släck lamporna!
Om en kvart sitter vi här i mörkret.
Earth our sker på initiativ av bl.a. WWF.
Bäst att plocka fram ljusstakarna...
äntligen hemma
I måndags åkte alla hem och lämnade mej ensam kvar i stugan. Det blev inte riktigt som jag tänkt mej. Dagarna var underbara men kvällarna kändes långa och mörka. Jag längtade hem. Jag längtade bort. Och ringde till min man och bad honom komma och hämta mej nästa dag. Fast då kändes allt bra igen. Tills kvällen kom..
Vi hade planerat att stanna kvar i stugan över helgen, men eftersom jag hade hemlängtan så åkte vi hem direkt igår. Jag bara går runt och myser med mina barn. Att man kan längta så!!!!
Och nu är det läggdax för de små.
påskledigt
På långfredagen åker jag till sommarstugan och är hemma igen den 31:e.
En vistelse med lika delar gemenskap och ensamtillvaro.
Glad påsk till alla som kikar in här!
(Idag plockade jag vitsippor med barnen. Och imorgon ska det snöa.)
vart tog dagen vägen?
Dessutom borde jag fixa påskäggen som vi ska ha med oss till stugan. Samt lite annat smått och gott. Packa till exempel.
Som tur är kommer min syster hit tidigare än vad som var tänkt, så hon kanske kan ge mej ett handtag eller två.
Förresten, det här blir ju ett ypperligt tillfälle att öva medveten närvaro så att inte stressen tar över.
bokutmaning
- Tag boken som är närmast dig.
- Gå till sidan 123 (saknas den sidan så tag boken som är nästnärmast dig.)
- Räkna fem meningar (En mening = från punkt till punkt)
- Skriv i din blogg följande tre meningar (alltså den sjätte, sjunde och åttonde meningen) på sidan 123.
- Källan ska också anges!
Med var också den lovande sångaren och låtskrivaren Phil Ochs. Det skilde bara fem månader i ålder mellan Dylan och Ochs, båda kom från judiska familjer och hade mycket gemensamt. Som unga hade de varit besatta av James Dean och ägnat sig åt folkmusik på kaféer i diverse universitetsstäder.
ur Dylan biografin av Hoeard Sounes.
Det är min man som plöjer tegelstenen om Bob Dylan.
snabbavslappning
Så jag förmodar att jag kan hoppa över de där 10-15 gångerna per dag och gå vidare till tillämpningsfasen när vi träffas nästa gång.
Terapeuten sa att han främst brukar tillämpa den här metoden på människor som är stressade "utåt", går snabbt och så. Men min kropp blir så spänd och jag upptäcker ofta att jag sitter och spänner mej utan synlig anledning, så jag tror att det här kan vara bra för mej också.
När vi började prata om avslappning sa jag att jag har ganska lätt för det, men att jag behöver få in det som vana. Och ändå propsade han på att jag skulle gå igenom alla steg. Och det har jag gjort, fast bara en gång för att konstatera att jag redan är där.
insomningbild
Igårkväll målade jag upp mitt smultronställe framför mej.
Här var jag (fast lite närmare vattnet):
Jag satt på stenarna och tittade på vågorna som slog mot hällarna.
Jag hörde måsarnas skri, vågornas brus och vindens vinande.
Solen värmde mitt ansikte och jag lutade mej bakåt och slöt ögonen.
Stenarna skavde in i ryggen och jag fick byta ställning några gånger innan det kändes någolunda bekvämt.
Guldglittrande solsken sipprade in genom ögonlocken och det enda som hördes var vågornas ystra lek. Vinden rufsade mitt hår och kylde min nästipp som solen just hade värmt upp.
Den friska luften var lätt att andas och jag sögs in i värmen. Kroppen blev tung och jag kände hur jag sakta slumrade till.
Tillbaka till verkligheten med ett ryck!
Har jag legat och sovit ensam på en strand?
Tänk vad som kunnat hända!
Katastroftankarna fick fritt spelrum.
Idag använde jag återigen bilden när jag låg på soffan och slumrade till. Men den här gången satt min man bredvid mej. Så jag kunde tryggt gå in i mej själv.
Fast jag somnade inte så. Jag var på väg men jag kunde inte släppa kontrollen. Det krävs förmodligen lite övning innan det funkar fullt ut.
packningsdax
Fast först ska jag avnjuta några dagar tillsammans med min familj, syskon och mamma.
Jag ska ta med mej:
- böcker, böcker , böcker...
- akvarellgrejjer
- pärlor
- meditationskudde
- yogamatta+dvd
- dator
- kamera
- musik
- kalligrafipennor
så att jag kan göra det jag känner för att göra.
Fast mitt fokus ligger på att vara snarare än på att göra.
En vecka helt utan måsten och borden.
Härligt!
jag har insikten modet och styrkan att gå min egen väg
terapi 080319
Vi pratade vidare om olika steg man kan jobba med för avslappning.
Efter att ha gått igenom följande moment:
- avslappning genom att spänna musklerna och slappna av
- avslappning genom att mentalt gå igenom kroppen
- avslappning genom att fokusera på andningen
- vara avslappnad i kroppen och bara använda de muskler som behövs för ett göromål (t.ex. fingarna när jag skriver)
diskuterade vi om jag ska ta nästa steg som är:
- snabbavslappning, d.v.s. att sätta sej ner och vara avslappnad i två minuter. Detta ska man öva på 10-15 ggr/dag, vilket fick mej att avstå. Det känns alldeles för stressande. När man har tränat upp detta ska man
- omsätta snabbavslappning i vardagen.
Avslappning vid insomning
Jag har sedan i julas avslutat dagen med en stunds avslappning. Problemet är bara att jag inte kan somna så. Och eftersom jag gärna skulle vilja lära mej att sova på rygg bad jag om knep för insomning.
Enligt terapeuten ska studier visat på att det bästa sättet att somna är att för sitt inre måla upp en utvald rogivande plats. Sedan ska man förflytta sej dit med alla sinnen. Känna lukten, smaken, vinden som rufsar om i håret, solen som värmer huden eller vad det nu kan vara. Jag vet precis vilken plats jag ska välja!
Skidveckan
Vi gick igenom skidresan och pratade om vad som gått bra och vad som gått mindre bra.
Affirmationer
Jag älskar mej själv för att jag är den jag är.
Jag har insikten, modet och styrkan att gå min egen väg.
Självkänsla
Jag fick läsanvisningar till boken. Jag ska läsa till och med kapitel tre, och kapitel fyra om jag känner att jag vill fortsätta.
Det blev lite hattigt i går eftersom jag hade samlat på mej så mycket olika frågor som jag ville ta upp. Så jag kom inte vidare i mitt arbete med mej själv. Dessutom var terapeuten superförkyld med whiskyröst, så han var väl inte på topp heller.
födelsedagsfirande
Men hon var inte alls med på noterna, utan sprang gråtandes ut i köket och vägrade gå och lägga sej igen.
