malve

Igår när jag skulle somna låg jag och funderade på den fråga som med all säkerhet dyker upp på terapin:

Hur mår jag nu?

Jag mår bättre. Men sämre.

Jag har lust att göra saker. Jag vill. Jag kan slappna av och ha trevligt med mycket folk runt mej. Jag vågar stanna upp och känna efter. Det är bättre.

Men
Jag är mer stresskänslig. Jag orkar mindre. Jag klarar inte av att ha för mycket saker inbokade. När det har blivit för mycket blir jag sämre än tidigare.

Jag känner mej mer positiv till livet. Kan njuta av småsaker. Men jag har inte samma positiva drifkraft längre. Peppar inte mej själv på samma sätt (kom igen, heja på, du klarar det här...). Fast det var väl detta i kombination med mitt duktighetskrav som fick mej på fall.

Nu känner jag efter mer. Försöker iallafall. Och det är väl därför det känns sämre. För när jag inte kände efter alls, så kändes det naturligtvis inte dåligt.

Och jag har inte hittat balansen mellan att å ena sidan ha lust att göra saker, och å andra sidan inte ha så mycket inbokat.
Ta de fyra närmaste dagarna:
Torsdag: följa med på första dagen i ettan, Åka tlll stan med mamma (köra ensam halvvägs där hon möter upp)
Fredag: köra ensam till terapin (mannen har ett viktigt möte men har mobilen på. tar det tvärnit går mor ifrån jobbet) 
Lördag: ska vi åka på öppet hus till mitt jobb, och på kvällen ska vi gå ut och äta, min man och jag (vågar jag köra hem även om han tar ett glas vin...?). 
Söndag ska jag på Lingon och blåbärsparty till en bekant (känner inte många där och ska köra dit ensam). Dessutom tänkte jag klämma in ett fikabesök hos AC.

Det här är ju helt ohållbart, känner jag. Måste plocka bort antingen klädpartyt eller fikat.  Minst.
Men det är ju positivt att det känns kul att göra saker. Och att jag utmanar ångesten.

Ja, och så är ju panikkänslorna väldigt mycket svagare nu. Och det är ju jättebra!