jag flyttar!
Efter nästan ett år och drygt 1500 inlägg är det nu dax att lämna blogg.se.
Under det här året har mitt fokus flyttats från Panikångesten till att försöka få en fungerande vardag och att hitta mej själv, någonstans där innanför alla rädlsor och säkerhetsbeteenden, och jag känner att jag behöver en nystart. (När dessutom blogg.se har strulat så mycket blev valet ganska lätt.)
att duga
Vilket skapar en känsla av falskhet eftersom jag innerst inne vet att jag ändå inte duger, att jag bara försöker skapa en perfekt yta. Och bara går och väntar på att bli avslöjad.
Enligt terapeuten förstärker mitt agerande mot perfektion känslan av att inte duga. Och så har det blivit en ond cirkel.
På ett (ytligt) plan tänker jag ju inte på mej själv som värdelös.
I trygga situationer och när säkerhetsbeteendena funkar, så tycker jag ju inte att jag är så dålig. Men så fort det är någon situation som jag inte behärskar eller människor som jag placerar över mej på duglighetsskalan så känner jag mej totalt värdelös. Den grundläggande känslan är att jag inte duger som jag är.
Vad är beteenden som jag lagt mej till med, och vad är det som är mitt sanna jag?
När jag placerar mej själv lägre än andra så ser jag ner på mej själv. Ser jag då ner på andra människor som jag placerar under mej? Det vore ju hemskt!
Lite att fundera vidare på alltså...
terapi 080429
Så vi gick över till att samtala om självkänsla. Under veckan har jag läst och funderat kring mina självkritiska tankar, och kom fram till att det jag viskar till mej själv (inte helt oväntat) utgår från de föreställningar jag har om mej själv.
jag är tjock och ful och sämre än andra
* säkerhetsbeteende (egentligen skulle det kallas något annat men jag gillar det ordet eftersom jag är van vid det och innebörden är densamma - att man vidmakthåller en negativ föreställning/tanke genom att inte utmana den).
Det här är väl den klassiska beskrivningen av dålig självkänsla: jag värderar mej själv utifrån vilket sällskap jag deltar i (och det måste ju innebära att jag klassar andra människor som bättre eller sämre än mej själv. Ju lägre jag värderar mej själv i jämförelse med den andre tilltar säkerhetsbeteendena i styrka:
- jag blir tyst och försöker göra mej osynlig
- jag står inte för den jag är eller mina åsikter
- jag klär mej på ett speciellt sätt
jag är inte värd att tyckas om för den jag är
- jag säger inte gärna nej till någon
- jag GÖR en massa saker för andra
- jag lägger saker på minnet för att verka trevlig och engagerad
jag är tråkig
- jag pratar mycket och är glad
Tja, sa terapeuten. Jag har inte fått intryck av att du är tråkig. Du är vaken och entusiastisk och har lätt för att skratta. Till och med här. Men jag är ju bara en psykolog, så vad vet jag.... (han är himla kul, min terapeut....)
jag är misslyckad
- jag försöker inte göra nya saker om jag inte tror att jag ska lyckas pefekt
- det faktum att jag vill vara perfekt från början spär på känslan av att vara misslyckad eftersom man oftast inte kan allt på en gång.
Läxa till nästa gång blir att fortsätta läsa i boken om självkänsla, samt att tänka vidare på ovanstående.
två små...och så jag
Idag är storasyster hemma från dagis för att hålla lillasyster sällskap. Storebror cyklade till skolan tillsammans med bästa kompisen och när skolan är slut ska de cykla hem hit tillsammans. Stora killen!!!
Igår fick vi våra markiser monterade, men idag är det mulet så de kom inte till användning under frukosten. Och maken har kommit ganska långt med uterummet som kommer att bli urlyxigt! Jag har ställt in mej på att sköta hushållet i helgen så att han får jobba vidare. Det ska målas en del också, och det är jag bra på. Om man bortser från kladdandet...
äppelträden blommar
Maken är hemma med prickig dotter.
Förmiddagen ska jag tillbringa ute tillsammans med min självkänsla-bok. När man råkar ut för störningar i vardagen är det extra viktigt att hålla på rutinerna, tycker terapeuten. Så det är väl bäst att jag gör min läxa till dagens terapi.
Veckans kapitel handlar om självkritik. Ganska spännande. Speciellt som en självkritisk tanke ploppade upp redan efter några sidor: "suck, det här kan jag inte - jag kommer aldrig att hitta några kritiska tankar".
riktigt fisk?
