kaffepaus

(Rackarns, jag har börjat dricka kaffe på regelbunden basis efter alla "bara en kopp för sällskaps skull" under julledigheten.)

Fixarstatus:
Under kontroll.

Stressnivå:
Också under kontroll. Blev som vanligt stressad när jag gick och plockade. Det borde ju kunna vara ganska rogivande när man har gott om tid, men jag får en stresstopp direkt.

Humör:
Ganska glatt. Lite trött (dåligt med sömn i natt)

Planer för eftermiddagen:
- Städa bokhyllan (!!!!!!!)
- Baka bröd
- Stympa ett par murgrönor till bordsdekorationen (som vi gjorde nästan klar igår - silver och blått).
- Kroppsskanning
- Dusch och fix
- Matlagning

snö!!!

Väcktes (för andra gången) av minstingen som kastade sig i sängen och ropade:
- Mamma. Vi ska åka pulkabacka!!!

Hurra! Snö! Fast det är nog bäst att gå ut på förmiddagen, för det ser väldigt blött ut.

2007


När jag först tänkte tillbaka på året som gått kändes det bara pestigt. Om man ser till det yttre har det inte hänt så mycket. Men på insidan har det nog hänt en hel del. Och jag har inte resignerat utan kämpar fortfarande på av hjärtans lust, trots alla tuffa utmaningar som jag ställts för.

Årets modigaste: Att jag började med antidepressiv medicin. Fast jag har varit jättemodig hela året och utmanat alla mina rädslor.

Årets aha-upplevelse: Att det inte bara var panikångest utan att jag mådde dåligt bakom det också.

Årets mesta vän: E. Som alltid lyssnar och som vågar säga de där obekväma sakerna som man inte vill höra men som man behöver höra.

Årets välkomnande: min söta lilla guddotter V som föddes i juni.

Årets besvikelse: Att jag inte kom tillbaka till jobbet.

Årets härligaste: Att vi hade en riktig vinter.

Årets hjärta: Min älskade make som stöttar i alla lägen.

Årets största framsteg: Att jag vågar köra bil!!!

Årets insikt: Att jag måste skynda långsamt.

Årets gosigaste: Mina barn (såklart)

Årets minne: Tror att det jag kommer att minnas från i år är sonens första skolavslutning.

Förhoppning inför 2008: Att jag ska vara modig och följa mitt hjärta. Och våga ta ett steg i taget, inte försöka göra allt på en gång  (vara sköldpaddan istället för haren).


att älska sej själv

Jag har varit ganska duktig på att följa mina nya rutiner när det gäller städning och sådana där tråksaker.
Min nya föresats till egenkväll varje söndag har dock brustit. En gång hade jag det (för en dryg månad sedan?). Nu är det dags igen, men bara för att det är nyårsafton imorgon och fötterna inte är i tillräckligt fint skick för att visas upp i tunna strumpbyxor. Naglarna har jag panikklippt ett par gånger.

Så nu sitter jag framför brasan med datorn, en Baileys (måste ju provsmaka likören tills imorgon) och fötterna i blöt. Äntligen!

Provade förresten min klänning igår. Hoppsan vad jag såg tjock ut. Vägde mej och jag har nog gått upp 4 kg sedan jag köpte den. Shit! Järnbrist och ångest är inget bra för vikten, och i kombination med decembers fyllda skafferi var det förödande! Jag äter när jag inte mår bra, när jag är stressad och när jag är trött. Vanligtvis brukar jag inte ha något gott hemma men nu har det ju som sagt varit juletider.

I somras skrev jag om att tycka om sej själv.. Får se om det går lika lätt nu när den förhatliga magen är tillbaka (mina hemmaklänningar med tights var kanske inte så smart iallafall. Döljer viktökningen bra...).

Klarar jag av en nyårsfest i klänningen utan gigantiska hållainbådehärochdärtrosor?
Kan jag stå för den jag är även med några kilos övervikt?

Medan jag funderar på det ska jag nog ta äta upp resten av julgodiset. På tisdag är det sockerförbud som gäller.


retrofest

Jag har planerat nyårsmaten och min man skulle fixa lite gammal go musik.

Jag säger bara en sak:
Vi har inte samma idé om vad som menas med det.

Han har samlat ihop en massa låtar som jag inte får en enda flash back av, bara huvudvärk.


städsöndag

Dags att börja göra lite nyttta. Idag har jag mängder av ren tvätt som ska vikas in, mängder av smutsiga kläder som ska tvättas, en glass som ska göras och lite allmän städning. Min man har redan varit duktig ett tag och sprungit runt här med dammsugaren.

Skönt att få vakna till liv lite sakta iallafall. Natten var inte särskilt bra. Ingen ångest tack och lov, men svårt att somna och svårt att somna om.

har medicinen hjälpt?

Svaret är JA! Nu när jag har ökat dosen har ångesten kommit tillbaka i samma styrka som innan jag började medicinera. Liksom katastroftankarna och ältandet av vad som hänt och inte hänt.

Den ständiga ångestklumpen som kommer så fort jag är utanför dörren har jag inte heller saknat. (I höst har det mer varit vid vissa jobbigare situationer.)

Som vanligt glömmer man hur det var och tänker inte på att det blir bättre. Och sedan blir minsta förändring åt det negativa jättestort. Kanske också för att jag tillåter mej att känna efter nu.

Jag har under hösten plockat bort flera beteenden som jag gör för att minska ångesten, utan att det har ökat min ångest. Och det har jag knappt noterat.

När jag sover ensam med barnen hade jag tidigare en massa saker för mej (fria utgångar, koll av brandvarnare, utrymningsplan i fall det skulle börja brinna - eller planer beroende på var det börjar brinna).

Jag var alltid tvungen att tända lampan för att se att det verkligen var min man som låg i sängen bredvid (fånigt, ja), även om jag bara varit på toaletten.

Jag hade alltid mobiltelefonen med mej ut. Nu har jag till och med kört bil utan.

Jag går fortfarande alltid på toaletten innan jag ska gå ut, men jag kan välja att inte gå på toa när jag ska köra hem, utan att jag får så mycket "påslag".

Däremot har jag varit mer känslig för stress och fått kroppsliga reaktioner så fort jag känt mej det minsta stressad, vilket har lett till mer ångest och panikkänslor.

Jag hoppas verkligen att det här jobbiga går över snart, att det bara är reaktioner på dosökningen.

dagens undring

Har granen fått vatten sedan vi satte in den för en vecka sedan?

uppdatering: nyårsmeny

Efter noga övervägande har jag förenklat nyårsmenyn ytterligare:
Men min gräns går vid glassen. Jag kan absolut inte förmå mej att bjuda på köpeglass, hur lyxig den än är. Får väl träna lite på det :)

Festtema: retro (fast frivillig klädsel :))
Mitt motto: följa reglerna från terapin

Förrätt:
Toast med räkröra.
Barnen får skinkmacka

Huvudrätt:
Fias fläskfilé med ris. Blandad sallad.
(En gratäng med kött, rökt skinka, svamp, tomat och ostsås. Supergott och enkelt.)

Efterrätt:
Manges marängglass
Barnen får glass med chokladsås, strössel och maränger

Till kaffet:
Lindts kulor av mörk choklad.

Vickning:
Korv med bröd

(På den gamla goda tiden älskade jag att uppkalla maträtter efter de jag fått receptet av, speciellt om det blev lite kul kombo.)

Jag var och nyårshandlade nu i kväll. Och försökte trixa mej igenom listan utan att falla för några rabatter, vilket ju är lätt när man ska handla mycket. Åkte dit på räkorna (2 för 45:-) men jag är osäker på en räcker (ha, ha), och köpte jämnt antal avocado (2 för 15:-).

Kom på att jag föll igenom redan när jag skrev inköpslistan. Fias Fläskfilé. Men jag köpte picnicbog. Jag ska ju följa recepten och inte ersätta med billigare alternativ. Hade tänkt köpa röd mjölk till ostsåsen istället för matlagningsgrädde, men där kom jag på mej själv i affären och valde grädden istället.

Vi får väl se om det håller ända i mål den här gången.


Lilla Spöket Laban

2,5-åringen satt som ett ljus under hela filmen (som i och för sig inte var så lång, 45 minuter bara). Sonen var först tveksam till om han skulle följa med på en småbarnsfilm (jösses, han är ju bara 7...) men han tyckte att den var ganska bra. Själv höll jag på att somna någonstans på mitten.

Vi tog med popcorn och saft (i tätslutande muggar från Tupperware) bara för att jag tycker att det är en så onödig utgift. Lite löjligt, vi går bara på bio ett par, tre gånger per år med barnen.

Nu ska jag slänga ut ungarna en stund så att de får springa av sej lite. Sonen har kommit hem från mormor full av energi och bus. Han hade varit så lugn där, sa mamma. Kan jag säkert tro för direkt när han kom in genom ytterdörren började han bråka. Välkommen hem. Suck!


lat morgon

Jag och tjejerna har en slapparmorgon. Minstingen vaknade vid halv åtta och sedan satt hon och storasyster och lekte i dubbelsängen medan jag låg kvar ett tag till. Nu sitter vi framför teven en stund.

Funderar på om jag kan ringa till min man nu (som övernattat hos min bror). Vi har bokat biobiljetter till klockan ett, Lilla Spöket Laban, fast det kanske han har glömt. Det blir 2,5-åringens första bioupplevelse. Lite spännande!

nattligt sällskap

Jag slipper sova ensam i dubbelsängen i natt.

I går såg vi på Kalle och chokladfabriken med barnen.
5-åringen som alltid varit den coola av barnen och aldrig reagerat på någon film tyckte att den var otäck så igår sov hon i storebrors rum. I dag sover han hos mormor så när hon skulle lägga sej blev hon lite orolig för hon vågade inte sova ensam i natt heller.

Jag sa att hon kunde sova inne hos mej i natt. Gissa om hon blev glad!

Sonen, som brukar vara väldigt känslig för vad han ser på tv, tyckte däremot inte att filmen var det minsta otäck. Tror att dottern reagerade på att barnen "försvann", men jag vet inte säkert för hon vågade inte prata om vad som var otäckt. 


att våga lyssna

Vad vill jag, egentligen? Är det inte så att jag innerst inne vet vad jag vill, vad som är det rätta. Men att inte ens vågar lyssna?

Att säga vad jag inte vill är lätt. Men att lyssna på mina drömmar känns skrämmande.
Förnuftet bryter alltid in innan jag hinner tänka klart. Du har ju ett bra jobb. Klart du ska fortsätta med det. Klarar du av någonting annat? Tänk om...

Förnuftet ja. Jag har alltid valt den kloka vägen. Den säkra vägen. Inte så att jag inte tyckt att det varit intressant. Utan mer som om jag fastnad vid den tanken och inte vågat tänka i andra banor. Trots att det funnits annat som intresserat mej mer.

Vill jag verkligen tillbaka till det jobb jag har nu? Om jag bortser från alla borden och vad som är tryggast, vad vill jag då? Är det inte värt att ta en risk för att få följa sina drömmar?

Ja, om jag kommer fram till vad det är jag längtar efter då förståss.


egokväll

Nu sover äntligen 5-åringen och jag kan ostört ägna mej åt mej själv. I en timme har jag suttit framför brasan och läst en bok om meditation och surfat lite. Fast hela tiden med örat mot sovrummet och några gånger störd av dottern som inte kan sova.

Men nu så. Så nu blir det en annan bok fram till klockan nio när jag ska följa sista delen av två om Strindberg.

syskonkärlek

Varför blir man ofta det barn man en gång var inför sina syskon och föräldrar?
Är det för att de känner till ens svagaste punkter, som man själv kanske har glömt för länge sedan?
Eller för att man inför dem kan vara sig själv, och inte riskera att bli bortstött?

För inte bråkar man med någon annan som man gör med sina syskon?


En kärlek som är som ett gummiband.
Det kan töjas till bristningsgränsen för att sedan bli litet igen.


Tack för att jag har min bror och min syster nära mej.

Hjälp mej att inte ta dem för givna utan vårda vår relation med ömhet.

oj, så fel det blev...

Just nu är jag inte i balans, milt uttryckt. De senaste dagarnas intensiva umgänge med släkt och familj kombinerat med en massa måsten och minimalt med egentid har gjort att mitt inre känns ganska kaotiskt.

Jag har försökt undvika situationer som kan gå snett. Och julklappsboken var en sådan. Fick den av brodern med familj, inköpt av hans sambo - utan kvitto fick jag veta när jag tog ett djupt andetag och sa att jag ville byta den. Jag kunde dock få pengar av sambon så skulle hon ge boken till någon annan. Fine. Men jag anade att den var inköpt på rea och eftersom vi har bestämt att vi ska byta för ca 200 kronor så var det som gjort för att jag isåfall skulle säga något dumt.

Så jag tänkte ge min man i uppdrag att reda ut det hela. Min bror var dock här och hämtade mannen och såg när jag lämnade över boken. Och blev jätteirriterad för han tyckte att jag skulle ta det med sambon. Jag sa att jag inte mådde så pass bra att jag orkade det och sen var det kört.

Och idag gick jag inte att hejda så jag drog upp en massa julklappsrelaterad skåpmat (att aldrig irritera sig på min svägerska kräven den djup mental koncentration) om att svägerskan alltid köper saker som jag inte har någon användning för utan kvitto medan de av oss alltid får önskade saker eller iallafall sådant som går att byta. 

Mycket onödigt att säga allt det där, fast jag visste ju på förhand att det skulle bli så, det var ju därför min man skulle ta hand om det. Borde nog ha struntat i allt ihop och gett boken till någon insamling.

Det hela slutade iallafall med att jag låg i soffan och grät. Och sedan ringde min bror och bad om ursäkt. Och på byrån i hallen hittade jag 190 kronor.

På eftermiddagen kom min syster hit och hon höll med mej till hundra procent och tänker precis likadant som jag.

Det hemska är ju att man låter så himla otacksam och gniden. Men vi hade ju bestämt en summa och då ska man väl ungefär följa den. Och ska jag byta boken så vill jag ju gärna få en annan bok istället.

Det är väl egentligen inte pengarna jag irriterar mej på (jag har råd att köpa de böcker jag vill ha) utan det onödiga i att svägerskan alltid köper saker som hon tror att jag vill ha (vilket aldrig stämmer) och att de sedan inte går att byta.

Trist att det blev så här, men bror min är inte långsint och han kommer med största sannolikhet inte att prata om incidenten med sambon. Sagt är sagt.


disco!!!!

Här är det fullt ös till melodifestivallåtarna. Förmiddagen har vi tillbringat i affären medan mannen varit på ett läkarbesök som resulterade i kryckor och en remiss till röntgen. Till barnens stora glädje gick vi också in på apoteket och köpte nya tandborstar.

I eftermiddag ska vi skjutsa in mannen till sjukhuset och hälsa på mamma under tiden. Sonen ska sova över där i natt. Mannen funderar på om han ska åka till min brorsa trots att han inte kan hjälpa till som det var tänkt. I så fall blir det en tjejkväll här hemma, vilket ju kan vara mysigt.

Nu ska jag laga majsplättar till barnen. Vi vuxna får nöja oss med julmatsrester. Brorsan kommer hit om en stund, kanske kan han hjälpa till att äta upp det som är kvar.

Längtar som en tok efter några lugna ensamtimmar hemma. Jag får nog ta och köra iväg familjen någon eftermiddag.


inga traditionella könsroller här

2,5-åriga dottern fick en tiara och någon form av spö i julklapp. Sonens fantasi förvandlade det genast till ett trollspö men dottern blev sur:

- Jag vill ha mitt lasersvärd!

dö dö dö dödödö dödödö.

rester, rester, rester

Med småländsk principfasthet låter vi ingenting förfaras.

