att duga

Nu ser jag klart och tydligt att att alla mina måsten och tankar om hur jag ska vara är ett försök att öka mitt värde gentemot andra människor. Eftersom jag inte tycker att jag duger så måste jag göra mej själv bättre.

Vilket skapar en känsla av falskhet eftersom jag innerst inne vet att jag ändå inte duger, att jag bara försöker skapa en perfekt yta. Och bara går och väntar på att bli avslöjad.

Enligt terapeuten förstärker mitt agerande mot perfektion känslan av att inte duga. Och så har det blivit en ond cirkel.

På ett (ytligt) plan tänker jag ju inte på mej själv som värdelös.
I trygga situationer och när säkerhetsbeteendena funkar, så tycker jag ju inte att jag är så dålig. Men så fort det är någon situation som jag inte behärskar eller människor som jag placerar över mej på duglighetsskalan så känner jag mej totalt värdelös. Den grundläggande känslan är att jag inte duger som jag är.

Vad är beteenden som jag lagt mej till med, och vad är det som är mitt sanna jag?
När jag placerar mej själv lägre än andra så ser jag ner på mej själv. Ser jag då ner på andra människor som jag placerar under mej? Det vore ju hemskt!

Lite att fundera vidare på alltså...

en riktig söndagskväll

Så lätt det är att smita undan det man har bestämt.
Men ikväll bestämde jag mej.
Nu SKA det bli en egenvårdskväll.

Stavpromenad med Eva.
Långdusch.
Lite sångmys med minstingen som inte somnat.
Fötterna i blöt och datorn i knät.

Precis vad jag behövde!


en riktig söndagskväll

Så lätt det är att smita undan det man har bestämt.
Men ikväll bestämde jag mej.
Nu SKA det bli en egenvårdskväll.

Stavpromenad med Eva.
Långdusch.
Lite sångmys med minstingen som inte somnat.
Fötterna i blöt och datorn i knät.

Precis vad jag behövde!


tyst och blyg, eller?

I kväll har jag varit på föräldramöte på dagis. Och nu känner jag att jag behöver tänka igenom mitt agerande. Jag har nog varit lite väl negativ och kritsk om mej själv den sista tiden. Tolkat allt utifrån känslor jag hade som barn. Den här kvällen kändes som en påminnelse om att jag faktiskt inte är den där osäkra fjortisen längre...

Jag är av den samvetsgranna typen som tycker att man under ett möte ska hålla sej till ämnet. Hur intressant är det för de andra att höra gulliga historier om just mina barn??? Så när jag är på föräldramöte pratar jag bara när jag har någonting vettigt att säga (även om stämningen på vårt dagis är rätt "kamratlig"). Och dessutom får man ju allas blickar på sej när man väl säger något. Det stör dock inte mej nämnvärt.

Nåväl, i kväll framförde jag en del positiva synpunkter och även spontan kritik av ledningen. Jag framförde alltså en kritisk åsikt utan att i förväg noggrannt ha tänkt igenom argumenten. Heja mej!!!

Jag pratade för att jag hade något att säga, inte för att jag inte skulle vara tyst.

Och när jag tänker efter så är jag ju faktiskt inte tyst och blyg längre, även om jag är rädd för att framstå som det. Jag är oftast glad och social och intresserad av andra människor. Vilket innebär att jag pratar och frågar, lyssnar och drar in andra i samtalet. Är allmänt trevlig alltså. (Hoppas jag i allafall...) Jag har åsikter och jag tycker att det är viktigt att vara engagerad och kunna påverka i den mån det går. Och då säger jag vad jag tycker (utan att vara FÖR påstridig).

Och i den här situationen riskerade jag ju inte några jobbiga frågor genom att vara tyst.

Problemet med mitt pratande är ju egentligen bara de tillfällen där jag känner mej obekväm genom att vara tyst. Det är ju då jag ska öva mej på att inte börja prata en massa. Inte försöka vara tyst i alla situationer. För i vissa sammanhang är jag varken tyst eller blyg.

