
Och jag har insett mina begränsningar så maken kommer att vara föräldraledig vissa dagar. Att ta med barnen på simskola fem dagar i veckan i fyra veckor kan nog bli lite tufft.
Sonen blev lite putt nu efter maten eftersom systrarna satte igång att leka med My Little Pony och det förmodligen är under hans sjuåriga värdighet att leka med sådant. Jag föreslog att han skulle ta några av sina gubbar och vara med i leken, och då gick det helt plötsligt bra. Så nu leker de så glatt tillsammans.
vår
Eller var det kanske sommartiden som spökade så att jag tänkte på vår.
De senaste dagarna har blogguppslagen ploppat upp mest hela tiden. Frustrerande att inte kunna förverkliga dem. Det blir nog inte så mycket bloggande idag heller för jag är hemma med barn som håller på att friskna till, så det blir nog livat värre här idag.