Idag blev det julbordsrest till lunch (potatis och prinskorv till barnen), middagen bestod av risgrynsgröt och köttbullemacka. Till lunch imorgon blir det Janson och skinka. Och vore det inte för att jag är gift med en ölänning så hade det blivit Janson till middag också. Kroppkakorna och laxen är infrysta för framtida luncher och revbenen är nertärnade till pytt-i-pann-kött.

Vad gott det ska bli med vanlig mat framåt nyårsafton. Och något annat än skinka på mackan.

gåta

Vad är det som går och går och går och går och går och...?

Svar: Jag som städar efter julen (hur kan det bli så rörigt på bara ett par dagar?) (Mannen ursäktad idag pga foten;))

dramatisk annandag

Vid elvatiden drog hela familjen ut på äventyr.
Fyra vildar sprang runt i skogen (alla utom tråkiga jag).
Plötsligt sitter den största vilden på en sten och ropar på hjälp. Han har trampat snett. När vi står där runt omkring honom börjar han plötsligt att sluddra och faller framåt. Får upp honom igen och efter en stund, som kändes som en evighet, kvicknar han till och säger att han svimmade av smärtan. Ensam bland träden med tre barn och en man som inte kan gå. Hjälp!

Som tur var var skogen ingen riktig skog utan träddungen vid lekplatsen två kvarter bort. Jag och tjejerna gick hem och hämtade en cykel (nej, han skulle absolut inte ha hjälp av någon annan vuxen) och sedan haltade han hem. Nu ligger han och vilar. Han kan stödja på foten och den är inte särskilt svullen. Så det var nog inte så farligt.

Så nu löste sej mina bryderier angående eftermiddagen. Vi stannar hemma allihopa. Så skönt, så skönt. Och barnen lägger vi nog tidigt ikväll. De lär vara trötta efter ett par sena kvällar, men inte lika sena morgnar. Så det blir en myskväll av det här. Med en film kanske.

Brrr, det här är en av mina största fasor. Att det ska hända något sånt här när man är själv med barnen. Jag förhörde dem noga om vad de skulle gjort om de varit ensamma och de hade precis rätt svar. Puh, känns tryggt iallafall.

intensiva dagar

Nu känner jag att det börjar bli för mycket. Jag vill vara ensam!!! Som vanligt har jag varit dålig på att ta mej tid för mej själv, eller det har väl egentligen inte funnits så mycket tid att ta. Sedan i fredags har jag antingen varit omgiven av släkt, familjen eller haft fullt upp med julförberedelser.

Julafton hade vi gäster i tolv timmar och igår var vi hos mamma i åtta timmar. Igår gick jag faktiskt och satte mej i ett annat rum ett tag mot slutet. Jag var sur och gnällig och hade svårt att ta barnen (och min man) på ett bra sätt.

När jag inte får någon tid för vila så får jag överhuvudtaget svårt att hålla koll på mina barn. Tre stycken blir för mycket.

Och så blir jag ledsen för det känns så otäckt att inte orka med en vanlig familjehelg, trots att julen är extrem med en massa hålltider och umgänge och att jag brukar vara ganska matt en vanlig söndagkväll efter att ha tillbringat hela helgen med familjen. Nu blev det ju en vanlig helg och sedan julen ovanpå det. Så det är ju inte så konstigt. Men ändå...

Trots att vi inte planerat in något särskilt blir resten av veckan också jobbig. I eftermiddag ska vi till svärföräldrarna, imorgon ska min man åka och hjälpa min bror (och kanske sova över), på lördag ska vi fira min mammas födelsedag och sedan är det nästan nyårsafton när vi ska ha massa folk här.

Jag funderar faktiskt på att inte följa med till svärföräldrarna ikväll. Det kommer att ta en massa kraft. Den långa bilresan är lite jobbig (även om jag inte kör), att vara där är också ganska tärande med alla barn i deras icke barnanpassade hus och umgänget med dem överhuvudtaget. Dessutom känns alternativet att få vara hemma ensam en kväll väldigt lockande. Precis vad jag längtar efter. Jag får se...

juldagslugn

Hela familjen sitter i pyjamas och pysslar, leker och monterar. Vi vilar oss inför eftermiddagens juldagsmiddag hos min mamma. Tack och lov utan julmat!

Julaftonen kan delas upp i två halvor: före- och efter tomten, som besökte oss efter Kalle. Före tomten sniglade sig tiden fram trots besök i minneslunden, julbord, Kalle Anka och flera olika spel. När tomten hade varit här var klockan helt plötsligt nio och barnen satt och gnuggade sig i ögonen.

Efter att ha stoppat barnen i säng roade vi vuxna oss med att spela julklappsspelet Retro. Till och med min mamma som inte gillar spel tyckte att det var roligt. Det är ingen underdrift att säga att jag utklassade de andra.

Bästa julklapparna:
Jag: CD-spelare (vägghängd) (Trots att det var min man som nog ville ha den egentligen), Yogamatta
Mannen: Innetofflor
7-åringen: Star Wars-lego
5-åringen: Spel: 5 myror är fler än fyra elefanter (jag trodde att hon skulle säga sminkhuvudet)
2,5-åringen: Pippiservis

Nyttigaste julklapparna:
Jag: cykellysen, bh
Mannen: cykelhjälm och reflexväst
7-åringen: pyjamas
5-åringen: nattlinne
2,5-åringen: nattlinne

Det blev en mysig julafton med mycket god mat och samvaro. Tomten var av den tysta, opersonliga sorten, men barnen kände iallafall inte igen herr W och det är ju det viktigaste.


uppesittarkväll

Mannen köpte bingolotter. Inte för att det är så himla kul att spela, utan för att han varje år köper lotter för att vi brukar spela. Men det brukar vi ju bara för att han köper lotter.

Ganska så onödigt för vi orkar aldrig vara uppe och spela klart. Sedan strax efter nio sitter jag här ensam och väntar på treans bingo. Fast jag har redan vunnit 100 kronor och en ny lott (fast man kan väl rätta på nätet...) så det lär väl inte bli någon mer vinst.

I natt var minstingen vaken i tre timmar. Stackarn är förkyld och hostig. Mannen var uppe med henne men det var ändå jag som fick sovmorgon. Det var väl därför han gick och la sej så tidigt.

Under granen ligger en hushållsrulle med tre skattkartor. Och i huset är tre paket gömda. En spännande skattjakt väntar när barnen vaknar imorgon. (Hoppas att det inte blir FÖR tidigt, bara.) 

Pepparkakshuset fick vi ihop men när dottern la på glasyren hamnade väldigt mycket i mitten av taket, så det håller på att rasa ihop. Sonen ryckte dock ut och stöttade taket med klossar, så det kanske håller. Traditionsenligt berättade vi sedan julevangeliet samtidigt som vi placerade ut krubbfigurerna. På julafton läser vi en fin bok om Jesu födelse som jag fick av min farmor när jag var liten (den enda present jag minns att jag fått av henne, vi brukade alltid få pengar).

Trots att jag inte är kristen så tycker jag det är viktigt att hålla meningen med julen levande. Att ge barnen en bas som man sedan kan välja att tro på eller inte.


i år igen

Allting är precis som vanligt:

- Mamma, hur gör man Janson nu igen? (jag)
- Gör och gör. Inte vet jag. Det är ju bara potatis, ansjovis, lök och grädde.

- Ska ni ha ägg får du nog ta och koka dem nu, säger jag (som avskyr ägg) till mannen.
Efter några minuter:
- Hur gör man. Ska man lägga i äggen när vattnet kokar eller ha i dem från början? 

- Va, har du köpt Bingolotter? (jag)
- Ja, vi brukar ju alltid spela på uppesittarkvällen.

- Du måste ju ta bort lite av fettet innan du griljerar skinkan! (jag)
- I såfall kan väl du göra det själv nästa år.

Lagom när vi satt oss för att äta middag ringer lillebror:
- Hur gör man nu igen griljeringen?

Så härligt det är med traditioner...

granen står så grön och grann...

- Ni behöver ju inte hänga alla likadana på samma ställe. (mamman)
- Jag tar bara dem med stor ögla. (sonen)
- Häng den högt upp så inte lillasyster når (5-åringen)
- Jag kan inte mera nu. (5-åringen)
- Åh, glitter (2,5-åringen)
- Häng några på baksidan också (mamman)
- Pappa klipper i trädet! (2,5-åringen)
- Neeeej, den är min!!! MAMMA!!!!! (5-åringen till lillasyster)

- Skulle du inte klippa av toppen? (mamman till pappan)
- Jag har ju redan gjort det.
- !!!!!!

- Hmmm, man ska ju prova belysningen INNAN man klär granen. (pappan till mamman)
- Är vi klara? Jag går och lägger mej i soffan en stund. (mamman)

Så här är vår gran från den fina sidan. Stjärnan kom inte med på bilden för toppskottet är så långt. Julgransljusen fungerar inte för belysningen hade gått sönder över sommaren och vi orkade inte klä av granen för att byta ut ljusen. Istället rotade jag fram några ljusdioder som kan lysa upp lite iallafall.

Och visst blev den vacker. Klädd av barnen som förundrades över allt vackert som fanns att hänga dit.

image73

dan före dopparedan

Jag går här och julstökar i ett tomt hus. Resten av familjen är hos min mamma ett par timmar. Det kanske inte var så smart att öka medicinen så nära inpå jul, för nu är hela mitt inre i uppror, fyllt av ångest. Det känns lite bättre att få vara själv. Helst hade jag velat gå och lägga mej, men det är ju så mycket som måste göras just idag så jag tar det i lugnt tempo.

Nu har jag gjort Jansonen färdig och ansjovisdoften fick mej att komma i julstämning. Om en stund ska jag baka delarna till pepparkaks"huset" så att det bara är att sätta ihop dem när familjen är samlad igen. Vi har en mystisk kombination av pepparkakshus, bomull och julkrubba som är alldeles underbar.


moster är en mussla

- Sträck ut tungan, sa sonen till sin moster.
- Du är en mussla. 
- ????????

- Ja, du har ju en pärla i munnen.


överraskning i källaren

Precis innan vi gick och la oss fick vi ett telefonsamtal som fick barnen att stråla av glädje när de vaknade idag.
Det var inte från tomten utan från min lillasyster som behövde sängplats efter en kväll i förorten.

(Och det finns fler överraskningar i källaren som får ligga till sig till imorgon.)


snacka om karaktär

Hela huset är fullt med godis känns det som.
Men jag är inte det minsta gottsugen.
Och det beror inte på att jag förätit mej.
Konstig erfarenhet.

Fast det vore ju oartigt att inte provsmaka det nygjorda godiset.
Får väl offra mej...

inte riktigt som tänkt

Sitter i soffan och väntar på att barnen ska somna. Granen är inte klädd, och det blev inget pysslande och pepparkakshuset är ogjort. Sonen flippade ur helt, fick med sig syrrorna och dagens aktiviteter avslutades med en känsla av att vilja strunta i hela julen.

På vardagarna får vi dra upp sonen strax före sju, men på helgerna är han uppe vid sex. Även om det blivit sent kvällen innan (som igår). Lite tråkigt när han blir övertrött på eftermiddagarna.

Så i morgon blir det barnens FÖRmiddag istället. Då ska de väl vara pigga och glada.

Tog mej faktiskt ut på en promenad i eftermiddag också. Har tänkt försöka få in det som en rutin nu under ledigheten. Det känns lättare nu när jag slipper dagistiderna att passa.

Gäspar redan, det blir nog tidigt i säng ikväll. Lite sovmorgon vore ju inte helt fel imorgon.


min jul

Så här kommer vår jul att se ut:

Lilla julafton (i morgon):
Vi äter julmat och sitter i soffan och myser tillsammans med barnen. När de har somnat gör vi i ordning julmorgonens överraskning till barnen och slår in de sista paketen.

Julafton:
Vi träffar mamma och syster på kyrkogården och går gemensamt till minneslunden och tänder ett ljus för pappa.
Resten av dagen tillbringas hemma hos oss med god mat, besök av tomten, Karl-Bertil Jonsson och allmänt mys.

Juldagen:
På eftermiddagen firar vi jul hemma hos min mamma med mina syskon.

Annandagen:
Vi åker till svärföräldrarna och firar jul med mannens släkt.

Mellandagarna:
Vi är lediga och har en helt tom kalender.

finding neverland

I går kväll råkade vi av en slum slå på teven just som filmen finding neverland började på ettan.
Och vilken tur att vi gjorde det!

Filmen bygger på James Barries liv under den tiden han skapade Peter Pan. Om hans äventyr tillsammans med de fyra faderslösa pojkarna och deras mor, som är förebilden för sagan om Peter Pan.

Jag tyckte att det var en fantastisk film och jag grät floder.



(bild från bio.nu)

förmiddagslugn

Sonen är hos bästisen. Äldsta dottern pärlar och mannen och minstingen har kört till tippen med skräp från källaren. Äntligen börjar vi se slutet på skräperan. Hurra!!!!

Vad jag gör behöver väl ingen närmare beskrivning. Fast jag har redan varit ute och burit skräp, samt gått en promenad med tjejerna och lagt de sista julkorten i brevlådorna. Så jag sitter här med gott samvete.

Efter lunch blir det barnens eftermiddag med julgodistillverkning (marsipan och mozartkulor) och lite julpyssel. Sonen har även bjudit in bästa kompisen till pysslet.

Jag har även tänkt klämma in julpyntning och klädning av julgran under dagen. Vi får väl se vad som hinns med. Vi har ju morgondagen på oss också.

favoritfaster

Min lilla guddotter har blivit en riktig mammagris. Så fort hon upptäcker att hon är i någon annans famn protesterar hon högljutt.

Men hos mej trivs hon oftast. Iallafall om jag går runt med henne och sjunger.
Jag har fortfarande den rätta svikten i knän och höfter.

Ikväll fick jag henne till och med att somna.
Och när hon skulle åka hem ville hon först inte låta sej flyttas över till mammas famn.

Det är inte utan att jag känner mej lite stolt!

dagens utmaning

Min käre make har köpt datorprylar på sitt mastercard och själv har jag handlat en hel del julklappar på faktura. I kombination med ett par renoveringsfakturor och huslånet så blir det på håret att pengarna räcker den här månaden.

Dessutom ska skidresan betalas, något som jag hade tänkt att månadens överskott skulle räcka till.

När jag i går gjorde budgeten och såg att det inte gick ihop gjorde jag följande:

1) Minskade insättningen på ICA-kortet (maten kan man alltid spara på...)
2) Minskade mina "fickpengar" (jag behöver väl inget speciellt i januari)

Ändring av planerna:

1) Öka pengarna till mat
2) Sätta tillbaka pengarna på mitt konto (+ en extra tusenlapp till stövlar...hmmm....skippar nog det)
3) Ta ut pengar från renoveringskontot för att täcka punkt 1 och 2
4) Sälja fonder för att betala skidresan

Puh, det känns minst sagt laddat att göra det här. Jag gnetar hellre en månad och lagar raggmunk varannan dag än jag tar ut pengar från sparkontot. Snacka om konstiga prioriteringar....

terapi 071221

Jag inledde med att samtala om mina känslor av sorg. Terapeuten sa att det går ju att avbryta sjukpensionen och återgå till arbetet tidigare om jag är redo för det. Direkt när han hade sagt det så insåg jag att det inte är där skon klämmer.  Det är inte att jag inte jobbar som jag är ledsen över, utan att jag inte kan jobba. Hans svar kändes dessutom prestationskrävande igen: om jag är tillräckligt duktig på att bli bra så kan jag börja jobba tidigare.
Suck! Det får bli ett år. Jag ska inte tänka någonting annat.