Det här resonemanget blev rörigt värre, men det jag vill säga är nog att jag inte ska övertolka mitt agerande. Det är inte svart eller vitt utan jag måste i varje situation gå in i mej själv och känna efter om jag är mej själv eller om jag tar till något säkerhetsbeteende för att gömma mej. Det som i ett sammanhang är panikartat prat kan i ett annat vara äkta engagemang.

(Dessutom satt vi på pinnstolar i en ring och jag tänkte inte en enda gång på hur många eventuella valkar som eventuellt syntes.)


iris johansson

Här är böckerna som jag tänkt skriva om länge nu, men som varit så omvälvande att jag inte lyckats få tankarna på pränt. Jag tänkte prata om det på terapin i eftermiddag, så jag får göra ett försök nu.

Iris Johansson: En annorlunda barndom



Det här är en självbiografisk bok om Iris autistiska uppväxt. Iris har inga känslor och växte upp utan någon djup kontakt med "vår verklighet".  Förrutom en fantastisk beskrivning av autism ger också hennes sätt att se på världen flera aha-upplevelser. Hon har växt upp opåverkad av alla föreställningar och normer som vi normalt införlivas med från födseln.

Rekommenderas varmt!!!!

Efter att ha läst den här gick jag in på Iris hemsida och beställde hennes böcker om Utbrändhet och Anpassning.

BokomslagBokomslag

Jag läste de här böckerna precis i rätt tid, tror jag. Jag hade redan börjat jobba med mina måsten och vad som styr mina val i livet, och här får jag hjälp med att fördjupa tankarna, och en bekräftelse på att jag är på rätt väg.

Mina tankar får jag utveckla senare, för nu är jag hungrig!

destruktiva föreställningar om mej själv

Läxan till terapin den här gången var att ta fram tankar som jag har om mej själv och som sätter igång negativa spiraler för självkänslan. Efter att ha fångat upp tankarna inser jag att jag faktiskt redan har börjat jobba med de flesta av dem och att jag har börjat utmana de säkerhetsbeteenden som jag har.

Det är jätteskönt att jag hela tiden kommer fram till samma slutsatser trots olika angreppssätt. Eftersom det är så så måste det ju vara så här det är! Och när jag jobbar med det så jobbar jag med det som blivit jag.

"Skrämmande tankar"  jag har om mej själv:

Jag är tjock
Några kilos viktuppgång och jag går från att vara helt okej till att uppfatta mej själv som fet. Och när jag tycker det så drar ett gäng säkerhetsbeteenden igång:
- jag har döljande kläder
- tittar mej själv i spegeln för att se hur tjock jag ser ut
- frågar min man om jag ser tjockare ut än jag är (den enda frågan som man kan få ett rakt svar på)
- håller in magen och magandas alltså inte
- tänker på hur jag sitter
- äter mindre i sällskap

Jag är rädd för att andra ska tycka att jag har dålig karaktär, att jag är en sämre människa och att jag är lat om jag uppfattas som tjock. Och detta trots att jag själv inser att jag har viktigare saker att tänka på en några kilo hit och dit (mitt mående till exempel) samt att jag verkligen inte tycker så om överviktiga människor.

Jag är blyg och tråkig om jag inte pratar
Jag är rädd för att andra ska inse att jag är blyg och tyst, vilket jag inte vill vara. Dessutom vill jag inte gärna få personliga frågor från andra.

Säkerhetsbeteende:
- jag pratar mycket
- ställer frågor
- lägger saker på minnet så att jag alltid kan följa upp med frågor
- jag svarar undvikande om samtalet tenderar att komma in på mej
- jag skämtar om mej själv för att slippa svara allvarligt

Jag har ingen stil och smak
Tänk om andra tycker att jag klär mej fult, har ett fult hem och gör fult pyssel.

