malve

igår KÖPTE jag fika till syjuntan. För första gången i världshistorien. Utan att få dåligt samvete. Jag hade absolut ingen lust eller ork att baka nåt. Fick stående ovationer av kompisarna (nästan iallafall).

Bakfrekvensen varierar bland oss från aldrig till alltid, så det finns absolut inget kompistryck på att baka. Men jag har alltid bakat, t.o.m. när jag varit supertrött av bebisvakor. Fast oftast bakar jag ju för att jag tycker det är roligt.

När vi pratade om krav på terapin pratade terapeuten om att man ska leva upp till krav från omgivningen, man vill inte göra någon ledsen. Men jag har kommit på att det är jag själv som har en massa ideér om hur jag ska vara och vad jag ska göra (som att alltid baka) som jag måste leva upp till. Så himla jobbigt och onödigt egentligen!

Nu har jag varit och pratat av mej hos min terapeut. Och det känns så skönt! Vi bestämde att jag ska ta ett uppehåll i KBTn och bara ta chansen när den kommer - köra bilen när vi ska nån stans, cykla och handla när det behövs, ta en promenad om jag känner för det. Det viktigaste är att jag inte backar och undviker sånt som jag vill göra, sånt som jag vill ha i mitt liv. Och tar mej tid för att samla kraft.
Känns skönt att det inte var någon motgång som utlöste detta utan att jag har insett att jag inte orkar mer just nu.

Det känns som om jag har hittat mej själv, under alla skyddande lager av kontrollbeteenden. Jag måste bara ha kraft nog att stå emot mina egna krav och mod att stå emot andras. Mitt jag ligger i min kupade hand som en liten ömtålig fågelunge.

imorgon ska ja till min terapeut - och säga att jag inte orkar mer.
För jag orkar verkligen inte! Jag är totalt utmattad!
KBT är verkligen något som passar mej, jag gillar ju utmaningar och det här har verkligen varit tuffa grejjer (köra bil t.ex. som jag inte gjort på ett år). Jag har jobbat stenhårt i över ett halvår. När jag började var allt utom att cykla jobbigt men jag har kört på, med 2-3 olika övningar varje dag - jag vill ju så gärna bli fri från panikångesten!!! Den flitigaste patient han haft (varför är jag inte förvånad???).

Problemet är väl bara att jag inte har känt efter. Jag har fokuserat så på träningen att jag inte har (tillåtit mej?) observerat hur jag mår i övrigt. "Förrutom panikångesten när jag gör vissa grejjer så mår jag jättebra!" har varit mitt mantra.  Jag har velat vara duktig, känt pressen på mej att komma tillbaka till jobbet så snart som möjligt (ligger 5 mil med motorväg bort) och därför kämpat på till max. Men man kan inte hålla på så hur länge som helst utan vila.

I torsdags hände det. Terapeuten föreslog att jag skulle testa medicin, men jag var som vanligt negativ till det.
Min vän E (som mått dåligt själv och sagt till mej hur länge som helst att " ska du inte ta det lite lugnare?", ska du inte testa medicin iallafall?" o.s.v. fast jag har inte tagit det till mej) sa:
- Måste du vara så himla duktig hela tiden? Kan du inte unna dej själv att må bra någon gång?!
-Men jag mår ganska bra förrutom när jag exponerar.
-Kommer du ihåg hur det är att verkligen må bra eller mår du bra jämfört med att må skit?

Detta snurrade runt i mitt huvud hela dagen och när jag körde hem från frisören (jag klarade av att klippa mej utan så mycket ångest - har  inte klippt mej på ett år av rädsla för en paniattack!!!!) kom tårarna. Sen släppte jag successivt kontrollen över mina känslor, alla måsten och krav som jag haft på mej själv rann av mej. Och här sitter jag nu med en molande ångest, ledsen och tom, men ändå lättad. Jag behöver inte prestera hela tiden! Jag får ta det i min takt! Jag ska börja med medicin - det är värt ett försök för att få må bättre!

Får ingen läkarrtid förrän tidigast om tre veckor. Jag måste få medicin med en gång så att jag kan börja jobba efter sommaren, tänkte jag först. Men kände att jag var tillbaka i pressen och stressen. Det kanske är bra för mej att få bara vara ett tag och samla kraft och lära mej att känna. Fast jag vill ju inte tappa för mycket av mina framsteg-har ju nu friheten med att jag kan ta bilen in till stan ensam och gå och shoppa, Men orkar jag hålla mej kvar?
Bara att ta bilen till min terapi imorgon känns jättejobbigt (bara ett rödljus-jag som klarat tågövergångar utan jätteångest!). Men jag får inte ge mej för ångesten! Klart jag kan köra dit - det gick ju förra veckan!!!!

Mannen och barnen är hos farmor o farfar på mors dag. Orkade inte följa med! Har äntligen bestämt mej för att försöka följa mitt inre och lyssna på vad JAG vill och kan. Inte det lättaste! Brukar ju gå på som en ångvält och köra över mej själv totalt!  Fast det brukar jag inte upptäcka förrän långt senare. Tänkte att den här bloggen kan vara till god hjälp för att få rätsida på livet...

Fick sovmorgon och frukost framdukad av V i morsdagspresent. Och en jättefin teckning av min goa A. Av lilla E fick jag puss o kram och "Älkar dej mamma!". Allt vad en mamma kan önska sej!  Tycker inte det ska vara massa köpta grejjer - det viktigaste är ju att bry sej om varandra!