Vi började reda ut min syn på ekonomi. Terapeuten sa att det var en form av tvångsbeteende och han blev inte överraskad när jag sa att det började när jag fick barn. Jag har kommit in i en snurra där jag får stark belöning av att ha pengar på banken, laga billig mat och fynda, vilket leder till att ytterligare stärka tvånget.

Så här påverkar det min vardag:
- jag sköter budgeten och räkningarna (för att ha kontroll)
- jag jagar extrapriser
- jag optimerar inköpen så att totalkostnaden blir låg (t.ex. vid matlagning tänker jag på vad saker kostar och byter ut varor mot billigare alternativ (inte billigare produkter) t.ex. redning med vatten istället för creme fraiche, potatis istället för ris.
- jag räknar ut hur mycket jag har sparat och hur mycket maten kostar. Ett fyndat klädesplagg belönar mej varje gång jag tvättar genom att jag känner mej nöjd
- jag vill inte använda pengar på sparkontot. T.ex. vid stora kostnader delar vi om möjligt upp utgiften på olika månader = tajt budget "i onödan"
- jag sparar så mycket pengar som möjligt. allt jag spenderar på mej själv är onödigt
- vi har för snålt tilltagen "fickpeng" = jag får alltid prioritera och vi har inte pengar till att göra någonting extra.

Jag (vi) lever helt enkelt som om vi inte hade några pengar så att vi ska kunna lägga undan pengar för att vi om vi i framtiden inte har så stor inkomst ska kunna leva gott utan att snåla.

Jag inser hur sjukt det låter när jag skriver det. Snåla nu så att vi eventuellt inte ska behöva snåla när vi verkligen skulle vara tvugna att göra det, vilket förmodligen aldrig kommer att inträffa.

Och att synen på mej själv går igen även här. Jag tycker verkligen inte att jag är värd att lägga pengar på.

Lite har jag jobbat med det här under hösten:
- jag kan köpa saker till mej själv och till hemmet (men bara på rea och om det är något jag behöver)
- jag kontrollerar inte saldot på mitt kort varje dag längre
- jag har ibland creme fraiche i maten

Saker att börja jobba med:
- fortsätta med att stå emot extrapriserna
- börja laga mat efter recept och inte byta ut någonting bara för att hålla kostnaden nere
- spendera pengar på mej själv (terpeuten insisterade på detta....skulle vilja ha ett par stövlar och en ny jacka... men det tar verkligen emot att köpa detta till ordinarie pris.)
- sälja fonder för att betala skidresan (big no-no att röra de pengarna..., annars brukar jag "låna" från renoveringskontot)

Nu blir det uppehåll i fyra veckor. Terapeuten förväntar sej att jag då kommer i mina nya stövlar. (Halvt på skämt och halvt på allvar, antar jag.)

jag och framtiden

Jag har tänkt på en sak. Jag har nog varit ledsen länge, men inte vågat släppa fram känslorna. Det är så mycket hela tiden. Ångesten och panikkänslor som jag försöker kontrollera, tröttheten som lagt sej som en hinna över mitt jag. Jag har nog helt enkelt inte vågat känna efter på djupet, varit rädd för vad som finns där.

Jag känner att jag återigen pressas att kontrollera mina känslor. Om inte ångesten blir bättre nu när jag ökat till maxdosen så ska jag testa en annan medicin. Det väcker rädslor. Jag vet vad jag har (en medicin som hittills funkat bra på paniken och som inte ger mej några biverkningar) men inte vad jag får.

Jag hoppas att försämringen i mitt mående beror på järnbristen och att när den är över ska allt kännas finfint så att jag slipper trixa med andra mediciner. Samtidigt är jag rädd att jag kommer att täcka över mina känslor bara för att jag inte vill byta. Jag känner samma rädsla som den jag hade för att överhuvudtaget börja ta antidepressiv medicin.

Jag måste försöka lyfta blicken och se att det är ju för min skull som jag ska ha en medicin som fungerar. För att jag ska må bra och kunna jobba med mej själv.

Ett år har givits till mej. Nu är det upp till mej att ta vara på den här tiden och göra den till något bra för mej. Och det är ju inte sant att jag satt livet på paus, jag har ju faktiskt kommit en bit på vägen. Bara att inse vidden av problemen är ju ett stort steg. (Tack Di för att du fick mej att se det.)

dan före dan före dan före dopparedan

Sista terapin för i år. Och sedan ska jag åka och köpa julblommor. En gnutta sömn får det nog också bli så att jag är pigg ikväll. Min syster kommer hem idag och min man har planerat tacokväll med min mamma, syster och bror med familj. Nu när jag inte är så fixig längre har han trätt fram och ordnar och bjuder hem folk.

För min del känns det som att jag redan tagit jul. Går omkring och myser bara och allt skulle kunna vara toppen om det inte vore för att jag börjar gråta då och då.

Jag fick tårar i ögonen när jag lämnade barnen och såg alla andra mammor och pappor som svichade förbi på väg till jobbet. Jag vill också må bra och jobba!!! Det blev så definitivt nu att jag på riktigt inte mår så pass bra att jag kan börja jobba än. Trots att jag ju känt det länge så har jag nog inte tagit in det på riktigt.

Och så är jag ledsen för att ett helt år har gått medan jag satt livet på paus. Och att jag så länge har prioriterat så konstigt. Att jag inte har hållt kvar människor som berör mej.

Och så är jag glad för allt jag ändå har. Över alla fina människor runt omkring mej. Och så gråter jag för det med.

tomt

Skulle logga in på min bloggmail (malvesblogg@yahoo.se) men kom varken ihåg id eller lösenord. Fick hålla på bra länge innan jag lyckades ta mej in. (Och först fick jag fundera en stund innan jag kom på att det var just på yahoo jag har den mailen.)

Efter det skulle jag  kika in på Tradera. Också där var både användarnamn och lösenord som bortblåst. Försökte fyra gånger och sedan blev jag spärrad.

Det är inte likt mej...


bra-tack-hjälp

Som vanligt inleder jag med "Oj, vad länge sedan det var" :)
Funderar på om jag ska skaffa mej en fin bok att skriva detta i istället, precis innan jag går och lägger mej. För det är ju bra för mej!

Bra
- jag tog en cykeltur till affären (utan att gå på toa innan)
- jag var öppen om hur jag mår
- jag har känt efter

Tack
- tack för all den värme och omtanke som finns runt omkring mej
- tack för mina underbara barn
- tack för att jag lever i kärlek med min man

Hjälp
- hjälp mej att finna min väg
- hjälp mej att våga känna efter

ensam och hungrig

Bara för att min man skulle komma iväg och handla julklappar så åt vi middag redan vid fyra idag. Vilket medförde att barnen (som äter mellis vid två) inte var särskilt hungriga och därför behövde en kvällsmacka. Och nu sitter jag här med knorrande mage. Får väl ta ett par knäckemackor när jag orkar resa på mej.

När jag badade barnen fick jag tillbaka ångesten som jag känt tidigare när jag varit själv med dem. Jag reagerade med att bli ledsen och rädd. Tills jag kom på att jag ju ökat medicindosen. Det förklarar även svettningarna. Skönt!

I morgon har jag bara ett par småsaker kvar att göra: slå in två klappar som kom idag, lägga in räkningarna och göra budet och åka och handla blommor till julgrupperna. Det sista gör jag direkt efter terapin.


min önskelista

Igår frågade min man äntligen vad jag önskar mej i julklapp.
(Ute i god tid som vanligt)

Jag önskar mej:
- cykellysen
- yogamatta
- snygga underkläder
- parfym
- Ulf Lundellbiografin
- halsband (pärlor, svart,silver,grått)
- ring

Jag skulle tro att jag får (eftersom han inte skulle åka in till stan):
- cykellysen
- yogamatta

I övrigt har jag önskat mej:
- avslappnings-CD
- bok: Tillsammans av Kåver/Nilsonne
- bok: Tusen strålande solar av Khaled Hosseini
- bh (vardags)
- skidglasögon
- spel Retro

närvaroövning

Till barnens stora förtjusning gjorde jag min favoritövning i medveten närvaro:

Att med hjälp av duschstrålen göra ett gigantiskt bubbelbad.

(Min man, som är badansvarig, kom med världens bästa ursäkt. Han skulle åka och köpa julklappar till sin fru.)

jag och pengar

Den senaste tiden har jag funderat lite vidare om min inställning till pengar och mat. Jag har ju jobbat med mitt extraprisberoende (eller vad man ska kalla det), men det är nog bara en följd av min grundinställning.

Jag läste i en bok om termen ekonomisk anorexi, vilket innebär att man har svårt att göra av med pengar för att man är livrädd för att bli fattig.

Det är nog den skräcken som driver mej, att inte ha tillräckligt med pengar för att försörja min familj. Men jag skulle nog snarare säga att jag har ekonomisk bulimi, om vi ska prata i de termerna. Månader av gnetande åtföljs av korta perioder hetsköpande.

Jag handskas med pengar så att jag varje månad sparar så mycket som möjligt (fattar inte att min man går med på det...). Det betyder att varje utgift innebär mindre pengar till sparkontot.

Jag sätter upp en stram månadsbudget utan plats för så mycket extra, varken saker eller mat. Pengarna samlas på hög utan något bestämt användningsområde. Vi har ett renoveringskonto som går till huset, men övrigt sparande bara finns där utifall att.

När vi renoverar huset tar vi ofta en del på master card, vilket innebär ett par månaders snålt leverne och att vi slipper ta ut pengar från renoveringskontot.

Att i varje inköp minimera utgifterna för att maximera sparandet är fruktansvärt stressande. När det gäller maten så är det förrutom att jag bunkrar upp vid extrapriser också så att jag planerar maten så att det inte ska kosta för mycket. Jag roar mej ofta med att räkna ut portionspriset för maten jag lagat och känner en enorm tillfredsställelse när vi äter billigt (men gott och nyttigt så klart).

Grundproblemet är nog alltså egentligen inte extraprisjakten utan hela min inställning till pengar.

Och det kanske är därför som det känns så fruktansvärt jobbigt för mej att handla till ordinarie pris. Hittills har jag varken behövt kläder eller dyrare livsmedel som brukar vara på extrapris, utan det har mest handlat om att undvika reafällorna. Framöver kommer jag dock att tvingas handla till ordinarie pris i större utsträckning, vilket kommer att bli en stor utmaning. Jag klarade inte av det när jag skulle köpa barnens sista julklappar utan fuskade och handlade på nätet istället. Framöver ska det handlas vårjackor, skor och annat dyrt som jag alltid brukar se till att köpa på kupong eller rea.

Jag lägger undan pengar för att känna mej trygg om någonting skulle hända i framtiden istället för att tänka att vi om någonting händer kan dra ner på konsumtionen till dagens nivå och klara oss på ganska lite pengar.

(Jag menar ju inte att jag ska sprätta pengar hursomhelst, men kunna köpa det jag vill och behöver. Jag skulle till exempel vilja ha en ny vinterjacka och vi har råd med det men ändå unnar jag mej inte en jacka till ordinarie pris.)

Jag tror att bästa vägen att gå är att bestämma hur mycket vi ska spara varje månad, och till vad vi sparar. Och alla pengar utöver detta ska vi använda till att leva i nuet.

(Usch, det känns jättejobbigt att inte spara undan allt vi kan avvara....)

Och sedan rätt vad det är så börjar vi shoppa hejdlöst. I somras köpte vi flera kapitalvaror på samma månad. Och nu runt jul har jag köpt en hel del extra bara för att jag är inne i en sådan period. Då kan jag till och med ta ut pengar från sparkontot för att finansiera köphysterin.

att komma i tid

Jag skulle ju egentligen tänka mer om TID tills imorgon. Men nu tänker jag inte tänka på det för jag inser att det är alldeles för jobbigt att ta tag i just nu. Nu har jag blivit uppmärksammad på mitt beteende och mina känslor runt att komma i tid och det känns bättre att låta det ligga och mogna för att ta tag i det senare.

Just nu känns det lite krystat att upprätta en strategi för problemet när vi ändå inte ska jobba med det.

Om jag känner mej själv rätt så kommer jag ändå att utsätta mej för att komma försent, bara för att jag vet om att det är jobbigt för mej.

vilse i pannkakan

Är det kanske så att jobbet var ett halmstrå som jag krampaktigt höll mej fast i.
Nu har det ryckts bort och jag har ingenting att ta sikte på. Förrutom mej själv.
Är det det som skrämmer mej så?

vänner

Idag har Z ringt till mej. Min bästa vän i tonåren. Min strategi att skicka med ett förklarande brev i julkortet och bolla över till den andre att ringa visade sig vara ett smart drag. Vi pratade länge och innerligt.

När vi lagt på funderade jag på vilka vänner jag väljer att hålla kontakten med och kom fram till att de som innerst inne berör mej har jag inte orkat med. De som inte nöjer sej med att jag pratar ytligt om mej själv har jag valt bort. Jag har stängt av mej själv och inte velat veta av mitt riktiga jag. Och då har det varit jobbigt med människor som påminner mej om det jag inte längre är.

Dessutom tror jag att jag underskattar de vänner jag faktiskt har. Varför ska jag alltid vara så glad och trevlig när vi träffas? Varför pratar jag aldrig om det som är viktigt för mej, annat med en skämtsam underton?

Äh, nu gråter jag igen. Jag får nog tänka mer på det här en annan dag när jag kan se det klarare. Egentligen skulle jag ju jobba med terapiläxan.

Jag fick förresten julkort från Hanna idag. Också en människa som jag känt mycket gemenskap med men aldrig har vågat lära känna ordentligt. Nu har vi tappat kontakten helt och jag kom inte ens ihåg henne när jag skrev min julkortslista. (Men jag hojjade iväg med ett kort till henne i dag.)

På terapin sa jag när vi pratade om golfbollar, att vänner inte är så viktigt för mej just nu. Hur tänkte jag då?


frestelser

Hur tänker min man egentligen när han lämnar mej ensam hemma med kylskåpet fullt med julgodis?

ältande i backspegeln

Hur kunde det bli så här? Hur kunde jag göra så här mot mej själv?  Hur kunde det gå så långt utan att min terapeut såg det? Eller gjorde han det? Och varför gjorde han isåfall ingenting åt det?

Under hela våren drev jag på mej själv till max. Utan vila och utan att tillåta mej själv att känna efter kämpade jag med min KBT-träning för att kunna köra till jobbet.

Det som drev på mej var "hotet om medicin". Varje gång jag nämnde någonting om att det kändes jobbigt föreslog min terapeut att jag skulle börja med antidepressiv medicin, vilket jag var helt emot. Men han frågade aldrig varför jag inte ville ha medicin. Först när jag själv ställde mej den frågan insåg jag att jag var livrädd för att förlora kontrollen.

Dessutom kändes det som om min terapeut var frånvarande och lite avståndstagande. Som om jag inte riktigt fick kontakt. (Efteråt har jag förstått att han nog var bekymrad och han sa att han funderade mycket på hur vi skulle komma vidare, om han var rätt terapeut för mej o.s.v.).

Jag var också helt fixerad vid den alldeles för snäva tidplanen för tillbakagången till jobbet som inte tillät något bakslag eller tid för återhämtning. Någon av de sista veckorna med KBT sa jag till min terapeut att jag tyckte att jag behövde få vila i det steg jag uppnått. Som det var då så kastade jag mej vidare mot nya utmaningar så fort ett delmål kändes okej. Det här var ett rop på hjälp. Som min terapeut inte uppfattade utan tyckte att jag skulle fortsätta.

Jag tror att jag behöver prata igenom med min terapeut vad som gick snett med KBT-träningen i våras. I somras var jag arg på honom för att han inte ingrep (tyvärr hade vi uppehåll i terapin i två månader) men nu är jag mest undrande.