Säkerhetsbeteende:
- jag dubbelkollar alltid med någon pålitlig person innan jag tar på mej kläder eller accessoarer som jag inte säkert vet är "godkänt".
- jag väljer ofta säkra kort även om jag tycker något annat är finare.

Jag är inte perfekt
Tänk om jag misslyckas med det jag ska göra!!!!
Rädslan i det här fallet är nog först och främst att jag har illusioner om mej själv som kan brytas, men även att jag  gärna vill vara bra på det jag gör.

Säkerhetsbeteende:
- jag avstår från att försöka om jag ser att det finns en risk att misslyckas
- jag samlar så mycket fakta som möjligt innan jag börjar
- jag lämnar inte ifrån mej något som jag inte är nöjd med

Jag är otrevlig om jag säger nej
Tänk om någon blir arg på mej och inte vill umgås mer med mej om jag tackar nej eller inte ställer upp.

Säkerhetsbeteenden:
- jag säger ja
- om jag säger nej ger jag en utförlig förklaring
- jag skyller på någon annan eller på tidsbrist

Jag är en slarvig person
Tänk om andra tror jatt jag är "äcklig" och därför inte vill umgås mer med mej om jag har stökigt hemma, eller tänk om andra tror att jag är slarvig och lat!

Ingen tycker om mej egentligen
Jag vågar aldrig (eller vågade, för det här har jag övat på) ta första steget till att fördjupa en relation. Varken i ord eller handling av rädsla för att bli avvisad eller tappa ansiktet.

Jag litar inte på min egen kapacitet
Tänk om jag står utan inkomst i framtiden och inte kan ta hand om mej och min familj!

Säkerhetsbeteende:
- väljer alltid trygghet
- sparar pengar
- planerar långsiktigt

När jag formulerar dessa känslor som påståenden så blir det ganska tydligt hur lite de egentligen stämmer överens med verkligheten...


roten till min självkänsla

Efter mycket tänkande och kännande har jag kommit fram till fem saker som möjligen kan ha påverkat min självkänsla negativt. Det viktigaste är kanske inte att det är "objektivt sant" utan att jag själv får en förklaring till varför det blivit som det blivit.

1) Min mammas förväntningar på mej
Min mamma växte upp i skuggan av sin duktiga storasyster och fick aldrig någon uppmuntran i skolan eftersom hon var duktig i "fel ämnen" och kände aldrig att hon dög.

När det sedan gick bra för mej i skolan blev hon av föklarliga skäl väldigt glad. Hon ställde aldrig några krav på mej men hade nog höga förväntningar eftersom det gick så lätt för mej. Såklart snappade jag upp detta och försökte leva upp till dessa förväntningar och göra min mamma glad. Jag förökte vara duktig!

2) Jag var "osynlig" i  skolan
Tyst och blyg från början fick jag nog en stämpel på mej. Mitt sätt att försöka bli sedd var att vara duktig. För att få uppmärksamhet dög det alltså inte att vara den jag var utan jag var antingen tvungen att prestera eller ändra på mitt sätt.

3) Mammas "kritik"
Min mamma har alltid kommit med (säkert välmenta) små kommentarer om uppförande och klädsel. "Sådär kan du väl inte se ut", "oj så rufsigt håret är", "det där passar inte ihop"...i all oändlighet. Min mamma har alltid tyckt att det är viktigt att göra ett bra intryck och försökte föra över det på oss.

Min man säger att mamma fortfarande kommer med kommentarer ibland, men själv har jag inte tänkt på det.

4) Kompisar
Under min uppväxt hade jag ingen trygg kompis. Min mamma har berättat att jag ofta kom hem och grät när jag lekte med min bästis eftersom hon rätt som det var skulle leka med någon annan. Mamma försökte få mej att leka med någon annan, men konstigt nog ville jag ändå vara med henne.
På lågstadiet hade jag så en riktig bästa vän, men i mellanstadiet fick hon en annnan bästis och jag hamnade lite utanför. Jag hade alltid någon att vara med, men hade ingen bästis (något som var viktigt för mej). På högstadiet var vi tre tjejer som alltid hängde ihop. Med allt strul som det innebär att vara tre i den åldern...
Under nästan hela min uppväxt har jag levt med en rädsla för att hamna utanför, vilket lett till att jag har ansträngt mej för att passa in.