Istället fick maken och barnen sätta sej med paketen i dubbelsängen och så fick jag bära in gullungen till paketen. Nåja, det gick ju bra det med. Och när hon började riva upp pappret på första paketet var det dåliga humöret som bortblåst.
Efter en kvart satt det en liten tjej med blommiga gummistövlar på fötterna i vår säng, som helt plötsligt blivit en sandlåda, och lekte med hink och spade. Och den stora gula lastbilen förstås.
När ytterligare två kvartar hade passerat gick samma lilla tjej till dagis i nya Pippitrosor och strumpbyxor. (Samt tröja och kjol...).
Tänk att hon redan är tre år!!!
lättfixat kalas
Den här gången har jag verkligen lyssnat på mej själv.
Jag bestämde från början att det bara skulle bli fika, eftersom vi är mittemellan två semestrar.
Och igår kände jag att jag absolut inte vill baka så nu har maken beställt tårta och frallor från ett konditori i stan. Det enda som behöver förberedas nu är att lägga upp påläggen lite snyggt.
Samt lite mer städning... iallafall undanplockning av alla grejjer som flyter omkring här hemma. Fast jag ska nog inte göra så mycket när jag är ensam hemma. Efter en vecka i fjällen följt av sjuka barn behöver jag lite egentid så att jag helhjärtat ska kunna ägna mej åt släkten i påsk.
det flyter på
Efter terapin idag kom jag på att jag inte kört rödljuskörning på ett tag och att det inte blir nästa vecka heller, så då bestämde jag mej för att köra till ett köpcenter. Trots att batteriet till mobilen var urladdat. Jag handlade lite nödvändigheter som medicin, te och påskgodis. Och på hemvägen hämtade jag sonen på fritids.
Efter middagen kom jag på att vi behöver handla lite till kalaset imorgon (shit, nu glömde jag ballonger iallafall...) och så gick jag dit. Den här gångern kändes det nästan inte jobbigt alls.
Jag har verkligen flyt just nu! Och detta trots att det är så mycket runt omkring hela tiden att jag aldrig får återhämta mej ordentligt.
följden av låg självkänsla
Följden av låg självkänsla i livet (ur Höj din självkänsla):
Boken börjar med att man ska försöka se vad i ens liv som påverkas av att man har låg självkänsla.
Följande exempel som tas upp i boken tycker jag stämmer väl in på mej:
(Jag har sedan i somras jobbat med en del av punkterna men jag utgår från det läge som var då, för känslan är fortfarande den samma och jag måste aktivt gå in för att t.ex. inte ta på mej att fixa saker bland kompisarna.)
Skola och arbete
"En person med låg självkänsla kan präglas av dåliga prestationer och undvikande av utmaningar eller kanske sträng perfektionism och obevekligt hårt arbete som underblåses av rädslan att misslyckas."
Jag pendlar mellan att undvika utmaningar och behovet av att vara perfekt. Om jag inte på förhand tror att jag kommer att prestera väl så avstår jag helst. Intressant att hon tar upp detta i samma mening. För jag har aldrig tänkt på att det nog är två sidor av samma mynt. Att rädlsan för att misslyckas ligger i botten i båda fallen.
Personliga relationer
"För att dölja sin osäkerhet lägger sig en del till med att alltid vara sällskapets medelpunkt och uppträder alltid självsäkert och behärskat, eller sätter till varje pris alltid andra före sig själva. De tror inte att någon kommer att vilja ha med dem att göra om de inte uppträder på det viset."
Jag kan väl inte påstå att jag brukar vara sällskapets medelpunkt, men i en grupp tar jag ofta initiativet. Och jag försöker oftast ha en självsäker mask både när det gäller hur jag är och vad jag gör. Jag har svårt att erkänna mina svagheter och vill gärna att folk runt omkring mej ska tro att jag lever ett perfekt liv (tidigare i livet kändes en obokad helg som ett socialt misslyckande).
Mitt mål i relationer är nog att försöka passa in och bli någon som är accepterad (inom vissa gränser). Jag har svårt att säga nej och tar på mej extrauppgifter för att "bli godkänd".
Fritidsaktiviteter
"...undviker alla aktiviteter där de riskerat att bli bedömda eller där de inte är tillräckligt framgångsrika (t.ex. målarkurser...), eller tror kaske att de inte förtjänar belöning och njutning eller att koppla av och ha det roligt."
Kul att hon tog upp målarkurser som ett exempel. Precis så var det ju för mej med målarkursen som jag anmälde mej till. Jag vågade inte gå eftersom jag inte trodde att jag skulle vara särkskilt duktig på det.
Belöningar och att få tänka på nöjen även innan alla vardagliga göromål är genomförda har jag också svårt för. Trots att min terapeut tjatat på mej om att jag måste belöna mej i säkert ett år har jag fortfarande väldigt svårt för det. Jag inser inte riktigt varför...
Vård av den egna personen
"...förlorar lätt förmågan att lyssna på kroppens signaler..."
Behöver väl inte kommenteras vidare. Fast nu börjar jag bli väldigt observant, måste jag säga.
lååångpromenad
Att gå tillsammans med någon har annars känts helt omöjligt (även om det varit någon jag känt väl) för att jag känner mej tvingad att avverka hela rundan. Fast å andra sidan så är det ju lättare att gå med någon annan eftersom man kan distrahera sej med prat.
Vi bestämde att vi ska försöka få in en gemensam promenad en kväll i veckan framöver.
höj din självkänsla
I min terapi ska vi jobba med stöd av boken Höj din självkänsla med kognitiv beteendeterapi av Melanie Fennell.
Boken är indelad i tre avsnitt:
Del 1 - Vad är låg självkänsla
Del 2 - Att förstå låg självkänsla
Del 3 - Att övervinna låg självkänsla
På terapin i morgon måste jag be om läsanvisningar. Jag tror inte att det är meningen att jag ska läsa hela boken på en gång.
hostigt värre
Men hon får nöja sej med mammamys. Inte så illa det heller kanske.
koffeinfri vecka
Det är nu en hel vecka sedan jag senast tog en kopp svart njutning.
Istället bäljar jag i mej massor av grönt te.
Med lite mjölk.
Mmmm....
Fast väl hemma i rutinerna igen så drog kaffesuget igång igen.
En gammal vana är svår att bryta.
Men den här gången ska jag inte ens dricka en kopp "bara för att...".
förkylt
Med halsont och huvudvärk.
Trots sovmorgon till klockan elva funderar jag på en eftermiddagslur.
Ringde till maken som lovade att hämta barnen.
Så jag kryper nog ihop under täcket i soffan ett tag.
Ikväll är det syjunta. Maken ska på föräldramöte.
Barnvakt är bokad, så jag tror jag går dit.