Eller såg han inte vad som höll på att hända? Jag inser ju att jag utåt inte visade upp min svaga sida utan var målmedvetet kämpande och kanske till och med verkade glad. När det tog tvärstopp så svängde han direkt, blev närvarande och vi fick den kontakt vi haft tidigare. Tog det hela på allvar och avbröt KBT-träningen direkt.

Jag vet att det inte går att få ogjort och kanske hade jag inte varit tillbaka på jobbet även om vi tagit det lugnare, men jag känner ändå att jag behöver få klarhet i vad som egentligen hände i våras.

spontan promenad

Blev sugen på att gå ut en sväng i kväll så jag tog mina julkort och Åsas pyssel som legat här "på tork" och knallade iväg. En härligt kylig vinterkvällspromenad som gjorde gott.

Jag känner mej fortfarande trött och väldigt ledsen nu när jag tagit kväller, men det går väl över. Min älskade make lämnar och hämtar barnen imorgon också så att jag får en riktig bara-vara dag.

5-åringen och jag har städat hennes rum i kväll. Det är mysigt att göra någonting tillsammans med bara ett barn. Vi passade på att möblera om lite också. Och nu bestämde hon att hon ska lägga undan alla pysselgrejjer när hon är klar. Vi får väl se hur det blir med det.

Nu ska vi ha glöggmys :)

Just ja. Jag hade ingen ångest alls under promenaden. Underbart! 

Uppföljning: städschema

Eftersom det är sista terapin för i år på fredag så tänkte jag gå igenom hur det vi jobbat med den senaste tiden har fungerat.

Städschema
Jag var lite tveksam till om ett städschema verkligen skulle minska stressen, eftersom det då blev ett tydligare måste. Men det fungerar faktiskt. Vi har satt nivån så att det aldrig är så där jätteskitigt och jag har en eller ett par avgränsade uppgifter i veckan. Istället för att gå omkring och behöva ta tag i ett berg av stök så har jag nu ett rum eller en syssla att utföra, och då behöver jag inte lika mycket energi för att komma igång (som ju oftast är det jobbigaste).

Eftersom jag inte behöver använda så mycket energi till att hålla koll på grundstädningen så har det blivit allmänt finare också. Att bara plocka några få saker känns inte så betungande.

Vi har också lagt in alla sällangrejjer (som att frosta av frysen) i schemat, så nu kan jag helt släppa kollen på det också.

Att bestämma en viss dag för olika sysslor funkar också bra för mej. Tidigare kunde jag gå och tänka hur länge som helst på att blommorna behövde vattnas, men kom aldrig till skott. Varje sådan tanke tar energi. Nu har jag bestämt att jag vattnar blommorna på torsdagar. Tänker jag på blommorna någon annan dag så är det enkelt att lägga undan tanken med ett "det gör jag på torsdag".

Den största utmaningen har varit att inte påminna min man om hans ansvarsområden. Det har vi löst genom att vi tar upp veckans städning på familjerådet där barnen får kolla av att allt är gjort.


En enkel åtgärd som har underlättat mycket, både vid själva städningen och genom att jag inte behöver ha koll och inte hela tiden behöver initiera städningen.

acceptans

Hua, vad jag är trött. Tänkte att jag inte skulle sova idag på dagen utan gå och lägga mej tidigare istället. Det var nog ett dumt beslut. Hur ska jag orka vara uppe tills rimlig läggningstid infinner sej? Och inte kan jag dopa mej med kaffe heller eftersom jag har slutat (fast jag fuskade med en kopp när jag kom hem idag).

Ett par timmar efter mötet blev jag plötsligt jätteledsen. Tror att det var insikten om att jag inte på långa vägar är mogen för att börja jobba igen som slog ner.

Nu ska jag bara försöka acceptera min situation också. För det har jag inte gjort. Jag har satt livet på paus. Och väntar på Sedan. För Då ska jag minsann göra en massa saker. Men mitt liv pågår nu. Och ser ut precis så här. Så varför inte göra det bästa möjliga av situationen istället för att hela tiden kämpa emot och vänta på ljusare tider.

Att acceptera den jag är just nu. Utan att skämmas eller behöva be om ursäkt för att det är som det är. Inte inför andra och inte inför mej själv.


(Jag vet att jag inte ska skämmas, men jag gör det ibland ändå. Jag har alltid sett mej själv som stark och den som stöttar andra, och helt plöstligt är jag den svage som behöver stöd.)


tillfällig sjukpension

Sjukpension i ett år blev resultatet av dagens möte. FK-tanten hade tvärvänt på den punkten. Sist vi träffades sa hon att hon tyckte att sjukskrivning var mer lämpligt. Nåja, nu får jag tid på mej iallafall.

Från jobbet var det min chef, personaltjejen och företagshälsan. De nöjde sej med det här mötet och räckte över julklappen i väntrummet (de tyckte tidigare att vi skulle träffas en stund efter mötet och eftersom det inte finns några lokaler att vara i så hade vi i såfall varit tvugna att vara här hemma, därav städningen). 

Chefen var verkligen engagerad och ville försöka förstå min situation med en rad frågor. Personaltjejen ställde lite klantiga frågor om en annan arbetsplats kanske skulle vara lämpligare för arbetsträning (svar nej) och om jag beräknades bli fullt frisk (svar ja, det frågade hon vid förra mötet också....)

Läkaren och terapeuten tryckte på att jag behövde vara utan krav och tidspress. Att den snabbaste vägen för tillfrisknad är en lång sjukskrivningstid. De ville inte uttala sej om när jag eventuellt skulle kunna vara tillbaka på jobbet för fullt, vilket känns skönt.

Efter mötet satt vi tre kvar en stund och pratade om det hela. Vid förrförra läkarsamtalet hade hon varit osäker på om jag behövde en knuff ut i arbetslivet eller tid, men att hon i måndags blev säker på att det är tid jag behöver. (Därav alla jobbiga frågor i måndags.) Hon tyckte att jag mellan dessa gånger "landat i mej själv" och blivit medveten om mitt stressproblem och mitt mående på ett annat sätt, vilket hon tyckte var en förbättring av måendet.


Jag har nog inte riktigt tagit in att det här är verkligt än. Att jag faktiskt inte behöver tänka på att bli bra så fort som möjligt utan kan ta det lugnt. Hur man nu gör det...

städhysteri

Strax efter tio igår kväll kom jag på att lekrummet ser för hemskt ut. Så då började jag städa inför dagens eventuella besök från jobbet. Och när jag var färdig där fortsatte jag av bara farten med kök och hall, trots att jag städat good enough tidigare på dagen. Det kan alltid bli bättre....

Gav upp efter elva någon gång och gick och la mej. Då var jag trött så jag somnade utan några orostankar inför morgondagen. I dag skulle jag bara plocka undan frukosten och dammsuga...men jag har ordnat kylskåpet, plockat ännu mer och...nu gav jag upp.

Jag ska strax hoppa in i duschen och sedan ta cykeln upp till vårdcentralen. (Jag mutade mannen med bilen så han både lämnar och hämtar barnen idag.)

Det jag är mest nervös för är väl att jag ska säga fel saker. Förra gången kom jag på hemvägen på att jag varit väldigt pigg och glad. För att dämpa nervositeten hade jag stängt av och skruvat på autopiloten. Inte så bra kanske...


posten, nu kommer jag

Jag har två paket som väntar på mej på ICA och ett på macken.
Dessutom landar ett förmodligen direkt i brevlådan imorgon.

Så nu tar jag mej en pakettur innan jag hämtar tjejerna på dagis.

julkorten klara

Alla adresser är hittade och nerplitade. Med mitt taskiga minne tog det ett tag att vaska fram alla nya efternamn. Jobbigt att folk ska gifta sej!!! ;)

Dessutom har jag skrivit personliga hälsningar / brev där jag förklarat varför jag inte hört av mej.
Så nu är mitt samvete lättat också.

fällor i julledigheten

Eftersom jag ändå inte tar mej för någonting så kan jag ju göra min terapiläxa.

Jag är ledig från terapin i fyra veckor. Vad kan gå snett under den tiden? Och vad ska jag isåfall göra åt det?

Den största faran de två veckorna som barnen är hemma är väl att jag inte tar mej någon egentid.
Lösning: dra mej undan en stund varje dag med en bok eller en stunds meditation. Försöka komma ut på en promenad ibland.

I övrigt är målet att ligga kvar på den nivå som jag är, d.v.s. klara av vardagen. Och inte ge efter för eventuell ångest i situationer som jag brukar klara. Och ge mej in i en liknande situation så snart som möjligt om jag fått avvika.

I övrigt ska jag träna på att vara närvarande, inte handla på erbjudanden och bara njuta av tillvaron med familjen.

rastlös

Jag har svårt att koncentrera mej. Går omkring och plockar lite här och där...gör ingenting.
Tänker på morgondagens möte. Jag tycker inte om att prata om mej själv, hur jag mår och sådär.
Att dessutom göra det inför sex personer som bara är där för min skull känns extra jobbigt.

Hur mår jag? Vad ska jag säga? Kände att jag var väldigt kortfattad förra gången vi hade avstämningsmöte, men då var jag konstigt nog inte beredd på frågan.

I övrigt vet jag ju vad jag vill. Och jag har förankrat det hos samtliga (fast inte chefen personligen).
Jag behöver TID. Och jag ska få det.

Så, vad är jag nervös för....

tomtetrubbel

Fru W ringde igår och frågade om vi (=våra män) skulle utbyta tomtetjänster som vanligt.

Jag försökte så milt som möjligt uttrycka mina farhågor angående herr W:s tomtande. Han var nära att bli avslöjad redan förrförra året, och två år gör ju rätt mycket på smarta små ungar.

- Ingen fara, sa fru W. Vi får klä ut honom bättre och så får han helt enkelt förställa sej lite mer.

Det kan i och för sig inte vara så svårt eftersom hans skådistalang varit ungefär lika med noll. Tristare tomte har jag aldrig tidigare skådat.

Funderade på att låna ut vår tomtemask, men igår när vi ritade tomtar var dottern bergsäker på att föregående års tomte inte var någon riktig tomte eftersom han hade plastansikte. Så där rök den ideén. Den tomten (brorsans granne) var för övrigt den roligaste tomte vi haft sedan min pappa tomtade. Så länge pappa levde hade vi alltid tomte bara för att han var så himla rolig.

Sonen är helt på det klara med att det är en människa som klär ut sej till tomte, så det vore ju kul att hitta någon för barnen okänd man som kommer och tomtar. Jag ska fråga brorsans kompis som bor i grannskapet. Och annars kanske grannen kan ställa upp.

Bara inte herr W blir ledsen... 

dosökning och järnbrist

Idag ökar jag min Citalopram till 60 mg (maxdos). Svindlande mycket!!!

Jag har funderat lite på det där med min förväntansångest. Är det meningen att medicinen ska ta bort all oro för saker som verkligen är en utmaning för en? Blir man inte helt blasé då?

När jag tänker tillbaka på halvåret med medicin så tycker jag att jag mådde som bäst i augusti (20 mg) och strax före jag ökade till 50 mg. I somras hade jag lagt alla krav på hyllan och var inte stressad av några prestationstankar. I oktober tyckte jag att jag kunde göra det som behövs i min vardag utan någon allvarligare ångest. (Mer än när det blev för mycket.)

Nu hoppas jag att det är järnbristens fel att jag mår som jag mår.

I dag när jag böjt mej ner för att ta på mej skorna på dagis och sedan reste mej upp snurrade det till i huvudet och jag riktigt kände hur ångesten började svepa i kroppen medan jag gick mot skolan. Och sedan kom tankarna. Vid en vanlig panikattack är det ju tvärt om. Då är det ju tankarna som triggar igång kroppen, inte kroppen som triggar igång tankarna.

Och eftersom jag inte är rädd för att svimma (mer än i bilen) och jag inte var kissnödig så for jag inte iväg i ångestspiralen utan kroppen lugnade ner sej, men oron var kvar en stund efteråt.

Inför läkarbesöket igår hade jag ingen förväntansångest för själva utförandet. Jag var först inne på apoteket och sedan satt jag i väntrummet  i tio minuter (var lite tidig) och efter läkarbesöket satt jag ganska länge och väntade på att få komma in till provtagningen. Allt detta utan någon som helst ångest. Tidigare har jag tyckt att väntan till lab har varit jobbig eftersom man inte vet när man får komma in och således inte "kan" avvika för ett toalettbesök.

Ångest inför en tågresa, inför bilkörning till jobbet, inför bilkörning ensam över ölandsbron - är det så himla konstigt egentligen?

stressad av listan

Jag gjorde min jullista igår mest för att bevisa för mej själv att det är lugnt inför julen.
Men nu stressar själva listan mej.

Saker som jag annars bara hade gjort sådär ändå känns nu jättejobbiga när jag ser dem uppraddade. Som att det helt plötsligt blivit ett krav.

Julkorten kan vi faktiskt posta med frimärken även om det bara tar några minuter att cykla till brevlådan.

Jag ska damma eftersom det står så på mitt städschema, men jag struntar i att fixa till det så där superperfekt inför jobbesöket (eller rättare sagt, det eventuella jobbesöket). Om min chef dömer mej utifrån hur mitt hem ser ut så är det mest hans problem.

Jag minns hur hysteriskt jag städade förra gången de var här. Varenda liten detalj var perfekt. Min man tyckte inte det kändes som vårt hem när han kom hem från jobbet.


nyårsmeny

Sitter här och klurar lite på vad vi ska bjuda på till nyår.
Kanske blir det 90-talstema. Enkelt och mycket som går att förbereda:

Förrätt: avocadohalva med vitlöksröra och räkor / avocadotoast  (eller är det 80-tal?)

Huvudrätt: Exotisk planka med potatisgratäng

Efterrätt: Hemgjord daimglass / marängswiss till barnen

Till kaffet: Mozartkulor (hemgjorda)


Förr skulle jag alltid bjuda på nya, spännande rätter. Men i år känns det helt rätt med säkra kort som inte tar så lång tid.


utmaningar

Tanken med vårt städschema är att vi ska ha det så grundstädat som vi tycker är acceptabelt och att vi inte ska städa extra när vi ska ha besök (mer än att kanske plocka undan lite).

Innan städade vi nog mest när vi var tvugna = ett hysterist fejande i värsta fall samma dag som bjudningen ägde rum. Vilket ledde till att det blev alldeles för jobbigt att bjuda hem vänner för ofta.


Första utmaningen:
Inte städa mer än vad städschemat anger inför jul. Detta ska dock inte vara några problem eftersom jag lagt in att damma i nästa vecka (lite fusk....). Vi ska fira med min mamma och lillasyster, så städbehovet är nog mer för att det är jul än för att de ska komma. De är vana vid vår röra.

Andra utmaningen:
Inte städa mer än vad städschemat anger inför nyårsafton, då vi ska ha vänner här.

Det här blir tuffare. Här får vi bara dammsuga golven, svabba i kök o hall och städa toaletterna. Och tänka sej, allt detta återfinns på min mans lista. Jag ska bara ligga i soffan och läsa :)


julförberedelser

Planering inför jul:

Tisdag: Damma och pedantstäda köket och hallen. Inte för att det är jul utan för att jobbet vill träffas en stund på onsdag. Vet inte om vi kan vara kvar på VC, om det kan avhandlas utanför eller om vi måste åka hem till mej. Och ska chefen komma hit så vill jag ha det FINT! (De har varit här tidigare också. För ett år sedan, då jag knappt gick ut).

Skriva julkortsadresser. Min man har (faktiskt) gjort riktigt fina kort. Men lite sent, så vi får väl skicka dem med vanliga frimärken

Onsdag: Slå in sista klapparna (struntar nog i fininslagningar till de vuxna - som vanligt....)
                 Städa 5-åringens rum.

Torsdag: Ta en cykeltur (eller promenad) och lämna julkort till närboende.