5) Livlig fantasi.
Vet inte riktigt om det här hör till men min livliga fantasi har varit ett dominerande inslag i min uppväxt så jag tar med det här.

Ända sedan jag var liten har jag haft otäcka tankar när jag ska somna och så länge jag kan minnas har jag varit rädd för att någon ond makt ska "komma och ta mej". Därför hade jag ritualer för mej där jag bl.a. bad aftonbön, och skulle ligga och sova åt ett visst håll. Jag hade också gosedjur som jag satte åt olika håll så att de vaktade mej.

Man kan väl säga att mina stigar ner i ångestträsket var väl upptrampade när panikångesten med alla katastroftankar började spöka. Och jag är fortfarande väldigt känslig för otäcka filmer med fantasiinslag. Trots att jag vet att det inte finns såna där otäcka figurer så kan jag ändå ligga och vara rädd för att de ska komma. (Blod och våld går däremot bra...)

självkänsla och kontrollbehov

Jag fick en kommentar där jag ombads förklara lite närmare vad jag menar med att min låga självkänsla skapare ett enormt kontrollbehov, som jag skrev i det här inlägget.

Jag strävar hela tiden efter att duga i andras ögon, vilket gör att jag gärna vill ha kontroll på omgivningen så att det blir som jag vill ha det. Min känsla har varit att hemmet, barnen m.m. avspeglar hur jag är som människa. Det här har jag jobbat med en hel del i terapin och tack och lov lyckats släppa på.

Dessutom vill jag inte att andra ska bli arga på mej, så jag försöker t.ex. kontrollera min tid så att jag aldrig kommer försent

Min dåliga självkänsla gör också att jag inte litar på att jag kan klara av de påfrestningar jag kan komma att utsättas för i framtiden. Detta leder till att jag alltid har tänkt ut möjliga (och omöjliga) alternativa händelseutvecklingar och försöker kontrollera framtiden genom att helgardera mej.

Jag försöker också ta kontroll i sociala sammanhang genom att vara den som för samtalet. Detta dels för att jag inte vill att det ska synas att jag egentligen är blyg, dels för att den andre inte ska fråga jobbiga, personliga frågor. Det här är ju också en effekt av min självkänsla, att jag inte tycker att jag är okej som jag är.

Det känns himla skönt att jag jobbar aktivt med det här, för nu när jag ser hur det förhåller sej känns det inte speciellt kul. Och jag som tills i somras tyckte att min självkänsla var helt okej...

sådärja

Nu har jag omvandlat mina tankar till ett flödesschema och jag lägger det för att mogna lite innan jag lägger ut det här.

Dags att hämta barnen och göra ett besök på ICA.

slingrar mej

Jag har tänkt att jag ska skriva ett inlägg om tankarna som snurrat de senaste dagarna. Men det är så stort att jag inte ens ids börja. Så därför blir det inte heller några inlägg här.

Jag får nog ta fram ett vitt papper och börja bena ut hjärninnehållet.

så många tankar...

Nu snurrar det igen i huvudet. Den här gången är det tankar på hur jag blev som jag blev. Varför har jag alla dessa måsten om hur man "ska" vara? Varför bryr jag mej så mycket om vad andra ska tycka?

Trots en bra barndom med en mamma som verkligen engagerade sig i oss barn och satte oss främst tror jag att nyckeln ligger hos henne. Eller rättare sagt hos min mormor. Jag behöver sätta mej i lugn och ro med mamma och prata om det här.


djupa tankar

Jag sitter och uppdaterar mitt flödesschema. Nu ser det ut så här (jag har lagt till Perfektionsim, Självkritik och lite kommentarer):

image100
När jag mediterade igår fick jag några nya insikter. Så svårt det var att släppa det och lita på att jag skulle komma ihåg det efteråt. Och så svårt det var att komma på det sedan!