Att fika och sy lite är ju rena semestern mot att lägga tre ungar.
konsten att vara jag
(Läxan i terapin till nästa gång var att uppmärksamma när jag bryter mitt tidigare beteende och försöka se hur omgivningen reagerar)
Jag älskar mej själv för att jag är den jag är.
Mitt tvång att vara social
- Flera kvällar var jag den som gick och la mej först.
- Jag satt i soffan med M utan att säga någonting. Jag känner ofta ett tvång att prata, tar på mej ansvaret för att det inte ska vara tyst. Med M brukar det bli jobbigt eftersom han är av den tysta typen. Den här gången väntade jag ut honom.
- När de andra ville glo på serier på TV (!!!!!!) satte jag mej i soffan med en bok. Närvarande men ändå frånvarande. Skönt!
Andras reaktion på mitt beteende: Ingen reaktion.
Mina känslor: Befrielse!
Mitt behov av att vara duktig
Jag räknade ut vad varje vuxen skulle behöva bidra med i insatser och försökte hålla mej till det. Ungefär tre gånger skulle jag behöva plocka ur diskmaskinen, torka av bordet och laga mat. Dessutom tvingade jag mej att sitta i soffan och slappa när andra gjorde dessa uppgifter (lyckades sådär). Och jag läste min bok istället för att gå omkring och plocka när de andra var tråkmånsar framför teven.
Andras reaktion på mitt beteende: Ingen reaktion, tror jag. Eller lättnad. Den som gör för mycket blir ju faktiskt jobbig för de andra eftersom de då känner att de gör för lite.
Mina känslor: Lite dåligt samvete eftersom jag inte var en av dem som gjorde mest. Men eftersom jag räknat ut hur mycket jag skulle behöva bidra med så kunde jag i stort sett rättfärdiga det för mej själv.
Att ta mej själv på allvar
- När jag kände att jag började stressa upp mej själv gick jag och frågade lunchkockarna när maten skulle vara klar och gick sedan och gjorde avslappning i enskildhet. En annan dag smög jag iväg och mediterade under tillagningen av middagen.
- På onsdagen när stressen var ett faktum sa jag att jag behövde en egen förmiddag. Kompisparet tog med sej de stora barnen på sin utflykt så att maken kunde ägna sej åt minstingen.
- Jag försökte ta dagen som den kom, men när dagarna gick utan att vi fått laga till våra ansvarsmåltider blev det oerhört stressande, så då sa jag till att jag behövde bestämma när vi skulle laga våra rätter.
Andras reaktion på mitt beteende: Jag vet inte riktigt. Men det var ingen som sa något negativt iallafall.
Mina känslor: Eftersom jag av erfarenhet vet att det kan gå illa om jag inte tar signalerna på allvar så kände jag inget dåligt samvete.
Att stå emot andras åsikter
Jag brukar känna ett tvång att förklara mej när andra (oftast indirekt) kommer med kommentarer om något jag gör. Men den här gången lyckades jag faktiskt till stor del strunta i dem. Kanske för att det alltid är samma person som tycker att hennes sätt är det bästa.
- Eftersom jag kände att den här veckan hemma kommer att bli stressig så valde jag att tvätta en del kläder i stugan. Jag var ju ändå inne en hel del med sjuka sonen.
- C tycker att McDonalds är skit och hade synpunkter på att vi skulle stanna och äta där på hemvägen. Hon kan ju skita i var vi äter. Och om hon tror att vi mumsar snabbmat var och varannan dag så kan hon väl få tro det då.
- Jag valde att inte åka skidor. (Fast tillsist gjorde jag det ändå.)
Andras reaktion på mitt beteende: Inga synliga reaktioner (som min terapeut brukar säga: du kan ju bara gå på vad de verkligen säger, inte på hur du tror att de reagerar)
Mina känslor: Jag blev fortfarande lika upprörd över att någon ansåg sej ha åsikter om mej som inte stämmer och det var ganska jobbigt att stå emot det. Men jag vet ju hur verkligheten är.
Min olust att prata om mej själv
Jag har ingenting emot att prata känslor, så länge det inte är mina känslor det handlar om (några personer undantagna). Men under den här resan så pratade jag faktiskt allvarligt om mej själv vid flera tillfällen.
Andras reaktion på mitt beteende: Vet inte. Förmodligen blev de glada över att få förtroendet.
Mina känslor: Jag står gärna i centrum men inte när det handlar om mej, så det var lite läskigt. Men samtidigt skönt att få prata om hur jag mår.
Mitt utseende
Jag hade som föresats att magandas under hela resan. Vilket jag också gjorde. Till och med i bastun.
Dessutom knatade jag omkring i underställ trots att jag var tjockast av alla tjejerna.
Och jag bad dessutom M att han skulle köpa en chokladkaka till mej när han var och handlade!
Andras reaktion på mitt beteende: Ingen reaktion.
Mina känslor: Det kändes ganska befriande. Jag ser ut som jag gör. Och det är så bra så!
en kopp te i soffan
Lugnt och skönt. Och samtidigt konstigt tyst och tomt.
Med åtta vuxna och nio barn i samma stuga blev det aldrig riktigt tyst. Fast konstigt nog inte särskilt högljutt heller. Det känns nog konstigt i morgon när jag återigen ska tillbringa en hel dag ensam här hemma.
Skidveckan blev kanonbra. Jag höll på att gå upp i stressnivå men fick ordning på mej själv mycket tack vare att sonen blev sjuk så att jag fick stanna i stugan med honom i ett par dagar.
Jag åkte skidor! Visserligen bara en liten stund sista eftermiddagen (med lånad utrustning), men ändå. Jag vågade! Och det var ju kul, som jag visste. Fast jag ångrar inte att jag valde att inte åka. Dagarna kändes ändå stressiga med skidskoletider att hålla m.m. så det hade blivit alldeles för mycket om jag skulle få in tid för egenåkning också. Nu nöjde jag mej med att se till att jag kom ut varje dag (pulkaåkning och sånt) och att jag fick en stund för mej själv (då jag t.ex. mediterade).
Jag är också stolt över att jag gick ensam till affären med en lång lista i ena näven och en pulka i den andra. Jag visste inte exakt var affären låg och jag hade ingen aning om hur det såg ut inne i affären. Det var verkligen en jobbig promenad dit och jag fick tvinga mej själv att fortsätta gå. När jag har bestämt mej för en sak så måste jag genomföra den, tycker jag.
Panikångestträning (eller agorafobiträning kanske är mer korrekt) blev det mycket av under veckan eftersom jag hängde i pulkabacken ganska mycket. Ett par dagar följde jag med minstingen till skidskolan och stod där och väntade tills den var klar. En timme ute följt av en lång promenad hem med en trött unge.
Och så får jag ju inte glömma att jag körde halva sträckan både dit och hem. Jag valde medvetet sträckorna med 2+1-väg (smala vägsträckor med mitträcke och i värsta fall räcke i vägrenen också). Det är dessa sträckor som framkallat panikångest på väg till jobbet, så jag känner mej jättestolt över att jag vågade! Och det gick jättebra!