Fredag: Köpa julblommor. Handla det sista i matväg. Julpynta.

Lördag: Göra julgodis (under min mans ledning) och pepparkakshus. Klä granen.
                Myskväll med julgodis.

Söndag: Göra skinka. Och Janson och revben till kvällen.
                 Fira lilla julafton = äta julmat och mysa

tårarna

Det läkaren gjorde idag var egentligen att tvinga mej att ta ställning för mina känslor och verkligen känna efter på djupet. Och det var nog nyttigt. Under det här dryga året när jag gått hos läkare och i terapi har jag aldrig gråtit. Förrän idag.

För ibland smyger sej tanken på mej: tänk om jag bara är lat och inte vill jobba. Jag kanske bara låtsas och har lyckats lura allihop. Jag kanske inte mår dåligt egentligen utan bara inbillar mej.

Idag fick jag till hundra procent inse att jag verkligen inte kan eller orkar gå tillbaka till jobbet just nu.


tyst och fridfullt

Barnen sover efter mycket om och men. Återigen slutade min ensamläggning med gråtande barn, men den här gången bara två stycken. Minstingen lyckades somna mitt i allt oväsen.

Imorgon blir det omvänd läggning (min man kommer passande nog hem strax efter läggdax). De stora barnen kommer att få lägga sej innan sju och sedan ligga och läsa en stund. Sedan lägger jag minstingen.

Förrutom det hade vi en mysig kväll. Före maten satt vi och ritade tillsammans och efter maten hade vi sagostund där vi fick välja en saga var. Det var långa sagor så vi missade Nicke Nyfiken på Bolibompa, men det  gjorde inte så mycket.

titta hon skriver

Dottern fick en dagbok i femårspresent för två månader sedan.

Storebror hjälpte henne ett par gånger med att skriva i den.
I helgen när jag kom in på rummet så satt hon och ljudade ihop meningar själv som hon omsorgsfullt plitade ner i dagboken.

Jag undrar om hon inte ser orden framför sej, för hon kan inte säga R utan ljudade fram j, men skrev ändå R i dagboken.

läkarbesök 071217

Jag sitter här med upprörda känslor och gråtiga ögon.

Jag tror att jag har skrivit det förrut, att hos min läkare vet man inte förrän man går därifrån vilken linje hon tänker välja. Hon diskuterar olika situationer för att se hur man reagerar.

Förra gången avslutade hon med att säga att hon kunde tänka sej att sjukskriva mej ett år framåt, men att hon var lite osäker på om det kanske skulle vara bra för mej att börja arbetsträna. Inför dagens besök kände jag mej alltså ganska tryggt förvissad om att hon skulle vara på "min sida".

Efter inledande måendeprat, började hon med tanken att jag skulle börja arbetsträna efter nyår och allt som jag sa vände hon på så att det skulle bli bättre om jag började arbetsträna. "Vore det inte bättre om du jobbar medan du går och mår dåligt och samtidigt går i terapi så slipper du stressen att vara sjukskriven och slipper ha jobbstarten framför dej (som ju i sig är ångestframkallande)." kan väl sammanfatta hennes resonemang.

När jag skulle försöka förklara för henne att det ju inte är tanken på jobbet i sig som är det jobbiga, utan att ha för mycket inplanerat, så kom tårarna. Jag berättade för henne om styrketräningen som jag inte klarade ut trots att det var någonting som jag kunde styra över helt själv och dessutom tyckte var roligt. Att för många inplanerade aktiviteter med kompisar och familj kan kännas övermäktigt.

När jag sa det så kände jag hur fruktansvärt jobbigt det faktiskt är att vara jag just nu. Vilken vanmakt och frustration jag känner över att inte kunna leva det liv som jag vill leva.

Hon tittade intensivt och länge på mej medan jag snyftande torkade mina tårar och frågade sedan hur lång tid jag kände att jag behöver. Till sommaren, sa jag och hon bestämde sig för att sjukskriva mej till slutet av september.

Imorgon ska jag öka medicindosen till 60 mg. Och om det inte hjälper mej mer än nu så tyckte hon att vi ska testa en annan medicin. Så jag hoppas verkligen att det blir bättre nu när jag äter järntabletter också så att jag slipper det.

Citalopram, som jag äter nu, har ju varit  i stort sett biverkningsfri och ändå dämpat panikattackerna avsevärt. Det är ju förväntansångesten som jag inte tyckt blivit så mycket bättre. Eller har den det? Är det så konstigt att tanken på det som skrämmer mej mest fortfarande känns jobbigt och ångestfyllt? När jag väl tagit steget och antagit en ny utmaning så har ju ångesten försvunnit nästan omgående och det är inte längre laddat.


spökande julpyssel

Det var julpysslet som var problemet.
Sonen försökte idag med alla möjliga krämpor. Till sist berättade han att han tyckte att det var jobbigt med julpyssel. De delar in barnen i grupper och så får de gå runt på olika stationer. Sonen hade tydligen inga bra minnen från förra året.

Det magonda kom efter familjerådet där vi läste om den här veckan.
Stackarn. Jag lovade att prata med hans fröken, men väl i bilen sa han att det inte behövdes.

Så nu är det bara min nervösa mage kvar då. Klockan tio ska jag vara hos läkaren.

halva källaren i ordning

Äntligen har vi fått ordning på lekrummet. Jag steppade ner för trappan i eftermiddags. Kånkade och bar, dammsög och svabbade, och voila - ett lekrum med en pysselhörna. Barnen gillade det direkt (nåja, de har ju lekt där innan också bland allt bråte) och jag fick sonen att flytta ner sin gosedjurskista. Sedan bar vi ner utklädningsbyrån också.

Så nu är andra halvan av gillestugan dubbelt så skräpig. Men jag fick min man med mej på ideén att köra en vända till tippen på lördag. För till nyår vill jag ha hyfsad ordning där nere.

Sitter här och är jättetrött efter en natt med ytterst lite sömn. Vi tittade på Pirates of the Carribean på fyran och den höll på till tolv. Och sedan låg jag och snurrade i flera timmar kändes det som. Tänkte på veckan som kommer, på terapin i fredags och diverse annat. Vid tre vaknade minstingen och flyttades över till vår säng, vilket innebar någon timme till utan sömn. Och sonen kom insmygande redan vid sex i morse. Jag fick sovmorgon men blev väckt två gånger av barnen som lyckades smita förbi pappan. Jag fattar inte varför de inte kan låta sin mamma vara i fred ett par timmar!!!

Så nu blir det sängläge för mej. God natt!

magont

Magen har inte känts speciellt rolig i eftermiddag, och jag har gått omkring och hoppats att det är nervositet. Men nu undrar jag... sonens mage är inte heller på sitt bästa humör. En magsjuka den här veckan är inte direkt någon hit.

- jag är själv med barnen måndag till tisdag kväll för min man ska på kurs (förlagd till Malmö så att han kan roa sej med min syster+sambo medan jag sitter här hemma och har det tråkigt)

- i morgon ska jag till läkaren på förmiddagen och prata om hur vi ska lägga upp sjukskrivningen framöver.
Denna träff är jätteviktig för:

- på onsdag har jag avstämningsmöte med jobbet, FK, läkaren och psykologen.

Jag ringde till mamma och frågade om hon kan rycka ut och passa barnen om sonen inte är frisk i morgon. Förmiddagarna är tajta på hennes jobb men det kanske skulle kunna gå. (Jag tror att hon kan vabba ett par timmar eftersom jag är sjukskriven.) 

I värsta fall får det väl bli ett telefonmöte. Inte någon höjdare direkt men bättre än ingenting.


killigt i rosa

Jag läste för någon vecka sedan om Fru Fundersams avslappningsmetod:
att i tanken måla sej själv invändigt.

Jag tyckte att det lät bra så jag testade.
Men huuu...vad det kittlades!

Och färgen jag målade med blev gammelrosa. Inte direkt min favoritfärg...


fyllt kylskåp

Det kändes bra att köra mot strömmen av bilar som var på väg in till stan idag. Vi gick i lugn och ro och handlade det som kunde handlas nu inför julen.

Följde min nya ekologiska vana, så i år ska vi äta glad julgris. Det känns bra.

Här råder lugn för tillfället. 5-åringen är på bowlingkalas i stan, mannen står i köket och de andra barnen leker med lego i sonens rum. Sådär lugnt och fridfullt som man bara leker när man varit ute och rasat av sej i kylan.

Själv funderar jag på en promenad i eftermiddag. Skinande sol och gnistrande rimfrost.

i fas inför julen

Köttbullarna är tillverkade, barnklapparna inslagna och inköpslistan till morgondagens julmatshandling del ett skriven. Vi planerar att ge oss iväg klockan nio och att vi då hinner hem innan den verkliga anstormningen kommer.

Jag är dessutom klar med alla mina julklappsinköp. Syster får fixa den sista gemensamma. Nu ska bara posten göra sitt jobb innan jag får hem de sista. Kul med internethandling. Det blir ju nästan som jul när man öppnar julklapparna som kommer, trots att de inte är till mej. Klantade mej förresten när mannen och jag skulle öppna paketet från leksaksaffären. Jag hade glömt att jag beställt ett pussel till honom och ett labyrintspel till familjen, något som min man länge velat ha men som jag tyckt varit onödigt. Så nu blir inte det några överraskningar. Tur att jag har ett par paket till till honom.

Förresten, köttfärsen var på extrapris idag. :)

paketinslagning

Idag slår jag in barnens julklappar. Det är ingen idé att lägga ner någon extra tid på dem, har jag märkt, så det blir bara papper och etikett. Och nu när det är avklarat hoppas jag att jag nästa vecka kan lägga lite tid på att slå in fina paket till de vuxna. Oftast hinner jag inte med det, utan det blir panikpapper dan före dopparedan. Lite trist.

Efter dagishämtningen blir det en sväng till affären. Kom plötsligt på att det är fredag idag. Fredag som i köttbulletrillardagen. Och färsen ligger i frysen. Så det blir till att köpa ny. (Jag undrar vad den kostar idag....jag har aldrig köpt färs till ordinarie pris...)

nina frisk

När jag var hos min syster såg vi på filmen Nina Frisk. Filmen handlar om Nina, en eviga singeln som träffar den ensamme pappan, Marcus. Marcus fru dog när sonen var liten och han står helt utan familj.

Det kunde ha blivit en bra film om man fokuserat mer på deras relation, och då även från hans synvinkel.
Istället klämmer man in historien om Ninas bror och deras mamma som är tillsammans med en alkoholist, vilket också känns lite ytligt avverkat.

Jag skulle dock säga att filmen var godkänd, om det inte vore för det katastrofala slutet som förstörde hela behållningen. Man försökte nog göra en rolig film, men ämnena var inte speciellt roliga, så det blev varken allvar eller humor.

Dessutom var det väldigt förutsägbart:
- Paret älskar i vardagsrummet. Det gör man inte när man har småbarn (iallafall inte jag) för man vet vad som kan hända, vilket också hände. Sonen kom in.
- Paret har Bolibompasex på toaletten. Högljutt. Naturligtvis är man i det läget så tyst som möjligt. För man vet vad som kan hända annars, vilket också hände. Sonen kom och knackade på.




Nina Frisk: Ingen film som jag rekommenderar

det finns annan frukt än apelsiner

Boken är skriven av Jeanette Winterson som också skrivit Fyrväktaren som jag läste för ett tag sedan.

Det finns annan frukt än apelsiner bygger på författarens egen uppväxt som adoptivflicka i ett strängt religiöst hem och hur hon finner kärleken. Hos en annan kvinna.

Liksom Fyrväktaren är den här boken skriven med ett härligt, målande språk. Fast den här boken är inte lika trollsk. Jag hade föredragit att läsa denna först.



Omslagsbild: ISBN 9789170281365, Det finns annan frukt än apelsiner


terapi 071214

Det verkar inte som att jag och terapeuten var på samma möte förra  gången. Han hade en helt annan bild av allt som sades än vad jag har. Det kändes lite märkligt...vi drog ju över 25 minuter så han kanske inte hann anteckna direkt efter samtalet...jag bloggade ju som vanligt om det när jag kom hem så jag vet ju vad som sades.

Han hade inte uppfattat att jag skulle  vara borta förra veckan (trots att jag sagt det vid två tillfällen). Därav brevet.

Sedan frågade han om jag hade tänkt något om värderingar tills idag. Jag sa att jag hade tänkt på mitt förhållande till tid, som var min läxa. Detta hade han inte noterat. Inte heller att vi bestämde att vi vid varje tillfälle skulle utse en specifik uppgift för mej att tänka på till nästa gång.

Min stress angående tider kom vi överens om bottnar i två olika saker:
- mitt noggranna planerande som jag gör för att vara klar på utsatt tid och vara säker på att jag får med mej allt, vilket grundar sej i mitt behov av att ha kontroll och att komma i tid.
- stressen när verkligheten avviker från planerna (vilket de oftast gör när barnen är inblandade)

Dessutom tycker jag att det här är ett problem för att det tar mycket av min tid att planera och förbereda, och jag lägger sedan extra tid på att dubbelkolla (antingen verkligen titta efter eller "bara" gå igenom det i tanken)

Till nästa gång ska jag börja tänka ut en hierarki för att bryta det här beteendet.

Jag måste tillåta mej själv att det är okej att komma försent ibland. Jag skiljer inte på avsiktliga förseningar (telefonen ringer och man pratar bort en kvart) och oavsiktliga (hittade inga rena strumpor).  Våga testa, blir folk arga på mej. Och gör det isåfall någonting?

Dessutom behöver jag komma bort från det här ständiga planerandet. Kanske genom att bestämma att jag får börja förbereda och planera tidigast en halvtimme innan avresan.

Tål att tänka på under veckan. Terapeuten tyckte dock inte att vi ska börja med några fler utmaningar nu eftersom jag har fullt upp.

Vi pratade också om uppföljningsmötet med försäkringskassan som är nästa vecka. Han ville stämma av vad jag tycker att han ska säga om vår terapi. Vi ska prata om att vi jobbar med att minska stressen i vardagen.

Till nästa gång ska jag tänka över eventuella faror som lurar under juluppehållet. Som nog blir hela fyra veckor långt.

levande ljus

Jag vågar inte tända ljus när jag är ensam hemma för jag är rädd att jag ska glömma släcka dem.

Så trist, för det piggar ju upp i vintermörkret. Även dagtid.
Efter terapin är det jag som åker hem och myser med tända ljus.

Det ploppar upp nya saker i hjärnan hela tiden utan att jag riktigt är medveten om det.
Jag börjar tröttna på det här nu. Jag behöver lägga mina krafter på andra saker än att utmana nya tvångstankar hela tiden. Blääää!

otäck post

Idag fick jag ett brev med en faktura för ej avbokat terapibesök i fredags.

Trots att jag VET att jag har sagt att jag fått förhinder de två senaste gångerna och att det handlar om 80 kronor som ju inte är någon stor summa så fick jag världens stress- och ångestreaktion på brevet.

Helt i onödan ju eftersom det säkert kommer att redas ut i morgon i kassan, och annars vet ju min terapeut hur det ligger till.

Det är nästan som om jag vill plåga mej själv...

luciatåg

Klockan 16.00 prick svängde jag in på mammas gata i stan. I förrgår när jag skulle hämta sonen vid femtiden klev jag ur bilen 16.59 och ringde således på dörrklockan vid 17.00. Hur kan det komma sej att jag alltid är så himla exakt? (Och varför kollar jag ständigt på klockan?)

Svägerskan, som brukar vara rejält försenad, men mer och mer sällan när hon ska träffa mej (förstår inte varför...;)), kom strax efter. Mamma blev väl inte direkt överraskad, men väldigt glad. Dagen till ära hade jag svidat om till stjärngosse (de vuxna skrattade gott), så luciatåget var komplett med två lucior, en tärna, en stjärngosse, en tomte och en pepparkaksgubbe.