Jag kom fram till att jag måste fokusera på "Livet blir ett måste". Och i dag fick jag två böcker med posten som bekräftade det. Så underbart det är när böcker ramlar in i ens liv precis när man behöver dem!

Också dessa böcker måste smältas och läsas om innan jag kan skriva om dem. Innehållet var så träffande att jag nästan började gråta. Det berörde mig verkligen på djupet! (Egentligen var det väl mer häften än böcker, därav den snabba genomläsningen).

Om jag vågar gå på djupet med det här kommer jag att ha en helt ny inställning till livet. Just nu ser jag fram emot det! Bring it on!

hur allt hänger ihop


Nu har jag lyckats koppla ihop min rädlsa för att dö med min rädsla för att leva och panikångesten. Boven i dramat är min låga självkänsla som gör att jag har ett enormt kontrollbehov, både på mej själv och omgivningen.

När jag tänker på mina barn tänker jag "jag måste hålla mej vid liv tills de blir vuxna" före "jag hoppas att jag får se dem växa upp", vilket leder till att livet känns som ett måste.

Denna fixering vid att hålla mej vid liv tror jag ligger till grund för min panikångest avseende att svimma vid bilkörning m.m. Dessutom späs den på av att jag ständigt tänker framåt för att gardera mej för varje tänkbar risk.

Eftersom jag måste hålla mej vid liv är jag rädd för framtiden, och när jag dessutom tvivlar på vad jag kan leder detta till ständig katastrofberedskap (jag har noga garderat mej för varje OM) och att jag väljer trygghet framför vad jag vill göra (eller iallafall alltid väljer det tryggaste alternativet som jag kan tänka mej).

Detta leder till låg livsglädje (inte att blanda ihop med livslust) - livet blir en transportsträcka istället för att vara ett äventyr. Dessutom ställer panikångesten till det här eftersom jag får tvinga mej att göra saker som jag normalt skulle vilja.

Jag tror att det är när jag inte direkt känner glädje och tacksamhet över livet som rädslan för att jag skulle få för mej att hoppa framför ett tåg kommer. Och denna rädslan gör att jag måste kontrollera mej ännu mer.
image102


jag har insikten modet och styrkan att gå min egen väg

Tillsammans med "Jag älskar mej själv för att jag är den jag är", är detta min grundaffirmation. Det vill säga dem jag ska byta ut "Jag duger inte" mot.

image93

följden av låg självkänsla

Följden av låg självkänsla i livet (ur Höj din självkänsla):

Boken börjar med att man ska försöka se vad i ens liv som påverkas av att man har låg självkänsla.
Följande exempel som tas upp i boken tycker jag stämmer väl in på mej:

(Jag har sedan i somras jobbat med en del av punkterna men jag utgår från det läge som var då, för känslan är fortfarande den samma och jag måste aktivt gå in för att t.ex. inte ta på mej att fixa saker bland kompisarna.)

Skola och arbete
"En person med låg självkänsla kan präglas av dåliga prestationer och undvikande av utmaningar eller kanske sträng perfektionism och obevekligt hårt arbete som underblåses av rädslan att misslyckas."

Jag pendlar mellan att undvika utmaningar och behovet av att vara perfekt. Om jag inte på förhand tror att jag kommer att prestera väl så avstår jag helst. Intressant att hon tar upp detta i samma mening. För jag har aldrig tänkt på att det nog är två sidor av samma mynt. Att rädlsan för att misslyckas ligger i botten i båda fallen.


Personliga relationer
"För att dölja sin osäkerhet lägger sig en del till med att alltid vara sällskapets medelpunkt och uppträder alltid självsäkert och behärskat, eller sätter till varje pris alltid andra före sig själva. De tror inte att någon kommer att vilja ha med dem att göra om de inte uppträder på det viset."