I morgon ska mannen skjutsa barnen till skolan. Så då får jag äntligen sova ut! Att ha semester är jobbigt!
rapport från snön
Tyvärr är jag stressad igen. Försökte släppa kontrollen och bara flyta med, men när dagarna gick utan att vi hade ansvarat för någon matlagning började jag bli stressad över det. Imorgon ska vi laga lunch och middag, så sedan slipper jag tänka på det.
I övrigt är dagarna superstressande för mej. Skidskolor hit och lunchtider dit. Dessutom vill min man åka lite skidor själv (vilket det inte blir mycket av) och jag vill ha lite egentid. Och så vill jag ju inte göra för lite i stugan, så jag går och plockar en del.
Jag har hållit fast vid avslappningen innan jag somnar och försökt att få till en liten stund under dagen. Men ändå känner jag varningssignalerna: spända käkar och axlar, sömnproblem, allmän rastlöshet och mycket stresskänslig. Så idag tog fam. Karlsson ett barn till skidskolan så att jag fick tid för meditation.
Nu ska jag sätta mej en stund med en bok innan det är läggdax.
spännande...
Så här röstade vi:
Omgång 1: Sibel
Omgång 2: Caracola
Omgång 3: Nordman
Omgång 4: Therese
Semifinal 1: Sibel
Semifinal 2: Nordman
Nu väntar vi med spänning på upplösningen!
Och sen är det läggdax för barnen.
en röst på caracola
lördag i soffan
Recept på smarrigt och enkelt mellanmål
(enkelt att servera)
Vanlig rågbulledeg
Kavla ut som bulldeg.
Bred på sylt eller mosade bär (hallonsylt blev det idag)
Lägg i bullpapper.
Grädda mitt i ugnen i 225 grader i ca 10 minuter
Samt en stor sats vanliga bullar som vi bjussar kompisarna på. (Nej, jag är ingen snål surtant!) Och så bakade sonen och jag muffins till familjerådet. Vi gjorde dubbel sats så att det räcker till ett par fikor för hela sällskapet.
Efter köksstädning cyklade jag till affären och handlade det sista.
Så jag har varit i gång precis hela dagen idag. Inte så smart kanske... Och förresten så har jag ju bakförbud!
affirmation vid diskbänken
När jag diskar eller håller på med maten har jag lätt för att stressa upp mej.
Då kan jag behöva en påminnelse om att ta det lugnt.
Nu är det dags att baka ut nästa degomgång.
konsten att vara snäll
I dag ställdes jag inför en situation där jag fick användning av de tankar boken gett mej.
AC har en man och ett barn. Jag och S har man och tre barn. C å sin sida har man och två barn. Och vi ska tillbringa en veckan tillsammans i en stuga, med gemensam matlagning och således gemensamma inköp.
Eftersom både jag, S och våra män vet att vi har två barn mer så brukar vi alltid köpa lite extra för att kompensera. Så klart! Men nu har AC börjat beklaga sig över att de inte minsann får betala för mycket. (Vilket jag i och för sig kunnat förstå om det inte vore så att hon aldrig bjuder på något extra medan hon hos oss glatt häller i sig den ena drinken efter den andra...).
Nåväl. Idag bakar jag vanliga bullar och mellanmålsbullar som vi ska ha i fjällen. De vanliga bullarna tänkte jag ta med till hela gänget. Men sedan tänkte jag på AC och hennes snåleri och då tänkte jag att näää....varför ska jag göra något extra när hon alltid är millimeternoga?
Stefan Einhorn menar att man ska vara mot människor som vill att de ska vara mot en själv, oavsett hur de är tillbaka. Bara för att hon är snål och ogin så behöver ju inte jag vara det.
Jag får se hur jag gör.
Boken fick mej även att tänka kring min egen snällhet. Jag har nog varit för snäll. Så att jag inte är snäll mot mej själv. Att vara snäll innebär inte att man utplånar sina egna behov, vilket jag nog har gjort. Och nu när jag ska tänka mer på mej själv har jag nog blivit mer av en egoist. Och så vill jag ju inte vara.
affirmationssnickrandet
Sammanlagt blev det fem stycken.
Tillsammans med mina egna bilder har jag gjort kort och bokmärken som jag ska sprida runt mej för att komma ihåg att tänka på dem.
Och det var så roligt att jag nog kommer att göra fler...
affirmation
nya batterier
Alla de andra barnen som ska vara med på skidresan (och är över fyra år) har ett Nintendo DS. Men inte mina kids. Så jag letade fram mitt gamla Donkey Kong-spel och satte i nya batterier. Så nu har mina barn också ett Nintendo.
Jag testspelade tidigare idag. Och visst hade jag talangen kvar :)
Men. Jag mår dåligt av att spela. Stressen över att inte bli uppäten av krokodiler och fåglar får kroppen att reagera till max.
Så jag får nog försöka låta bli att spela....
packkaos
Mamman:
- Nu MÅSTE jag laga overallen och jackan. Men...var är symaskinsnålarna?
Efter febrilt letande får hon sätta sej och sy för hand.
Sonen:
- Nu har jag packat. Visar glatt upp en proppfull tygkasse.
Mannen:
- Har du sett mina underställ? Varför hittar jag bara långkalsongerna?
- Var är min andra skidvante?
- Näää, pjäxorna är inte på v inden heller.
3-åringen:
- Titta, min baddräkt! Hon hittade massor av roliga saker i den färdigpackade väskan.
Mamman:
- Jag kanske ska baka lite mellanmålsbullar som vi kan äta i backen.
Men vi kommer säkert vara klara i tid. Vi har ju hela dagen på oss!
trött och yr
Bara det inte är järnet som spökar igen! Jag hade ju ok värde sist jag kollade och äter fortfarande en tablett. Så det borde ju inte vara det
att duga
För mej är att duga inte så positivt. Det använder jag när jag inte hittar exakt det jag vill ha, när jag inte är riktigt nöjd men inte orkar göra mer: äh, det får duga.
Så att säga att jag duger som jag är blir för mej att jag inte är så himla bra egentligen, men det får väl gå.
stadsrapport
Ångestnivå: Obefintlig! :) Fast jag försökte hitta på lite ursäkter till att inte åka innan jag kom iväg. Men men lurar jag inte!
Rea-påverkan: Hög!
Jag började så bra med att köpa trosor och strumpbyxor till minstingen utan att ens använda klubbkortet. På Stadium reade de ut gummistövlar och minstingen behöver ett par. Bra present, tänkte jag och högg till. Fast det var tretorn så jag betalade väl lika mycket som för ett par ccop-stövlar ändå.