Jag är som vanligt trött redan nu, så jag går väl och lägger mej. Imorgon är det terapi.


skolfasoner

"Kanske är det så många sjuka i skolan för att dom inte har överdragsbyxor på sej".

Ja, kanske är det som min son så förnuftigt konstaterade. (Hans egna sjukdagar har på något konstigt sätt sammanfallit med dagar då han bevisligen (blöta eller smutsiga byxor) inte använt sina överdragsbyxor.)

Sonen  är tydligen en av få i ettan som har överdragsbyxor. Och en av få som hade termobyxor när det var minusgrader ute.

Flickorna gick i morse omkring i kjol och tights. Jag frös i mina joggingbyxor, men jag skulle ju inte vara ute och leka. Fast de leker kanske inte längre?

Idag ska jag hämta barnen redan vid halv två eftersom det var lite hängigt igår och vi ska lussa för min mamma i eftermiddag. Tar med korv o bröd och pyjamasar så kan vi åka hem och lägga barnen direkt.

mitt äktenskap

Jag har tänkt vidare på mina förbättringsområden i äktenskapet, men inte skrivit någonting om det.

Ta upp problem
Att ta upp problem på ett konstruktivt sätt har jag haft svårt för. Ofta går jag och småirriterar mej tills jag bara exploderar (vanligtvis strax före mens).

Lösning:
* Ta upp saker till diskussion så fort ett problem uppstår och då med "giraffmetoden"=utgå från sina egna känslor, inte angripa den andre, inte dömma på förhand och lyssna.
* Välja en bra tid och plats för diskussionen.
* Mindfulness. dvs vara totalt närvarande under diskussionen, tänka innan jag pratar.

Ta emot "kritik"  
Känner jag mej angripen så går jag till motattack direkt. Precis som om det viktigaste är att jag vinner diskussionen. Så är det ju inte. Det viktigaste är ju att vi känner att vi respekterar varandras känslor och åsikter och kan komma fram till en lösning som båda kan leva med.

Lösning:
* Mindfulness: vara i nuet och verkigen lyssna på vad han säger, utan dömmande tankar och utan att samtidigt tänka ut vad jag ska säga till mitt försvar
* Giraffmetoden: låta honom prata klart innan jag svarar, och då utgå från hur jag upplever situationen, inte vad han gör för fel.

Ostressat sex         
Min stress runt sex består av två saker: att jag håller reda på frekvensen och att jag är stressad under tiden.

Mitt prestationsjag håller koll på hur ofta vi har haft sex den senaste tiden och jag känner mej mer eller mindre nöjd med förhållandet beroende på resultatet. Styr detta hur ofta ni har sex, frågade terapeuten. Nej, svarade jag. Men vid närmare eftertanke så gör det nog det. Inte så att jag har sex även om jag inte vill, men att jag bejakar mina känslor vid varje tillfälle. Även om jag egentligen är för trött.        

Jag tror att det här prestationstänkandet har sitt ursprung i min ångest som var förknippad med sex (att jag hade cancer). Då valde jag att ignorera min lust och hade sex bara någon gång ibland för att man "ska" ha det. Trots att jag ville så var ångesten efteråt så stor att jag oftast avstod. I våras fick jag äntligen bukt med den här ångesten (tack vare mej själv, min terapeut och en gyn.läkare) och det kändes roligt med sex igen. Då var det mer en bekräftelse på att jag blivit fri från ångesten att jag ibland räknade efter, men det har gått överstyr och blivit en fixering.

Lösning:
*Min man var inte riktigt med på noterna när jag föreslog att vi skulle ha sex max två gånger i veckan (han har blivit bortskämd) men jag har bestämt mej för att jag inte får ta initiativ mer än två gånger per vecka, för att komma ifrån prestationstanken.
* Minfulness. Varje gång prestationstanken kommer ska jag se den men sedan välja att fokusera på nuet istället för att ge efter och börja räkna.

Stressen jag känner när vi har sex bottnar nog i den långa tiden vi varit småbarnsföräldrar. Speciellt minstingen har varit jobbig och vaknat när man minst anar det. Dessutom kommer tankar om att det är sent och att jag kommer att vara trött i morgon. Detta grundades väl också i småbarnsträsket eftersom vi haft väldigt morgonpigga barn. Därför har det blivit så att vi för att slippa bli avbrutna kört med säkra kort.

Lösning:
* Mindfulness, att vara närvarande i stunden och med varandra. När man fokuserar på det man gör så gör man det automatiskt långsammare. Tänker också på "russinövningen" som vi gjorde "på mindfulnesskursen" där man ska utforska ett russin så att man kan känna igen det bland alla russinen i paketet. Att göra detta med t.ex. en hand blir ju väldigt sensuellt.
* Ha sex tidigare på kvällen.


Inte vara kontrollerande  
Låta ske (inte överplanera)  
De har två känns tyngre och kräver mer tid. Här ingår ju t.ex. städschemat och mitt extraprisstopp.
      

Mindfulness/Medveten närvaro verkar vara lösningen på det mesta. Nu ska jag bara jobba med det här också. Och kanske finns det fler lösningar på ett djupare plan. Jag har ganska lätt för att intellektuellt ta fram lösningar som ser bra ut utan att egentligen känna efter ordentligt. Att prestera för att visa upp istället för att göra det för min egen skull. Nu när jag jobbar mycket med medveten närvaro (oj, vad jag växlar begrepp) så blir det en sådan där automatisk lösning på varje problem. Kanske är det så det är, eller också finns det fler svar.


luciafiasko

Sent igår kväll (sådär klockan halv tio) låg jag i sängen och smidde planer för morgondagen. Nu när de små liven äntligen börjat sova så länge att man får väcka dem om morgnarna var det dags att införa tradition lusseväckning.

Vem vill inte vakna av att ens vackra mamma skrider in med ljus i håret sjungandes luciasången?

Inte mina barn iallafall. 7-åringen och 2,5-åringen vaknade före mej idag, så där var det kört.
Bara 5-åringen kvar då.
Jag hoppade över särken (jag hade ju ändå nattlinne på mej), placerade yngsta dotterns luciakrona på huvudet och satte händerna i luciaposition.

"Ute är mörkt och kallt, i alla husen..."

Luciakronan spred ett trollskt skimmer i rummet och nu...nu skulle min dotter vakna med en överaskad och glad min.

Ha! Hon reagerade som om hennes mamma VAR lucia själv.
För att hon överhuvudtaget skulle dra ner täcket och få syn på min vackra krona fick jag peta till henne och säga åt henne på skarpen att titta på mej.
Med en suck gjorde hon som mej till viljes. Varpå hon vände ryggen till och låtsades somna om.

Ridå!

leksaker på internet

Här är länken till en leksaksaffär där jag shoppar loss ibland:

Hikmet.se

Man betalar i förskott, vilket jag inte  brukar tycka känns så bra men de har oftast packat och skickat min order samma dag som jag beställt och betalat.

(Just nu var det lite utplockat bl.a. bland legot, men det är ju snart jul.)

Nu har barnen somnat och mannen och jag ska öppna den stora lådan som jag var och hämtade ut i dag. Spännande!

samlar mej inför ica-besöket

Inga extrapriser...bara det som står på listan...inga tag tre betala för två...inga...

Det har inte gått så bra med mitt extraprisstopp. Flera återfall, både planerade och impulshandlingar.

Igår tyckte jag att jag var smart och köpte de sista leksakerna på en internetbutik på nätet som brukar ha minst 25% lägre pris än leksaksbutikerna. Och det är ju ordinarie pris, ju. Fast eftersom jag visste att priset var lägre så är det ju samma sak som att gå runt i stan och jämföra. Och dessutom köpte jag en del bra att ha saker som var extra billiga. Det var väl det som gick snett egentligen och är anledningen till att jag inte ska utsätta mej för reor - jag köper alltid för mycket (fast ingenting onödigt). Nåja, jag beställde igår och paketet har redan kommit. Snabbt levererat, minsann.

Men nu ångrar jag faktiskt mitt felsteg...lite iallafall.

"sjuk son"

Oj, vad svårt det är att på morgonen avgöra om det är sjukdom på riktigt eller allmän hängighet. Men sonens mardröm i natt och en del hostande styrkte hans påstående om sjukdom, tyckte jag. Så idag har jag alla barnen hemma.

Sedan kom jag att tänka på att de gånger han varit hemma har sammanfallit med de gånger jag fått sovmorgon och mannen lämnat barnen.

Efter lite allmänt sjukdomssnack log han sådär skyldigt och erkände att han nog bara varit jättetrött idag. Jaja, vi har en mysig dag iallafall. Just nu med datorpaus. De stora spelar TV-spel och 2,5-åringen spelar Anki o Pytte på datorn.

De har lekt så snällt hittills. 5-åringen har bara blivit ledsen en gång och det var när de lekte skola och skrev mattetal till varandra. Hon fick tal av typen "1000001-100001=" och blev jätteledsen för att hon inte kunde det (vilket inte sonen heller kunde räkna ut). Men sedan skrev vi lite enklare tal som hon kan och då blev hon glad igen.

Och så fick jag för mej att äntligen sätta igång med lussekattsbak nummer två. Döttrarna hjälpte till och sonen fick titta på eftersom han är sjuk. Så i eftermiddag blir det fika. De gamla mammafasonerna som satte in igen, minsann.

läskigt trött

Hur kan jag sitta och nästan somna i soffan redan vid åtta när jag sov två timmar i förmiddags? Det känns inte alls kul att vara så här trött hela tiden. Mannen kom hemcyklandes vid sextiden efter ett par timmar övertid och det kändes som en befrielse. Trots att jag förstår att han också är trött efter en lång arbetsdag så orkar jag inte ändå. Det känns tråkigt. Jag tog den enkla utvägen och la minstingen=saga och mys och sedan sitta dörrvakt med en bok tills hon somnar.

I morgon har jag blivit lovad sovmorgon. Längtar redan...

Ett plus i dag: smörgåsmiddag med köttbullar (rest) och ägg. Yoggi för den som ville. Enkelt och gott.
Dagens minus: jag panikbakade bröd en timme innan jag skulle till utvecklingssamtalet.

Utvecklingssamtalet ja, som vi hastade igenom på tio minuter. Jag har blivit väldigt känslig för andras stress har jag märkt. Och dotterns "dagisfröken" (manlig) var nog väldigt nervös och hastade igenom omdömmet. Och jag satt där mittemot och kände hur pulsen ökade. (Blev stressad alltså.)

Fast det var inte så mycket vi hade att prata om.
Idel lovord östes över min 2,5-åring. Tidig med språk och motorik, glad och framåt, leker med de flesta, lite envis ibland (och det är ju bra), kan sysslesätta sig själv om det behövs (och brukar då sjunga).


Nu ska jag förhöra mej om hur utvecklingssamtalet med 5-åringen gick (vi hann inte prata med varandra igår utan närvarande barnaöron)

att komma i tid

Veckans läxa i terapin är att fundera över hur jag kan bli snällare emot mej själv och sänka kraven på att jag alltid ska komma i tid. Har funderat lite och kom på att jag faktiskt har skrivit om det innan. Här.

Att komma i tid innebär för mej att komma exakt på utsatt klockslag.

Varför kommer jag i tid?
Jag kommer i tid av respekt - för den andre.
Jag kommer i tid för att jag tycker att jag ska vara en sån som kommer i tid.
Jag kommer i tid för att jag inte vill att någon ska vara irriterad på mej.

Hur känner jag mej när jag är på väg att bli försenad?
Stressad, arg, irriterad. Inte alls någon trevlig person. Varken mot mej själv eller min omgivning.

Hur känns det om jag mot förmodan kommer försent?
Fruktansvärt pinsamt. Jag får skuldkänslor och blir besviken på mej själv. Och dessutom är jag ganska uppe i varv eftersom jag stressat något fruktansvärt för att ändå vara där så snabbt som möjligt.

När är det okej att inte komma i tid?
När någonting helt oväntat inträffar som man inte kunnat planera för. Att bebisen bajsar precis när man ska åka är ingen anledning för att inte komma i tid, det måste man ta med i beräkningen. Inte heller att telefonen ringer (varför ska den som ringer vara viktigare än den jag bestämt tid med?).

Vad innebär det för mej att jag alltid ska vara i tid?
Jag tvingas lägga ner mycket energi på planering och att hålla koll på tiden. Jag lägger in hållpunkter under dagen så att jag ska vara klar i tid. När jag blir försenad vid en hållpunkt blir jag stressad, även att det oftast är mycket luft i schemat. Så även om jag inte är försenad när jag går hemifrån kan jag redan vara uppstressad.

Hur är det för mej när andra kommer försent?
Jag blir faktiskt ganska irriterad om det inte finns någon bra förklaring, iallafall om jag ska träffa någon på stan. Om jag har bjudit hem någon så är det inte så viktigt. En kvarts försening är väl ganska okej då.

I vilka situationer skulle jag kunna tillåta mej att komma försent?
- Dagislämningen. frukosten börjar vid åtta, men några minuter sent någon gång skulle väl inte göra någonting
- Dagishämtningen.
- När vi är hembjudna till någon.

Hur ska jag tänka?
Det största problemet för mej är egentligen de där hållpunkterna som jag planerar in. På morgonen t.ex. är jag stressad från 7.05 när sonen ska vara färdig med gröten men inte är det, fram tills vi är framme vid dagis. Och detta även om vi faktiskt är i tid, för man vet ju aldrig vad som kan hända... Morgonrutinen vore nog bra att börja träna på eftersom det sker varje dag och för att jag mår dåligt av den.

Att medvetet komma försent känns lite krystat, men att försöka fokusera på nuet när de där hållpunkterna och stressen pockar på känns viktigt. Att ta en försening när den kommer och inte lägga in så stora marginaler jämt.
Och att acceptera en försening. Är jag försenad när jag startar bilen så hjälper det inte att jag stressar upp mej.



Att komma försent ibland är att respektera mej själv.

För så är det ju. Min hälsa och mitt mående är ju viktigare än att alltid vara exakt i tid.
Den tid jag lägger på att komma i tid kan jag använda bättre.

kaffet slut

Hade tänkt åka in till Coop idag dirket på morgonen men jag var trött efter en vaknatt (när jag väl somnade vaknade minstingen och mannen fick inte henne att somna om så hon fick ligga i vår säng=klistrad in till mej).

Så nu sitter jag här med mitt pulverblask igen. Tar tillfället i akt och slutar nu! Tror att det är mest själva kaffestunden som lockar, faktiskt. På helgerna går det bra utan, men då har jag ju annat omkring mej.

Råkade se ett reklamblad hos brorsan igår: 5 kg potatis 10:- på Coop. Genast fick jag världens stressreaktion.
Det är lite därför jag inte ska åka dit idag också. Jag ska ju vänja mej av med extrapriserna.

I eftermiddag ska jag på utvecklingssamtal med 2,5-åringen. Lite småjobbigt, men sonen ska följa med en kompis hem så jag slipper åka runt skolan också.

oj vad mycket pengar

En kommentar fick mej att fundera över hur mycket pengar vi lägger på julklappar till våra nära och kära.
Och oj, vad mycket det blev:

barnen (3 st): riktväde 500 kr, (brukar bli något mer)
mannen: 350 kr (fast vissa år köper vi inte till varandra)

mamma: 400 kr
syster: 300-400 kr (hon handlar ju till hela min familj och har inga barn själv)
bror: 200 kr
svägerska: 100-150 kr
deras två barn: 200 kr var

svärmor: 200 kr
svärfar: 200 kr
mannens brorsbarn (2 st): 50-75 kr var

Det är ju flera tusen...även utan det där airhockeybordet...så det får nog vänta...