Jag kan väl inte påstå att jag brukar vara sällskapets medelpunkt, men i en grupp tar jag ofta initiativet. Och jag försöker oftast ha en självsäker mask både när det gäller hur jag är och vad jag gör. Jag har svårt att erkänna mina svagheter och vill gärna att folk runt omkring mej ska tro att jag lever ett perfekt liv (tidigare i livet kändes en obokad helg som ett socialt misslyckande).

Mitt mål i relationer är nog att försöka passa in och bli någon som är accepterad (inom vissa gränser). Jag har svårt att säga nej och tar på mej extrauppgifter för att "bli godkänd".

Fritidsaktiviteter

"...undviker alla aktiviteter där de riskerat att bli bedömda eller där de inte är tillräckligt framgångsrika (t.ex. målarkurser...), eller tror kaske att de inte förtjänar belöning och njutning eller att koppla av och ha det roligt."

Kul att hon tog upp målarkurser som ett exempel. Precis så var det ju för mej med målarkursen som jag anmälde mej till. Jag vågade inte gå eftersom jag inte trodde att jag skulle vara särkskilt duktig på det.

Belöningar och att få tänka på nöjen även innan alla vardagliga göromål är genomförda har jag också svårt för. Trots att min terapeut tjatat på mej om att jag måste belöna mej i säkert ett år har jag fortfarande väldigt svårt för det. Jag inser inte riktigt varför...

Vård av den egna personen
"...förlorar lätt förmågan att lyssna på kroppens signaler..."

Behöver väl inte kommenteras vidare. Fast nu börjar jag bli väldigt observant, måste jag säga.


konsten att vara jag

Jag har under veckan i fjällen försökt att verkligen leva efter mottot att jag är bra precis som jag är.

(Läxan i terapin till nästa gång var att uppmärksamma när jag bryter mitt tidigare beteende och försöka se hur omgivningen reagerar)

Jag älskar mej själv för att jag är den jag är.

Mitt tvång att vara social
- Flera kvällar var jag den som gick och la mej först.
- Jag satt i soffan med M utan att säga någonting. Jag känner ofta ett tvång att prata, tar på mej ansvaret för att det inte ska vara tyst. Med M brukar det bli jobbigt eftersom han är av den tysta typen. Den här gången väntade jag ut honom.
- När de andra ville glo på serier på TV (!!!!!!) satte jag mej i soffan med en bok. Närvarande men ändå frånvarande. Skönt!

Andras reaktion på mitt beteende: Ingen reaktion.
Mina känslor: Befrielse!


Mitt behov av att vara duktig
Jag räknade ut vad varje vuxen skulle behöva bidra med i insatser och försökte hålla mej till det. Ungefär tre gånger skulle jag behöva plocka ur diskmaskinen, torka av bordet och laga mat. Dessutom tvingade jag mej att sitta i soffan och slappa när andra gjorde dessa uppgifter (lyckades sådär). Och jag läste min bok istället för att gå omkring och plocka när de andra var tråkmånsar framför teven.

Andras reaktion på mitt beteende: Ingen reaktion, tror jag. Eller lättnad. Den som gör för mycket blir ju faktiskt jobbig för de andra eftersom de då känner att de gör för lite.
Mina känslor: Lite dåligt samvete eftersom jag inte var en av dem som gjorde mest. Men eftersom jag räknat ut hur mycket jag skulle behöva bidra med så kunde jag i stort sett rättfärdiga det för mej själv.


Att ta mej själv på allvar
- När jag kände att jag började stressa upp mej själv gick jag och frågade lunchkockarna när maten skulle vara klar och gick sedan och gjorde avslappning i enskildhet. En annan dag smög jag iväg och mediterade under tillagningen av middagen.

- På onsdagen när stressen var ett faktum sa jag att jag behövde en egen förmiddag. Kompisparet tog med sej de stora barnen på sin utflykt så att maken kunde ägna sej åt minstingen.