Sedan var det leksaksdax och jag gick till BR för det var närmast. Där gick det snett! Det är ju stört omöjligt att undvika extrapriser där. 3-åringen kommer i present att få:
- en gul lastbil till sandlådan (rea)
- en Hoot Weelbil (rea)
- en Blixten McQueen-bil (ordinarie pris!!!)
- en Askungedocka (halva priset)
Sedan kom jag på att det snart är dax för påskharen så då blev det Bratzdocka (halva priset) till tjejerna och lego till sonen. Och direkt efter påsk är det trandagen så då hittade jag en småsak var ur fyndlådan som får plats i raggsockorna.
En bra sak: Det var Barbiedockor till superpris som jag vet att 5-åringen skulle vilja ha, men jag köpte inte dem till hennes födelsedag (i oktober). Det hade jag säkerligen gjort förra året.
Egenlyx: Till mej själv blev det bara en ny deo. Skärpning!!!
presentinköp
Vi kommer hem från skidresan sent på söndagkvällen. Hur jag känner mej då vet jag inte. Förhoppningsvis har jag tagit mej själv på allvar och haft en veckas skön avkoppling.
På onsdagen har jag på något sätt lyckats glömma min föresats att alltid konsultera almanackan innan jag bokar upp något. Så då har jag en träff med mina "lekiskompisar" på förmiddagen, terapi efter lunch och litet födelsedagskalas för minstingen efter det.
Och på torsdagen fyller hon år och ska ha släktkalas på kvällen. På långfredagen åker vi upp till stugan och jag kommer inte hem förrän helgen efter det.
Måndagen och tisdagen blir alltså full med uppackning, tvätt och packning igen. Samt kalasförberedelser.
Så nu ska jag in och köpa presenter, så har vi i allafall det avklarat. Hon önskar sej en gul lastbil, en stegbil, en Blixten McQueen-bil och en röd Hoot Weels bil som hon kan köra med på storebrors bilbana. Inga könsroller här inte!
väckt ur teknikslumern
Dessutom med strålande resultat!
Fast med ryggont. För det var så himla kul att jag inte märkte att jag satt i en hemskt obekväm ställning i soffan.
Nu blir det snabbdusch och sedan ska barnen och mannen hämtas för vidare färd till köpcentret. Det sista till skidresan ska inhandlas. (Vi åker redan på söndag!!!!)
(Och jag lovar, ni ska få se resultatet.
affirmationsverkstad
Over and out!
apropå djupa samtal
En stunds eftertanke och jag kom fram till att jag gärna har djupa samtal om andras problem. När det är någon annan som mår dåligt eller behöver ett bollplank så tror jag att jag är en bra vän.
Men så fort det riskerar att handla om mej själv så blir jag som en mussla (utom med vissa vänner) och skämtar bort mitt mående.
tidsväxling och tidstjuvar
Föreläsningen jag bevistade i går handlade om att stoppa tidstjuvarna och hölls av Fredrik Warberg från tidsverkstaden.
För att leva ett bra liv (utan stress) behöver vi tidsbalans, d.v.s. att behoven och resurserna överensstämmer. För att komma i balans kan vi således antingen minska behoven (prioritera, rationalisera) eller öka resurserna (minska arbetstid, ta hjälp av omgivningen, köpa tjänster m.m.).
Downshifting innebär inte bara att växla pengar mot tid (minska arbetstiden) utan också att växla konsumtion (välja tjänster i stället för prylar som kräver tid) eller att växla ner våra krav (t.ex. städa mindre).
För mej blev det här en aha-upplevelse på två plan.
För det första:
Det är ju precis det här vi jobbar med i terapin. Att växla ner mina krav. Haffa tidsstjuvarna för att få mer tid till det som är viktigt för mej och därmed minska stressen. I gruppdiskussionen som följde kände jag att jag verkligen tänkt igenom de här frågorna. Och att jag faktiskt har agerat på mycket redan.
För det andra:
Downshifting. Det är ingen nyhet för mej. Det är precis det jag har gjort de senaste åtta åren. Jag har minskat min konsumtion för att få mer tid (spara föräldradagar). Vi håller igen på renoveringarna för att inte ha onödigt stora fasta kostnader vilket skulle innebära att vi måste tjäna mer pengar. Köpstopp för egen del har jag haft i flera år (utom det nödvändigaste). Om jag inte hade blivit sjukskriven skulle vi bägge ha jobbat 75-80%. Men vi har nog aldrig reflekterat särskilt över det, mer än att vi tycker att det är viktigt att vara med barnen när de är små.
Och om jag bestämmer mej för att plugga så blir det verkligen downshifting, eftersom jag inte kommer att ta något studielån.
Det var intressant att ta del om andras tankar om det här, speciellt som mitt liv kretsar mycket kring det just nu!
Tidstjuvar som jag har haffat i mitt liv
Jag:
- vågar säga nej när jag egentligen inte vill eller har ork (jag tänker noga igenom alla förslag)
- har minimerat TV-tittandet (jag tittar ytterst lite på TV. Slötittar aldrig.)
- slösurfar inte lika mycket på internet, inkl. kolla bloggar i tid och otid. Svårt, men jag tänker på när jag trillar dit :)
- håller på att rensa huset på prylar som inte används eller som stjäl energi
- använder inte rabattkuponger (som kan spara en del pengar men kostar tid och energi)
- läser aldrig reklam
- har bestämt en städnivå som vi håller
- har röjt bland mina måsten
- avbryter inte en viktig aktivitet för att svara i telefonen
- gör veckomatsedel för effektivare handling och matlagning
- har en tydlig ansvarsfördelning i hemmet
- cyklar så mycket som möjligt i samhället
- försöker leva efter mottot "Just do it!" för att undvika stressande surdegar.
- har slutat köpa veckotidningar som jag ändå bara ströbläddrar i
- försöker att inte ödlsa tid på att oroa mej för saker (stjäl både tid och energi)
- har slutat logga in på bankkontot i tid och otid
Jag är verkligen glad över att jag gick dit, trots att jag var utan sällskap. Det har gett mej mycket positiv energi och en ny kick att fortsätta på det spår jag slagit in på. Tänk, så mycket jag har förändrat i mitt liv det senaste året. Tills igår hade jag faktiskt inte insett vidden av det hela. Toppen!
terapi 080305
Jag tejpade upp min analys på whiteboarden och förklarade vad jag kommit fram till. Redan där kände jag att jag trivs bättre med mej själv. Jag stod upp och pratade om mej själv fritt ur hjärtat medan min terapeut satt i en fåtölj.
Och jag kände verkligen att det var mitt i prick! Så här är det! Och det var så skönt att få det sagt och bekräftat ("det låter rimligt..."). Nu känner jag bara ett stort tomrum där frågorna om vem jag egentligen är och vad jag vill med mitt liv snurrar omkring. Terapeuten sa att vi låter det vara så och jobbar utifrån en affirmation om att jag duger som jag är.
Affirmationen jag klämde till med var:
Jag är bäst på att vara jag och jag duger som jag är. Fast jag känner att jag vill formulera det på något annat sätt.