Men jag gillar verkligen att köpa julklappar. Och resten av året är jag ganska sparsam, köper inte saker till barnen i onödan eller så (vilket gett som bieffekt att jag kan gå i affärer med barnen utan att de tjatar). Ger hellre något rejält till jul och födelsedag.

Och tja, det är ju bara jul en gång om året... :)

medvind just nu

Det gick faktiskt riktigt bra med körningen ikväll. Ångest i början, men när jag väl kom till den sträckan som jag inte kört ensam innan så kändes allt hyfsat bra. Och tanken på hemfärden förstörde inte kvällen. Eller rättare sagt, jag tänkte inte på hemfärden alls. Kanske börjar min mindfulnessträning ge resultat.

Tidigare idag körde jag dottern till sjukhuset, var där med henne och åkte sedan till McDonald´s. Och bara med lite lätta panikkänslor varje gång jag valde att inte gå på toaletten.

Och så hela Malmöresan som var späckad med ångestsituationer, men som jag ändå rodde i hamn utan att gå på toaletten fler gånger än jag hade bestämt i förväg. (Jag kan inte gå på toa när jag är kissnödig, för det är jag hela tiden när jag inte har någon toalett i närheten.)

I torsdags körde jag in till stan och gick där en stund med mamma men sedan ensam i flera "farliga affärer", d.v.s. där det inte finns någon toalett i de närmaste kvarteren) och utan mobiltelefonen.

Så jag måste nog säga att det flyter på rätt bra just nu. Och det känns urskönt! Njuter extra eftersom "tillbaka till jobbet-piskan" inte viner över mej så fort jag tar ett steg framåt. Bara för att jag vågar tänja gränsen en liten bit till betyder ju inte det att jag mår så pass bra att jag genast kan skjuta fram den ännu mer.

Sakta men säkert, är min nya paroll.

den stora utmaningen

Ångrar mej nästan redan. Men nu har jag bestämt mej.
Ikväll ska jag köra till min bror ensam.
Dubbelt så långt som jag hittills vågat köra på motorvägen.
Och dessutom i mörkret.

Dags för årets sista tjejträff. Hos svägerskan.
Ringer till min samåkningskompis.
Hoppsan, hon skulle visst inte åka idag - hade visst glömt säga det.
Så då skulle jag snällt få stanna hemma.
Vad trist!

Ringde och lämnade återbud.
När jag lagt på for något i mej.
Lyfte luren och slog numret igen.
Blev lovad skjuts hem ifall modet tryter när jag ska hem.

Så nu åker jag!


sista klapparna?

Ytterligare en klapp var till barnen och sedan är nog kvoten fylld.
Funderar på en internetbeställning. Smidigt och mycket lägre priser än i varuhusen.

Till 5-åringen. Playmobil sagoslott:



Till 2,5-åringen. Playmobil barn:
 

Till 7-åringen. Meccano:


Till svägerskan: ansiktsbehandling

Till syster: Hemligt (bloggläsare)

Till familjen: Airhockeybord (Har dock inte riktigt fått med mej min andra hälft på det här...än...)
Airhockey-Scorpio-47

Och sedan är det klart för min del. Känns skönt - speciellt om en dryg vecka när mannen kommer att börja härja om sina klappar (till min bror och sina föräldrar).

läxdax

Satte mej vid datorn och tänkte göra terapiläxan.
Men fann mej plöstligt överfalla andra bloggare med en kaskad av kommentarer.
Börjar känna mej som femton igen...
Gör vadsomhelst utom det jag ska.

Nåja, det är ju inget prov eller så.
Jag får bara stå där med skammen.

Min teori om att det är BRA om jag inte gör läxan har inte min terapeut köpt än.
Men visst måste det vara ett framsteg om jag missköter mej?
Jag som alltid ska vara så duktig.

reasynd

Nu kunde jag inte hålla mej längre. Inhandlade idag de här byxorna på me&I:s rea. (Och hur fick jag nys om dem då? Jag förmodas ju inte läsa reklam längre, än mindre hålla koll på nätbolagens julkalenderreor...):

image67

(Inte alls min stil med rosa egentligen, men de här var himla fina till mina hemmaklänningar (se nedan) och dessutom jättesköna.)

image70

Den senaste tiden har jag faktiskt köpt lite fina vardagskläder. Jag känner mej mycket piggare i klänning än i slafsiga mysbyxor. Och det är ju lika bekvämt.

det tar sej

Nu har jag hårdbevakat mitt kontrollbehov och inte gett det en chans att ta över på hela helgen:

- jag lät bli att föreslå helgens meny vid min frånvaro (trots att jag vet att min man nog är bättre på matlagning än vad jag är så vill jag gärna vara där och peta även när jag är frånvarande).

- jag litade på att min man skulle komma ihåg att lägga fram adventspaketen till barnen.

- jag påminde inte om lappen som skulle fyllas i till dagens utvecklingssamtal om 5-åringen.

Och kan ni tänka er, jag kom hem till mätta och glada barn. Och lappen koms ihåg i morse efter en felhörning.

Veckans utmaning:
- inte lägga mej i julkortstillverkningen.
- inte påminna om avläsningen av vattenmätaren som skulle varit gjord i november.

Men det är som det sägs, så här i början tar det mer energi att låta bli än vad det skulle gått åt för att göra det själv. Men i längden ska det bli bättre.


datormorgon

Mor och dotter sitter vid varsen dator. Dottern ville absolut spela julkalenderspelet nu på morgonen. Och modern kunde inte neka. Möjligen låg det ett visst mått av egoism i hennes jakande svar.

Senare idag ska de tillsammans bege sej till sjukhuset i staden där de bor. Ett rutinbesök till stadens logoped är sedan länge inbokat, till dotterns stora glädje. Sedan stundar ett besök på hamburgerbaren där det serveras leksaker till maten, innan dottern lämnas av på dagis och modern ensam återvänder till det ombonade hemmet för en stunds vila innan kvällsgöromålen tar vid.

Efter en titt ut genom fönstret konstateras att vädrets makter varit gynnsamma. Gräset ser blött ut och plusgrader råder. Bara det vanliga att oroa sej för, konstaterar modern lättat. Så då ska det nog gå bra.

glöggpaus

Hemma igen efter en kaosartad dag. Vi körde fel både på dit- och hemvägen (och det gjorde vi förra gången oxå).

Och i köpcentret blev det lite jobbigt också, med panikkänning fler gånger. Fast det blev inte mer än lite småjobbigt. Fick med mej lite saker hem också.

malmömorgon

Inatt har jag sovit som en prinsessa i systers säng. Mamma vill inte sova i den höga sängen och med ålderns rätt tog jag den bästa sovplatsen.

Idag har vi nog tänkt åka till det stora köpcentret. Förmodar att det är ungefär samma affärer som hemma men det är roligt att shoppa tillsammans med syster. Igår spenderade jag hela 60 kronor, så jag har en del att sätta sprätt på idag. Om jag hittar något vill säga.

Nu är det frukostdax.


myskväll i malmö

Sitter i soffan och dricker kaffe. Bilresan hit gick bra. Förrutom när det tog stopp vid en lastbilsolycka - PANIK! men polisen släppte fram en körriktning i taget så vi blev inte stående så länge. Men tio minuter senare hörde vi på radion att vägen skulle stängas av i en timme. Vilken tur vi hade!!!!


Väl hos syster blev vi bjudna på lunch och sedan gick vi in till stan. En promenad på tjugo minuter. Och sedan två timmar på stan innan jag gick på toaletten. Riktigt bra gjort ju!

Nu ska vi snart kolla på idolfinalen (fast det var nästan att det blev på spåret. ovanligt att man har två program att välja mellan en fredagkväll.)

Mysigt att vara här hos lillasyster. Mycket prat och skratt. Jag började skratta i bilen (mamma är lite knasigt rolig ibland) och har skrattat sedan dess.




avskedskramar

Nu har jag sagt hejdå till familjen. De gjorde allt för att jag inte ska sakna dem: 7-åringen råkade få 5-åringens sko i ansiktet och kontrade med att sparka tillbaka. I ansiktet. Gissa om jag blev arg!!! Sedan var det gnäll och gråt tills de åkte. Så nu känns det faktiskt ganska lugnt och skönt.

Fast det är ju klart att jag kommer att sakna mina små gullungar.

Nu ska jag äta frukost så att jag är klar när mamma kommer och hämtar mej.

en kommentar om kommentarerna

Tack så hemsk mycket för alla fina och tänkvärda kommentarer jag får.
Jag läser och begrundar dem alla.

Men tyvärr har jag märkt att jag varit lite dålig på att svara direkt. Och då växer det till ett stort MÅSTE.
Och eftersom bloggandet är något jag gör för att må bra så vill jag inte ha måsten här.

Så förlåt mej för att jag inte alltid orkar svara. Men jag vill att ni ska veta att jag verkligen värdesätter all klokhet och omtanke.

Kram till er alla!

läggdax

Är så trött, så trött. Eftermiddagen blev hektisk.

Först vernissage på sonens skola. Jag och de tre barnen, varav minstingen med gelében mest hela tiden. Barnen hade gjort mycket fina saker. Vi var där i en timme och det gick ganska bra.

Min psykolog med sina två barn var där och det känns alltid lite småjobbigt när vi stöter ihop i vardagen (våra söner spelar i samma fotbollslag och  vi ses i affären och skolan då och då). Även om jag tror att han är så professionell att han håller i sär rollerna, så kan jag inte låta bli att känna mej lite...observerad.

Sedan mellanlandade vi hemma innan vi begav oss till dagisets julfest. Där gick det också bra. Minns hur det kändes förra året och det var väldigt stor förbättring i år. Det känns skönt när man kan se framstegen så konkret,

Nu ska jag gosa lite med mannen om han fortfarande är vaken. Imorgon bär det av till Malmö och sedan ses vi inte förrän på söndag.

förresten

Lättnaden som jag kände när mamma erbjöd sej att köra bil till Malmö visar väl att det var panikångesten som spökade. Fast kanske orken också. För jag brukar ju kunna sätta mej över ångesten och genomföra det jag vill när krafterna finns där.

Jag tror att det jag var mest rädd för är hemresan. Att jag MÅSTE ta tåget hem på utsatt tid.

Hur som helst. Det ska bli roligt att komma iväg, och att åka bil känns också lite ångestfyllt, men inte på långa vägar så jobbigt som tåget.

korttillverkning

Jag är både lat och perfektionist. Ingen bra kombination.
Nu skulle jag göra julkortet till dagispersonalen.

Igår skrev jag rimmet med kalligrafi. Insåg att jag legat av mej, det blev inte riktigt som det ska vara. MEN för de flesta andra är det nog fint ändå. Så jag lät det vara.

Nu till själva kortet som jag skulle göra i lager med en figur överst (gran). Ganska enkelt och resultatet brukar bli bra. MEN eftersom jag är så himla lat så orkade jag inte mäta utan använde ögonmåttet. Mitt ögonmått har aldrig blivit kalibrerat och i kombination med min strävan efter perfektion blev resultatet icke godkänt.

Så nu måste jag börja om från början. Och mäta den här gången... Tänk om jag hade tagit mej en minut extra redan från början...

Förresten är det här ju riktigt bra träning för mej. Jag har skrivit ett rim och gjort ett kort. Som kommer att ses av många. Jag som sällan tycker att jag gör något bra...det här känns jättejobbigt!

planer för dagen

Det känns som att dagen kommer att bli ganska hektiskt.

Jag måste:
- göra färdigt kortet till dagispersonalen
- lägga upp mina jeans
- plocka undan mina pysselgrejjer
- packa
- tvätta en maskin
- förbereda middagen

I eftermiddag är det Vernissage på sonens fritids så jag hämtar barnen och sedan går vi dit och tittar på konstverken och äter peppisar.

Och i kväll är det då julfest på dagis. Så det blir kanske lite stressigt när maten ska lagas och inmundigas.
Båda döttrarna ska vara lucia. 2,5-åringen var jätteglad när hon fick en riktig luciakrona i år (förra året hade hon en i tyg som jag sytt). Vi provade igår och de var jättefina. Såklart :)

Min strategi blir att börja omgående med fixandet så att jag kan ta det i lugn takt. En sak i taget. Och förhoppningsvis hinner jag vila en stund efter lunch. Minstingen var vaken i natt igen.


världens bästa mamma

Vi åker till Malmö.
Med bil.
Mamma vill så gärna att jag ska följa med så hon struntar i att det blir en extrakostnad.
Gulliga hon!

För det som var jobbigast var att jag inte kan välja själv.
Att jag var låst till tåget och dess avgångstider.
Nu kan vi stanna på vägen och åka hem när vi vill.

Det känns toppen. Och syster blev glad.

stadsbesök

I eftermiddag ska jag och mamma åka in till stan och hämta ut tågbiljetterna så att hon har sin biljett. Ifall jag inte följer med. Vilket inte känns så troligt.

När jag ändå är i stan ska jag fixa med mina ärenden. Så slipper jag det måstet...

Om inte min man slängde lindexkupongen så kan jag ta med den till mamma. Jag kan önska mej en bh i julklapp av henne, och om hon använder rabatten så får jag ju en paket till. Jag blir aldrig för stor för julklappar :)

tillbaka till jobbet

Jag har gått och tänkt länge på att en sak som hindrar mej från att komma tillbaka till jobbet är tanken på själva jobbet. Efter det att min chef skrämde upp mej med att det är väldigt stressigt och väldigt mycket utlandsresor så framkallar jobbet i sig ångest. Dessutom ska tilläggas att det är helt nya arbetsuppgifter för mej. Och det är ju alltid lite läskigt, men med mina tvivel på mej själv så känns det nästan oöverstigligt.

Så, jag har gått och funderat. Sist jag jobbade hade min avdelning överlåtit en halvtid till miljöavdelningen. Miljöchefen och jag har alltid jobbat mycket ihop och har trivts bra med varandra. Det vore ju helt perfekt om jag kunde få den halvtidstjänsten, tänkte jag.

Idag gjorde jag det. Ringde till miljöchefen och frågade. Vi hade ett trevligt samtal. Tyvärr har han inte fått behålla den resursen men han ser väldigt gärna att jag lägger min rehabilitering hos honom. Och så överöste han mej med beröm om hur kompetent jag är :)

I den rehab.plan som gjorts innan ska jag tll en början jobba med mina gamla arbetsuppgifter (som kvalitetssamordnare) som inte längre "finns". Eller rättare sagt, som ingen längre gör. Det har känts bra, men samtidigt är det ett väldigt ensamt jobb och man måste aktivt söka sej ut, vilket kanske är lite jobbigt i början. Att däremot jobba med miljöchefen skulle innebära en placering på hans kontor. Dessutom såg han inga problem med att jag även gör lite kvalitetsgrejjer.

Jag har ju fortfarande mina funderingar på att börja plugga. Men samtidigt så har jag ju redan en utbildning och jag tror att det kan vara bra att bevisa för mej själv att jag kan komma tillbaka till jobbet innan jag tar ställning till eventuella studier. Risken finns ju annars att det blir väldigt jobbigt den dag jag pluggat klart och ska ut på arbetsmarknaden igen. Fast å andra sidan så hoppas jag att jag då har en helt annan styrka i mig själv.

Nu är det ju inte aktuellt att gå tillbaka till jobbet än, men jag känner ändå att jag vill få det så bra som möjligt redan nu så att själva tanken på jobbet känns okej.

malmöresan

Om jag tänker bort att jag gör mamma och systern besvikna om jag inte åker, så hittar jag ingen motivation alls för att bege mej till Malmö på fredag.

Snart är det jul och syster kommer hit. Så henne får jag träffa då.
Min lilla stad känns alldeles tillräcklig att gå och julhandla i, eftersom jag inte är där så ofta.