- Jag försökte ta dagen som den kom, men när dagarna gick utan att vi fått laga till våra ansvarsmåltider blev det oerhört stressande, så då sa jag till att jag behövde bestämma när vi skulle laga våra rätter.

Andras reaktion på mitt beteende: Jag vet inte riktigt. Men det var ingen som sa något negativt iallafall.
Mina känslor: Eftersom jag av erfarenhet vet att det kan gå illa om jag inte tar signalerna på allvar så kände jag inget dåligt samvete.


Att stå emot andras åsikter
Jag brukar känna ett tvång att förklara mej när andra (oftast indirekt) kommer med kommentarer om något jag gör. Men den här gången lyckades jag faktiskt till stor del strunta i dem. Kanske för att det alltid är samma person som tycker att hennes sätt är det bästa.

- Eftersom jag kände att den här veckan hemma kommer att bli stressig så valde jag att tvätta en del kläder i stugan. Jag var ju ändå inne en hel del med sjuka sonen.

- C tycker att McDonalds är skit och hade synpunkter på att vi skulle stanna och äta där på hemvägen. Hon kan ju skita i var vi äter. Och om hon tror att vi mumsar snabbmat var och varannan dag så kan hon väl få tro det då.

- Jag valde att inte åka skidor. (Fast tillsist gjorde jag det ändå.)

Andras reaktion på mitt beteende: Inga synliga reaktioner (som min terapeut brukar säga: du kan ju bara gå på vad de verkligen säger, inte på hur du tror att de reagerar)
Mina känslor: Jag blev fortfarande lika upprörd över att någon ansåg sej ha åsikter om mej som inte stämmer och det var ganska jobbigt att stå emot det. Men jag vet ju hur verkligheten är.


Min olust att prata om mej själv
Jag har ingenting emot att prata känslor, så länge det inte är mina känslor det handlar om (några personer undantagna). Men under den här resan så pratade jag faktiskt allvarligt om mej själv vid flera tillfällen.

Andras reaktion på mitt beteende: Vet inte. Förmodligen blev de glada över att få förtroendet.
Mina känslor: Jag står gärna i centrum men inte när det handlar om mej, så det var lite läskigt. Men samtidigt skönt att få prata om hur jag mår.


Mitt utseende
Jag hade som föresats att magandas under hela resan. Vilket jag också gjorde. Till och med i bastun.
Dessutom knatade jag omkring i underställ trots att jag var tjockast av alla tjejerna.
Och jag bad dessutom M att han skulle köpa en chokladkaka till mej när han var och handlade!

Andras reaktion på mitt beteende: Ingen reaktion.
Mina känslor: Det kändes ganska befriande. Jag ser ut som jag gör. Och det är så bra så!

affirmation vid diskbänken

I köksfönstret över diskbänken har jag placcerat den här affirmationen.

image91
När jag diskar eller håller på med maten har jag lätt för att stressa upp mej.
Då kan jag behöva en påminnelse om att ta det lugnt.

Nu är det dags att baka ut nästa degomgång.

affirmationssnickrandet

Nu har jag formulerat affirmationer som jag känner att jag kan stå för, och som kan hjälpa mej vidare.
Sammanlagt blev det fem stycken.

Tillsammans med mina egna bilder har jag gjort kort och bokmärken som jag ska sprida runt mej för att komma ihåg att tänka på dem.

Och det var så roligt att jag nog kommer att göra fler...

affirmation

image90

att duga

Nu kom jag på varför jag inte gillar affirmationen som jag klämde fram på terapin: Jag är bäst på att vara jag och jag duger som jag är.

För mej är att duga inte så positivt. Det använder jag när jag inte hittar exakt det jag vill ha, när jag inte är riktigt nöjd men inte orkar göra mer: äh, det får duga.

Så att säga att jag duger som jag är blir för mej att jag inte är så himla bra egentligen, men det får väl gå.

Tidigare inlägg
RSS 2.0