Läxan till nästa gång blir att försöka leva efter det här och att iaktta hur omgivningen reagerar. Och skidresan blir ju ett ypperligt tillfälle att börja. Med så många vänner, så tätt inpå under en hel vecka.
Vi pratade också om vilka faror som lurar under skidresan och jag känner att jag har koll på hur jag vill vara (se där...) och att jag måste värna om mej själv.
Jag erkände för mej själv att jag ofta undviker situationer där jag kan hamna i ett djupare samtal, och att jag ofta väljer det enkla och ytliga. Att säga det högt så att både jag och terapeuten hörde det kändes hemskt!!!! Jag vill ju inte vara någon ytlig person som bara springer omkring och skojar...
Jag berättade också att jag är helt olika beroende på vem jag pratar med. Jag försöker anpassa mej efter vad jag tror att den andre vill att jag ska vara och att dessa masker ligger långt ifrån varandra. (Väljer t.o.m. kläder så att jag tror att jag ska passa in...).
inför terapin
Jag hade tänkt skriva ut den och ta med i behändigt A4-format, men skrivaren vill inte vara med idag, så jag får ta mitt "brainstormingoriginal". Som är gjort på baksidan av en gammal tapetrulle = gigantisk!
Att stå för den jag är, var ju vad det handlar om. Så...
I övrigt ska jag ösa lovord över mig själv. Jag har utmanat mej både med bilkörning, promenad och i offentliga sammanhang.
bla bla bla
Och shit, vad jag pratade!
Hon är ganska långsam och lite tyst, vilket går bra ihop med mej när jag varvat ner.
Men igår hade jag skruvat upp mej (eller stängt av...) inför den ganska påfrestande utmaningen. Och då pratar jag. Och pratar. Och pratar. Jag får nog ta och be om ursäkt när vi träffas nästa gång. Jag gillar själv inte folk som babblar så där hela tiden.
Händelsen fick mej att fundera lite mer över varför jag är så pratig ibland.
1) jag vill inte verka tyst och blyg
2) jag pratar för att distrahera mej ifrån ångest (som igår)
3) jag går här hemma hela dagarna och har ett uppdämnt behov av att prata
För visst är det så att det också kan vara positivt. Och till min fördel ska sägas att jag oftast inte babblar på bara om mej själv, utan ställer ganska mycket frågor. Men när motparten har långa pauser i sin samtalsstil flikar jag in kommentarer innan hon pratat klart. Om jag är uppe i varv, alltså.
I eftermiddag är det terapidax, så då får jag prata av mej lite mer!
lycka!!!
I kväll körde jag in till stan och gick på en föreläsning med diskussionsgrupper.
Alldeles ensam!
Väl där träffade jag sonens kompis mamma som jag tycker verkar så trevlig.
Men annars hade det gått bra ändå.
Jag börjar bli som förr!
*hoppar jämfota av glädje*
(Svägerskan blev magsjuk och jag fick inte tag i någon annan som kunde följa med.)
mer om blyghet
Grundantagande 2: jag är blyg
För mej blir kombinationen av ovanstående att det inte är okej att vara blyg och att jag därför ständigt tvingar mej själv att bevisa motsatsen. Vilket leder till att detta ofta blir en stress och ett tvång för mej att ha kontroll - att ta kontroll.
Jag skulle må bra av att våga vara den jag är. Att kunna vara tyst med andra människor. Ibland har man ingenting att säga. Och ibland vill man inte prata. Det behöver inte betyda att man är blyg. Och skulle det i så fall vara så farligt om någon skulle tro det?
Jag är kanske inte ens blyg längre? Det finns nog ingen jag känner som tycker att jag är tyst och blyg. Så jag borde kanske ändra på mitt grundantagande och sluta se mej själv som blyg.
Och därmed slippa pressen att prata. För det har blivit ett måste att vara social.
(Usch, vad jobbigt det här är....)
skarpt läge
Förrutom några matlådor är frysen nu tömd! Idag blir det pytt-i-panna på lite rester och från och med i morgon måste alla råvaror köpas.
För att tvinga mej själv även till dyrare inköp tänker jag utgå från den här mallen när jag gör matlistan (lunch och middag på helgen):
- kött
- färs
- soppa
- fisk
- fisk
- korv
- kyckling
- vegetariskt
- och någon rest...
Men jag hinner knappt komma igång innan skidresan. Och sedan stundar påsk och mitt påsklov i stugan!
päckelpromenad
Jag sökte för att jag inte kunde köra bil, och efter några sessioner med henne vågade jag inte längre gå ut. Turligt nog var hennes praktikperiod då slut och jag fick min nuvarande terapeut.
Felet hon gjorde var nog att hon puttade mej framåt, medan terapeuten jag jobbar med nu bara har stöttat mej när jag själv tagit stegen. En viktig skillnad! (Fast jag borde ha blivit bromsad när jag väl fick upp farten eftersom jag körde i diket.)
Jag kan inte säga att jag njöt, vare sig av vårsolen eller den vackra lantbruksmiljön. Men jag gick. Och gick. Och det kändes sådär. Jag kan inte låta bli att känna efter om jag inte är kissnödig. Och då tycker jag ju att jag är det. Jag får ju tack och lov inte längre någon kraftig reaktion på tankarna, men de är ändå jobbiga och oroande.
Men nu har jag gått den där hemska rundan! Känner mej stolt och glad!
att vara blyg
Om jag placeras i en grupp med människor som jag inte känner och får en uppgift att lösa så slår det nästan aldrig fel. Det är jag som tar täten och styr upp samtalet.
Hamnar jag bredvid en människa som jag bara är lite bekant med är det oftast jag som inleder samtalet.
Som liten var jag tyst och blyg. Och detta förstärktes under min uppväxt eftersom det hela tiden uppmärksammades. Det som kanske från början bara var försiktighet växte till en fast egenskap. Jag ÄR tyst!
I trygga sammanhang har jag alltid kunnat prata. Men under skoltiden blev jag tyst så fort det tillkom någon som jag inte kände. Behöver jag säga att muntliga föredrag var ett litet helvete? Likaså muntliga läxförhör och kravet från lärarna att man måste prata på lektionen för att få bra betyg.
Som grädde på moset hade jag också väldigt lätt för att rodna. Det gjorde det ju inte direkt lättare när jag förutom att oroa mej för vad jag skulle säga också behöva må dåligt över mitt röda ansikte.
I klassrummet blev lösningen på problemet att jag alltid försökte placera mej vid fönstret, ungefär i mittersta raden, så att jag kunde sitta med ryggen mot väggen när jag pratade. Att ha blickar bakifrån som jag inte hade kontroll över var hemskt jobbigt (helst hade jag velat sitta längst bak, men för betygens skull valde jag den näst bästa lösningen).