Min man tittar förvånat på mej och jag inser vad jag har sagt. För ovanlighetens skull äter alla barnen glatt fisken som serveras.
tack
Det är skönt att få förståelse och stöttning!
plan för den närmaste tiden
1) Prata om det på terapin i morgon för att få lite distans och klarhet i mina känslor.
2) Ringa till personaltjejen och ta reda på mer. Förklara konflikten för henne igen (så att hon inte bara går på chefens linje...), kanske ska vi träffas och prata...
3) Prata med FK om läget + att studier känns som ett bra alternativ.
4) Prata med personaltjejen igen om att jag inte vill ha någon kontakt med chefen, inte vill att han ska hantera mitt ärende o.s.v.. Jag har absolut inget förtroende för honom...
vabbande man
Jag började med min vanliga avslappning. Oj, vad spänd jag var i kroppen! När tankarna kom flyttade jag över fokus till andningen. Och jag somnade faktiskt.
Vaknade efter ett par timmar och tyckte att jag hade svårt att andas. Det kändes som om halsen svullande igen. Akut allergi??? (Ologiskt, men nog så skrämmande!) Och maken som skulle ut och resa resten av månaden. Ensam med barnen i flera dagar. Tänk om... Katastroftankarna spann på. Och snart låg jag i sängen med andnöd och hjärtklappning.
Sedan gjorde jag det enda jag tyckte var möjligt. Jag väckte min man och bad honom stanna hemma. Vilket han gjorde! Gullis!!!
Egentligen ska man ju inte ge efter för paniktankarna. Men jag tyckte faktiskt att det var en ganska speciell situation och jag tror att jag gjorde det enda rätta. Tre dygn ensam med barnen där jag dessutom skulle vara hemma med sjuk 3-åring skulle kunna knäcka mej igen. Jag som precis börjar komma på fötter.
Tur att jag gift mej med världens bästa man!!!!
neeeeeeeeeeeejjjjjjjjjjjjjjjjj
Jag har haft mailstrul och har inte kollat mailen på några dagar.
I inkorgen låg ett mail från personalavdelningen.
Min gamla chef - han som trakasserade mej - har blivit återanställd och är nu min chef igen!
Visserligen var jag så gott som säker på att jag skulle börja plugga, men allting rasar ändå samman. Nu är det helt uteslutet att jag någonsin sätter min fot på det där företaget igen.
Skit skit skit. Nu kommer allt tillbaka....
en riktig söndagskväll
Så lätt det är att smita undan det man har bestämt.
Men ikväll bestämde jag mej.
Nu SKA det bli en egenvårdskväll.
Stavpromenad med Eva.
Långdusch.
Lite sångmys med minstingen som inte somnat.
Fötterna i blöt och datorn i knät.
Precis vad jag behövde!
en riktig söndagskväll
Så lätt det är att smita undan det man har bestämt.
Men ikväll bestämde jag mej.
Nu SKA det bli en egenvårdskväll.
Stavpromenad med Eva.
Långdusch.
Lite sångmys med minstingen som inte somnat.
Fötterna i blöt och datorn i knät.
Precis vad jag behövde!
rabarberpaj
Nu har vi fått träningstider för sommarens fotbollsträningar och det känns som att ha vunnit högsta vinsten! Sonen och dottern ska träna på lördagar vid samma tid och på samma plan. Tjohoo!!!!
Dessutom tränar sonen på torsdagar. Det känns lite tidigt med två träningstider i veckan redan vid 8 års ålder. Fast de har försökt lägga hemmamatcherna på lördagsträningen så i praktiken blir det kanske oftast en träning och en match.
Så från och med nästa helg är det skarpt läge med PÅ-träningen. 1,5 timmars träningstid utomhus. För att inte tala om att skjutsa till bortamatcher. Maken får nog ta dem i början...
ekonomistress
Nu får jag superångest över våra renoveringsutgifter! Renoveringskontot är tömt - pengarna gick åt till inglasningen av altanen. Jag gillar inte att ha noll kronor på det kontot!!!! Dessutom har vi beställt markiser som kommer om ett par veckor. I min renoveringsbudget hade jag räknat på att maken skulle glasa in i sommar = juni eller juli, så nu har vi inga cash att betala markiserna med. Nu måste vi sälja fonder.
Bara tanken får ångesten att krama åt, och jag får en stark impuls att försöka spara ihop till markispengarna. Om vi gnetar med maten, väntar med ett par småinköp (måste sonen ha nya gympadojjor just nu???) och är allmänt snåla så kanske...