Och så hade jag långt hår som jag kunde försöka gömma mej bakom. Min bästa position var att stödja ansiktet i ena handen, luta huvudet lite och låta håret hänga ner över den andra kinden. På så sätt såg läraren mej, men ingen annan (inbillade jag mej iallafall).
Någon gång i tonåren bestämde jag mej för att jobba med det här. När vi började hänga ute på discon blev det ju väldigt trist när jag inte kunde prata med folk jag inte kände. Så jag började observera min bästa vän som är extremt socialt begåvad, tog till mej hennes knep och började prata! Sedan la jag till en lite skämtsam ton som gick hem. Efter lite övning blev jag riktigt duktig på allmänt dösnack. Men när det kom till djupare samtalsämnen var jag fortfarande tyst. Det roliga blev som ett skydd.
Under högskoletiden slapp jag så kravet på att prata under föreläsningarna för att få bra resultat. Sista terminen hade vi en kurs där vi skulle hålla flera föredrag i grupp. Jag hamnade i en suberambitiös grupp, fast med en rolig knorr och vi blev snabbt lärarens favoriter. Den positiva feed backen och den regelbundna övningen gav resultat. Det kändes lättare att prata inför folk. (KBT i ett nötskal.)
Jag bestämde mej för att jag behövde utveckla min personlighet och satte upp fem mål att jobba med, där ett var att sluta se mina röda kinder som ett problem, och ett annat var att helt komma över min skräck för att prata inför folk. Så jag klippte mej och skaffade mej ett jobb!
En av de första uppgifterna jag fick på jobbet var att hålla utbildning för hela företaget. Sammanlagt blev det kanske 50 tillfällen där jag stod och pratade inför folk. Efter det berörde det mej inte det minsta att stå inför en folksamling.
Och rodnaden har jag helt tappat fokus på. Jag vet faktiskt inte om jag brukar rodna längre. (Och jag vill inte veta det heller.)
Nu tillbaka till mina inledande exempel. Dessa har jag tagit som bevis på att jag inte längre är blyg. Jag pratar ju obehindrat med vem som helst. Men nu när jag tittar närmare på det så är det nog så att jag tar kommandot för att ha kontroll. Om jag leder samtalet behöver jag inte svara på frågor - det är jag som ställer frågorna. Jag tycker fortfarande att det är jobbigt att prata om mej själv, utom i ytliga frågor. Och jag vill dessutom inte ge ett blygt intryck, och därför pratar jag.
Den lilla tysta och blyga flickan finns fortfarande där inne, och styr mej än i dag. Jag är blyg - men jag försöker febrilt bevisa motsatsen, både för andra och mej själv. Och jag tror att jag har lyckats ganska bra...
(Och jag väljer fortfarande att placera mej i ett rum så att jag ser alla.)
väntan
Men några katastroftankar har jag iallafall inte. Han har säkert lagt telefonen i väskan.
mätt och vägt
5-åringen sa inte ett pip när hon fick sprutan i armen, och kunde skriva sitt namn.
3-åringen lyckades till sist säga några ord så att hon verkligen levde upp till mammas omdöme. Däremot hade hon aldrig ritat någon huvudfoting. Så fort vi kom hem satte hon sej dock och ritade - en huvudfoting.
Minstingens första huvudfoting. Grönt hår, gula ben och massor av gula armar. Och inga kalsonger!
min självbild
Nöjd med mej själv kommer jag inte att göra veckans terapiläxa som bestod i att leta efter tillfällen då jag faktiskt duger som jag är. Det var när jag skulle göra den som jag insåg att jag fastnat i den vänstra delen av bilden ovan - hur jag tycker att jag ska vara.
Jag kunde se att min inställning om mej själv påverkar mitt beteende men jag kände inte att det var så. Den röda linjen symboliserar gränsen som vaktas av min "kontrollperson" (den söta gubben).
Nu är jag smärtsamt medveten om att min strävan faktiskt är att vara perfekt och omtyckt och att detta grundar sej i känslan av att inte duga.
Detta leder till att jag:
- av rädsla för att misslyckas inte gör någonting som jag inte är ganska säker på att lyckas med (inklusive när det gäller att fördjupa kontakten med andra människor)
- alltid gör det som jag tror förväntas av mej
Att alltid göra det som jag tror förväntas av mej leder till att jag kör över mej själv och gör saker som jag egentligen varken vill eller orkar.
Behovet av att städigt vara perfekt satt i kombination med rädslan för att inte kunna har nog gett upphov till min panikångest. När belastningen ökade och självförtroendet minskade skapade det en stress som sedan ledde till panikattacker. Åtminstone är det dessa krafter som driver min ångest nu.
Det ska bli spännande att diskutera vidare kring detta på terapin på onsdag!
självkänsla
Några av mina tidigare reflektioner över det här med självkänsla. Min självkänsla.
(För att komma åt länkarna medan jag jobbar med dem måste jag publicera dem. Så det här är mest för min egen skull...)
Den jag är och den jag borde vara
Självkänsla min väska
Att vara alla till lags
Att stå för den jag är
Tvånget att vara perfekt
Nya vänner
Vänner
Utseendet
Att stå för det jag vill
Mitt perfekta hem
Pärlor, Pärlor
att göra saker på rätt sätt
Söndagen tillbringades hemma med familjen. Mycket samvaro och en del husliga göromål.
När jag utför något husligt har jag börjat lägga fokus på magen och då upptäcker jag gång på gång att magen är spänd av stress. Då passar magandningen fint för att slappna av och fokusera i nuet.
Jag har funderat på varför det blir så här. Jag har ju inte bråttom på något sätt. Men ändå sätter jag upp egna som deadlines. Jag måste svabba nu för sedan ska jag..., om jag snabbar på med tvätten hinner jag köra en maskin till, bäst att skynda på nu medan barnen är lugna... o.s.v. Jag skapar min egen stress.
Hur mycket egentid jag än lägger in så kommer jag ju aldrig att klara av vardagen om jag inte lär mej att ta en sak i taget. För det kommer ju alltid att finnas mängder med saker som ska göras.
Jag måste träna på att fokusera på en sak i taget och inte lyfta tanken förrän jag är klar. Det handlar inte om hur mycket man gör utan hur man gör.
Den senaste tiden har jag inte fokuserat på medveten närvaro i vardagen, men jag känner att det är viktigt och att lösningen nog finns där. Tidigare har jag förstått det med intellektet, men nu känner jag verkligen behovet i kroppen.
Nu är det dax! Jag är redo!
att ta tillbaka mina måsten
Jag vill inte ha en massa måsten. Jag vill inte att allt jag tycker om att göra ska förvandlas till kravfyllda plikter.
Så jag testade metoden som jag använt på mina trotsiga tvååringar. Nämligen att göra något intressant genom att förbjuda det.
Jag slutade läsa sagor för barnen.
Att läsa sagor är någonting som jag alltid älskat att göra. Att leva mej in i texten och förmedla känslor. Men plötsligt hade det blivit kravfyllt. Man måste läsa sagor för sina barn varje dag. Annars är man ingen bra mamma. Och som vanligt när någonting blir ett måste så tappar jag glädjen och lusten.
Så jag slutade tvärt. Ingen godnattsaga på flera veckor. Och tänk, jag blev sugen igen. Nu läser jag när jag och barnen vill. Om det blir sent en kväll så struntar vi i sagan. Men ibland kan vi sitta en lång stund och läsa och läsa.
Jag fick bara ta initiativ till sex en gång i veckan
Utan att jag märkte det hade prestationstänkandet smugit sig in i sovrummet. Jag kände mej nöjd om vi "fått till det" ofta, och annars var jag missnöjd. Med mej själv. Jag bestämde mej för att bara ta initiativ en gång i veckan, och lämpligt nog inföll det här samtidigt som min man hade mycket att göra på sitt jobb, så han var ganska trött på kvällarna. Resultatet blev att jag valde tillfället med omsorg. Och nu är prestationstänket borta. Hur många gånger hade vi sex i helgen? Jag minns faktiskt inte om det var en eller två gånger...eller blev det inte av alls...?
Jag har slutat baka bröd
Jag har alltid tyckt om att baka bröd och har sedan jag flyttade hemifrån oftast bakat allt matbröd. Men nu har det blivit ett måste. Så nu har jag slutat baka. Jag får inte baka mer än det bröd som planeras in i matsedeln (soppa med nybakat bröd).
Nu börjar jag faktiskt bli lite sugen på att svänga ihop en limpa...
skidresan
Jag har pratat allvar med mannen om att jag nog behöver en hel hög ensamstunder om vi ska tillbringa hela veckan med så många människor. En helg här hemma med familjen kan vara ganska påfrestande, så jag fasar...
Jag vet ju hur jag brukar vara. Går och plockar så att ingen ska tycka att jag gör mindre än någon annan, är supersocial och sitter uppe tills den siste lägger sej. Det beteendet får jag se upp med, för det kommer inte att hålla en hel vecka!
Min plan för veckan är:
- meditation varje dag
- vila/läsa bok när inte jag har matansvar
- åka längdskidor / ta en promenad om jag känner för det
- inte känna något "utetvång". Man behöver faktiskt inte vara ute hela dagarna...
- vara mycket med barnen
- ha roligt
- umgås med mina vänner
Jag har märkt att om jag går på känslan och tar en stund för mej själv först när jag verkligen känner behovet kan det ofta vara "för sent". Då får jag plötsligt ett enormt ensambehov. Om jag istället tar en stund då och då så uppkommer inte det där jättebehovet.
Och det behöver ju inte vara att jag ligger och "degar". Med mindfulness kan jag jag vila i aktivitet (om jag inte är för stressad) till exempel när jag diskar.
För övriga deltagare blir den här veckan en semester, men för mej blir det ju faktiskt mer ansträngande än min vardagssituation. Funderar på om jag kanske ska prata med vännerna om det här innan vi åker, eller om jag ska ta det som det kommer. För de träffar ju oftast mej några timmar åt gången och då är det kanske svårt att se hur jag mår egentligen, eftersom jag dessa timmar oftast mår jättebra.
vilken kväll...
Melodifestivalen med popcorn och saft. Alla barnen höll sej vakna och diggade loss. Som vanligt gissade vi rätt på vilka låtar som skulle gå vidare. Våra favoriter var Sibel och Charlotte.
Efter pausen återvände sonen från toaletten och meddelade att han mådde illa.... och sedan fick min man tillbringa en bra stund med att skura golvet. Bläääää.....
Och vi som ätit ur samma skål hela kvällen ... och barnen som hälsat på sina kusiner (svärföräldrarna struntar jag i). Det här börjar likna någon dålig komedi.
sunkig självkänsla
För tio år sedan upplevde jag inte alls att jag hade så dålig självkänsla. Jag har funderat lite på det och undrar om det inte kan vara så att mitt ganska goda självförtroende har dolt den haltande självkänslan.
Och sen när självförtroendet flög sin kos i och med mitt "psykbryt" ;) så står jag plötsligt där med världens skruttigaste bild av mej själv.
just do it!
När det dyker upp någon kalasinbjudan eller annat som ska lämnas besked om ringer jag direkt när jag läser lappen. Om det ploppar upp en tanke i huvudet så lyfter jag luren till kompisen i fråga på direkten.
Jag slipper den energi som går åt till att behöva hålla ärendet i minnet. Och dessutom känner jag mej nöjd med mej själv istället för att varje kväll missnöjt behöva konstatera att jag inte ringt idag heller.
Den här veckan har jag ringt fyra kompissamtal, jag som i vanliga fall brukar få till ett i bästa fall. Och när jag lägger på luren känner jag mej oftast glad och fylld med energi, så det är ju också ett plus.
ben och broccoli
Tack vare en rutten broccoli fick jag en timmes extra mystid. Familjen svänger förbi Burger King på hemvägen och boccolipajen får bli middag i morgon.
Nu när vi tömt frysen finns det ingenting att akutimprovisera på.
I spelaren snurrar nu Ben Harper. Min man kommer förmodligen bli barnsligt glad över att jag har masat mej ner i källaren efter en skiva. Han tycker absolut att jag borde lyssna mer på musik. Det tycker jag med. Men det blir aldrig av att jag sätter på någon för jag vet oftast inte exakt vad jag vill lyssna på. Jag kanske ska be min man plocka ihop en bunt skivor som han vet att jag gillar, så att jag får in vanan igen.
Visst behöver man tystnaden också. Men jag traskar runt i ett tyst hus sju timmar om dagen.
positiv rapportering
Jag brukar ju alltid gnälla på när han släpar efter, så nu tycker jag han är värd ett positivt inlägg.
lugn stund
Jag är alltså ensam hemma. Efter en rörig morgon är det ganska skönt. Men lite tomt för jag är ju ensam ganska mycket ändå. Jag har städat och tvättat, mediterat och vattnat blommorna med medveten närvaro (och vatten), och nu ska jag slå mej ner i soffan med en kopp te och en bok innan det är dags att börja med middagen.
Någon promenad blir det inte idag. Här är det verkligen omväxlande molninghet. Ena sekunden regnar det och nästa skiner solen. Knas!
Stressen vill ta över mest hela tiden, så jag har gått omkring och magandats och försökt vara i nuet så mycket som det går. Det känns fortfarande ovant att andas med magen, eftersom jag sedan tonåren gått och hållt in magen. I sällskap med andra åker nog andningen fortfarande upp, eftersom det känns konstigt att bre ut magen på det sättet. Man ser ju jättetjock ut ju!!!
byta kanal
- Hur gör du, frågar jag 7-åringen.
- Jag gör bara så här! Och så blinkar han två gånger innan han sluter ögonen och låtsas somna.