Puh! Stressigt värre. Nu gäller det att hålla tungan rätt i mun och inte få återfall i snålstressträsket! Pizzakvällen var ju en bra början...
Och dessutom vill jag ju inte börja få tankesnurr på det här nu...så nu blir det medveten närvaro för hela slanten...uppmärksamma...acceptera...och fokusera på nuet.
svullokväll
Och sedan lördagsgodis.
Ibland är det gott att vara lite onyttig!
Ett par vaknätter med vattkoppsungen tär på krafterna. Även om det var pappan som hade huvudansvaret i natt. Det är ju alltid goast att krypa tätt in till mamman. Kanske för att det är mjukast...
lätt fånget...
Tur att jag var och shoppade upp nästan hela min "fickpeng" igår. Annars hade jag nog varit frestad att spara in på mina egna nöjen...
Jag unnade mej ett par skor för 800 spänn. Mycket för att vara mej! Dessutom blev det två par byxor och en klänning. Allt till ordinarie pris.Bäst att handla när shoppinglusten gör ett besök. I vanliga fall är jag inte speciellt road av att gå i affärer.
Ikväll blir det köpepizza (från makens konto ;)). Det var länge sedan...
vårdag
Planen för dagen är att underhålla minstingen som nu är översållad med koppor, följa med sonen till fotbollsträningen, hänga tvätt på nya torkställningen (älsklingen kom hem med en ny igår) och putsa fönster på utsidan.
tyst och blyg, eller?
I kväll har jag varit på föräldramöte på dagis. Och nu känner jag att jag behöver tänka igenom mitt agerande. Jag har nog varit lite väl negativ och kritsk om mej själv den sista tiden. Tolkat allt utifrån känslor jag hade som barn. Den här kvällen kändes som en påminnelse om att jag faktiskt inte är den där osäkra fjortisen längre...
Jag är av den samvetsgranna typen som tycker att man under ett möte ska hålla sej till ämnet. Hur intressant är det för de andra att höra gulliga historier om just mina barn??? Så när jag är på föräldramöte pratar jag bara när jag har någonting vettigt att säga (även om stämningen på vårt dagis är rätt "kamratlig"). Och dessutom får man ju allas blickar på sej när man väl säger något. Det stör dock inte mej nämnvärt.
Nåväl, i kväll framförde jag en del positiva synpunkter och även spontan kritik av ledningen. Jag framförde alltså en kritisk åsikt utan att i förväg noggrannt ha tänkt igenom argumenten. Heja mej!!!
Jag pratade för att jag hade något att säga, inte för att jag inte skulle vara tyst.
Och när jag tänker efter så är jag ju faktiskt inte tyst och blyg längre, även om jag är rädd för att framstå som det. Jag är oftast glad och social och intresserad av andra människor. Vilket innebär att jag pratar och frågar, lyssnar och drar in andra i samtalet. Är allmänt trevlig alltså. (Hoppas jag i allafall...) Jag har åsikter och jag tycker att det är viktigt att vara engagerad och kunna påverka i den mån det går. Och då säger jag vad jag tycker (utan att vara FÖR påstridig).
Och i den här situationen riskerade jag ju inte några jobbiga frågor genom att vara tyst.
Problemet med mitt pratande är ju egentligen bara de tillfällen där jag känner mej obekväm genom att vara tyst. Det är ju då jag ska öva mej på att inte börja prata en massa. Inte försöka vara tyst i alla situationer. För i vissa sammanhang är jag varken tyst eller blyg.
Det här resonemanget blev rörigt värre, men det jag vill säga är nog att jag inte ska övertolka mitt agerande. Det är inte svart eller vitt utan jag måste i varje situation gå in i mej själv och känna efter om jag är mej själv eller om jag tar till något säkerhetsbeteende för att gömma mej. Det som i ett sammanhang är panikartat prat kan i ett annat vara äkta engagemang.
(Dessutom satt vi på pinnstolar i en ring och jag tänkte inte en enda gång på hur många eventuella valkar som eventuellt syntes.)
otur...
Så nu är det slut på tvätt utomhus tills vi införskaffat en ny.
lilla fröken prick
Just nu försöker jag heja fram fler prickar. Hittills är de bara tre till antalet, och då kan man väl få det en gång till. Nåja, det blir som det blir.
Positivt:
- att hon får det nu och inte nästa vår när jag förmodligen pluggar.
- att storasyskonen redan har haft det, så det blir inte någon oändligt lång sjuktid.
- att hon är feberfri och solen skiner så vi kan vara ute.
Nu är det Pingu som gäller för lilla damen.