Det jag tycker är tråkigast är väl att inte få umgås bara vi tre. Men jag kanske kan sova över hos mamma i mellandagarna, så kan vi ha en mysig kväll tillsammans.

Här ringer terapeutens ord i öronen: man ska göra altt som överensstämmer med det liv man vill leva. Och en sådan här situation visar ju att det inte är så himla enkelt. Varför känns det jobbigt? Är det ångesten eller orken? Vet inte, kombinationen kanske.

energitjuvar

Letar efter vad det är som stjäl energi från mej om dagarna. Vad det är som får mej att inte komma till ro.

- orensade garderober
- skålar med trasiga saker som ska lagas någon gång
- viktiga papper som ska sättas in på rätt ställe
- receptröran (borde rensa bland recepten, något som poppar upp varje gång jag letar efter det jag ska ha)
- olästa böcker. Ärligt talat: kommer jag någonsin att läsa böcker som stått olästa i bokyllan i tio år???
- fotoramar. jag älskar att köpa ramar, men de flesta blir liggande.
- fotoalbummen. jag har ett album till varje barn. nu ligger jag väl 1,5 år efter med insättningen. Dessutom har jag samlat foton i plastfickor som ska bli trevliga scrap booking sidor (ska bara lära mej hur man gör först...).
- och så bären i frysen, då.
- förrådet (jag vill plocka ut allt, göra iordning och ställa tillbaka det som ska vara där)
- källaren (som är ett enda kaos. vi kom ju av oss igen....)

Det känns som om jag får ta en sak i taget, i sakta mak. Annars tar jag väl ut mej helt. Är det förresten röran som stör mej, eller är det mitt behov av kontroll som får det att bli jobbigt?

Ska omgående börja med att ta tag i allt som behöver fixas med en gång för att undvika nya måstehögar.
Fast det brukar falla när jag inte mår så bra. Då är det svårt att orka.

Nu ska jag iallafall duscha och sedan blir det lunch.


att bara vara

Idag gick jag raka vägen till sängen efter min lämna barn-runda.
Somnade och sov bort hela förmiddagen.

Jag har varit så rädd för att sova på dagarna, men så länge jag kan somna på kvällen så behöver jag ju den extra sömnen.

Stressande tankar på att halva dagen redan gått smög sej på, men jag försöker vinka adjö till dem. Jag kan göra vad jag vill med min dag. Nu blir det inget stadsbesök. Men det är okej.

På fredag är det tänkt att jag och mamma ska ta tåget till lillasyster i Malmö. Men jag vet inte...jag känner mej inte i så bra skick. Känner av panikångesten alltsom oftast (det är väl järnbristen som spökar, men det fattar inte min hjärna och kropp), är trött för jämnan och har dessutom fått problem med magen tack vare järntabletterna.
Jag vill ju, och jag brukar ju göra det jag vill, men just nu har jag inga krafter till att slåss mot ångesten, känns det som.

Jag får se. Jag behöver ju inte bestämma mej än.

...och nu blir det mer reklam

Nu när jag inte längre får falla för reklamens falska lockrop, även om jag ansett mej vara en av dem som utnyttjar reklamen men än jag blivit utnyttjad, så slår det mej att den finns överallt. Precis överallt.

Trevliga små nyhetsbrev i mailboxen, små popuprutor nu och då, affischer och lockpriser, tidningsannonser, direktreklam i mängder, adresserad reklam, telefonsamtal...

Förmodar att jag tidigare scannat av budskapet per automatik och sållat ut det som är intressant. Och slängt resten. Men nu när jag inte längre får ge mej hän kastar sej varje budskap över mej och försöker snärja mej i sitt garn. Abstinens, kanske?


Jag har inte vågat öppna brevet från Lindex som kom idag. Only for me. Förpassas nog direkt till soptunnan, eller möjligen till mamma.

(Vi har NIXat telefonen men nu i juletid ringer gamla synder och vill få mej tillbaka. Nyhetsbreven har jag själv börjat prenumerera på - för att inte missa de stora klippen.)


hver gang

Min man jobbar i kväll och det skulle förmodligen inte ta så lång tid, kanske till åtta. Och  sedan skulle han åka och köpa en luciakrona.

Att jag aldrig lär mej. Det strular alltid när de håller på (nätverkstekniker) med stora servergrejjer. Och ändå sitter jag här och väntar.

Fast jag har varit duktig. Har rensat mina utkast på bloggen enligt devisen use it or lose it (därav den stora mängden inlägg). Känns skönt, för det har varit lite stressande med alla halvfärdiga tankar som legat där och väntat på att bli färdigtänkta.

Hela dagen har förresten gått i rensandets tecken (sophämtningsdag). Jag har målat dotterns hand- och fotavtryck (har legat i ett köksskåp i drygt två år), lagat kläder mm.

Skyller rastlösheten på att jag väntade på samtal från vårdcentralen. Jag skulle boka läkartid då vi ska prata igenom sjukskrivningen, innan FK-mötet om två veckor. Men tiderna var slut, så de återkommer med besked. Jag hoppas att det blir ett möte, för det känns inte riktigt bra att prata om det på telefonen.

Ska nog ta och ringa till mannen och höra om han är på G. Annars går jag nog och lägger mej.

din kvinna

Ögonen som möts.
Armarna runt min kropp.
Händerna som smeker mej.

Bara tanken
ger mej rysningar.

En kyss
så är jag din.

Om du vill.


rädslan för att tappa kontrollen

Ett utdrag till ur Lucinda Bassetts  Befriad från ångest:

I allmänhet är det värsta som skulle kunna hända inte så förfärligt som man befarar, eller så kommer det överhuvudtaget aldrig att inträffa.

Din rädsla handlar helt och hållet om att förlora kontrollen. Om du vill behålla kontrollen ska du bli kvar i nuet i stället för att måla upp framtida skräckscenarier.


Så sant, så sant. För så är det ju. Jag låter mina känslor styras av mina fantasier om en möjlig framtid, eller alternativa utvecklingar av den situation jag befinner mej i. Jag tror att jag har kontroll genom att planera och försöka förutse allt. Även det som inte går att förutse. Jag vill ha kontroll. Men jag förlorar det viktigaste. Kontrollen över mina känslor. Kontrollen över vad jag gör med mitt liv. Här och nu.

Att vara medvetet närvarande i nuet. Den enkla lösningen. Enkel, men ändå så svår.

vad vinner jag på min ångest?

Läser i  Befriad från ångest av Lucinda Bassett:

En av de verkliga knäckfrågor som den som lider av ångest har att ställa sig lyder:
Vad är det jag vinner på att hålla fast vid mitt negativa beteende?

Första gången jag läste detta slog jag det ifrån mej. Jag vinner väl ingenting på min ångest - den får mej ju bara att må dåligt ?!?

Men jag har burit med mej det här och nu kan jag se att jag vinner en stor sak genom min panikångest:

Jag slipper leva mitt liv. Jag slipper satsa och riskera att misslyckas eller bli besviken. Jag lever med en stor rädsla för framtiden och genom min panikångest slipper jag se den i vitögat.

Jag menar inte att jag vill ha det så här, men ibland känns det som om rädslan är större än smärtan i ångesten och det den för med sig.

Just därför känns det som att jag är inne på rätt spår nu när jag omprövar hela mitt sätt att vara och se på tillvaron och på mej själv, istället för att bara ångestträna. Det kanske är därför det bara har gått till en viss punkt hela tiden. För varje framsteg jag gjort har jag tagit ett steg närmare min stora skräck: rädslan för att misslyckas. Inte konstigt att ångesten har blivit starkare och starkare.

Denna insikt känns smärtsam men samtidigt starkt befriande. Jag har ju egentligen vetat hela tiden, men jag har inte vågat se det. Nu har jag möjlighet att bemöta min rädsla och befria mej ifrån ångesten. I sinom tid.

ångestens hav

Jag går på en spång över ångestens hav.
Jag har tappat fotfästet
Störtat. Ner. Ner.
Ångestens vågor har slagit över mej
försökt dra ner mej i djupet

Jag börjar min vandring igen.
Samma väg.
Men på allt ostadigare ben.
Varje fall tär på krafterna.
Varje fall äter av mitt hopp 

Jag balanserar över ångestens hav
på en tunn tråd
Sakta sakta
Får inte titta ner
Måste glömma vågorna
som slickar mina fötter

Jag går över ångestens hav
med trygga steg
Jag har en livlina
Jag kan ramla
men linan fångar mej
så att fallet inte blir så långt.

Jag vandrar över ångestens hav
tråden blir till en spång
spången blir en bro
och där framme
ser jag land

livsprioriteringar

Den lokala, mycket framgångsrike företagsledaren berättar i sin reklamblaska om hur han prioriterar sin tid:

1) kvalitetstid med barnen ( 2 eller kanske 3 stycken ungefär som mina barn i ålder)
2) företaget
3) ingenting
4) ingenting
5) egentid

Detta var någonting han var stolt över. Men jag kan inte låta bli att fundera:

1) Han prioriterar kvalitetstid med barnen (på sina villkor får man förmoda), inte barnen i sig.
    För mej är kvalitetstiden samma sak som kvantitetstid, det vill säga att bara finnas till när de behöver en förälder.
    (Det är ju inte för barnens skull som jag har mina höga mammakrav, utan för min egen....). Men det kan ju vara   
     olika kanske.

2) Vad menar han med ingenting? Är inte det den bästa egentiden?

3) Och frun då?????

julfest

På torsdag är det julfest på dagis. Eftersom vi inte utsett några klassföräldrar (ingen som ställde upp) var det i fredags ingen som hade tagit på sej att samla in pengar till en julblomma. Jag har varit klassmamma sedan dagiset öppnade för fyra år sedan och eftersom det är syskondagis så är det i princip samma föräldrar fortfarande. Så i höstas tyckte jag att jag hade gjort mer än nog och avsa mej det hela.

Jag har varit nära att starta en insamling, men jag har stått emot. Bra!
I fredags kom grannen och sa att hon tänkte samla in. Så jag lovade att följa med och köpa någon present.
Tyckte att hon har nog som det är, med en make som typ aldrig är hemma.

Jag vet att jag inte kan ta ansvar för andra människors beslut. Och det är väl det som gör att jag så ofta tar på mej för mycket, att jag tycker att andra har det så jobbigt. Men jag har det ju faktiskt jättejobbigt själv.

Nåja, hon ska köpa biobiljetter och jag lovade att göra ett kort och ett hemsnickrat rim.
Rimmet är redan klart, och jag får se vilken nivå jag lägger mej på med kortet. Ett enkelt duger bra om jag inte känner för att pyssla imorgon.

inventering - barnkläder

I brist på annan sysselsättning har jag räknat barnens kläder. Jag anade att de har väldigt mycket kläder, men utan att räkna så vet man ju inte.

Här är resultatet:

                             Tröjor (lång ärm)     Tights/jogging        Byxor     Kjol            Klänning (dagis)    Skjortor
2,5-åringen         27                                17                               5            4                   5
5-åringen            20                                14                               8            8                   5
7-åringen            15                                  4                             13                                                                  4

I nästa storl.
7-åringen            9                                   3                                4
5-åringen            5                                                                                     1     (hon har nyss växt ett hack)
2,5-år                  lådvis med syskonens kläder

+ massor av t-shirts till alla och en bunt finklänningar till flickorna.

Och nu har jag ändå rensat ut en del när ändå gick igenom garderoberna.
(Minstingen har ärvt en del från kompisar också, men de andra två har bara fått nytt.)

Det finns bara en sak att säga, eller två.
- OJ!
- Hoppas att inte min man läser det här inlägget ;)

Om de byter kläder varje dag så räcker det två veckor, minst. Fast oftast kan de ha kläderna två eller tre dagar nu när de har överdragsbyxor ute.

Jag tror faktiskt inte att behovsbaserade inköp till ordinarie pris behöver bli så mycket dyrare än vad klädkontot ligger på nu om jag tvättar två gånger i veckan istället för en. Nu köper jag det jag behöver framöver på rea. Och sedan tillkommer ju alltid kläder som barnen får eller kläder som man bara måste köpa till dem.

Slutsats: KÖPSTOPP med omedelbar verkan!
                 Utrensning. Man måste inte behålla alla kläder i rätt storlek.

järnbristen

Jag har letat lite på nätet och hittat några artiklar om järnbrist, som var intressanta:

Stress kan leda till försämrat upptag av järn.
Kanske kan järnbristen bero på det.

Järnbrist kan ge stickningar och en krypade känsla i benen och fötterna.
Det kanske beror på järnbristen att jag inte kunnat somna pga stickningar och värk i fotlederna.

Jag får väl vänta och se vad som händer...

billös

Det blir ingen stadstur i dag. Mannen hade dragit på sej cykelmunderingen och glad i hågen gått ut för att gränsla den ädla springaren när han upptäckte att det var tomt i båset. Cykeln var kvar på jobbet. Skönt att det är fler än jag som är lite vimsiga :)

Nåja, det gjorde inte så mycket. Jag kan åka i morgon istället.

Idag var alla barnen färdiga för avfärd så pass tidigt att de hann se julkalendern. Så då fick jag en stund i lugn och ro innan det var dagisdax. Väldigt skönt! Och ett bra sätt att få dem i ordning i tid.

Igårkväll blev förresten perfekta mamman stolt. Barnen la snällt fram morgondagens kläder och packade gympapåsen, Mina kompisar blev sååå imponerade. Och jag kände mej BRA. Suck!

Fast dom är ju duktiga, de små liven. Speciellt 5-åringen som tar uppgiften på fullt allvar och som inte ens behöver någon påminnelse längre. Sonen vill gärna gnälla lite först.

grubblerier

Min läkare var lite tveksam till vilken strategi hon skulle välja när det gäller sjukskrivningen av mej. (Vid förra mötet för en månad sedan). Å ena sidan skulle hon kunna tänka sej en sjukskrivning på ett år, så att jag fick tid att jobba med stressen. Å andra sidan trodde hon kanske att det skulle vara bra för mej att komma till jobbet så att jag fick någonting annat att tänka på.

Nu har jag funderat lite på det där och jag tror inte att det är någon bra idé att ersätta mitt tänkande och grubblande med andra tankar. Det jag behöver lära mej är ju att vara i nuet, och fokusera på det jag gör. 

I flera år har jag flytt från mej själv genom att distrahera mej. Och nu jobbar jag ju med att skala av alla dessa tankar som blivit stressande ovanor och lagt sej som en skyddande hinna runt mitt jag. Den processen känns som det viktigaste just nu. Och målet är ju både att minska stressen och att få se vad som finns där innanför.

Det är ju faktiskt riktigt spännande!

pysselsugen

Nu har mitt pysselsug vaknat.

Tjejkompisarna var här ikväll och det var pyssel och prat, fika och skratt. Jag lyckades faktiskt med att inte stressa upp mej innan, fast en vardagkväll har jag inte riktigt samma kravnivå som på helgen. Köket var t.ex. fortfarande middagsrörigt eftersom vi precis ätit mat.

För tredje året i rad satt jag och pulade med mina änglar som aldrig tycks bli färdiga. Det beror nog på att jag de senaste åren inte haft tålamod till att sitta mer än den årliga pysselkvällen. Trots att jag tycker att det är roväligt.

Men nu när jag skulle plocka fram änglarna så hittade jag massor av pysselgrejjer som jag aldrig börjat på. Känner att det skulle vara roligt att sitta med det om dagarna. Behöver dock komplettera med en del saker.

Vila i kravlöst pyssel. För att inte göra någonting är stört omöjligt. Min vilodag i dag blev det inte mycket av. Jag mediterade en stund men det var den enda riktiga pausen. Tvättade, strök, lagade kläder, plockade, rensade i garderoberna....allt möjligt utom att ta det lugnt.

Funderar på om jag ska åka till stan imorgon och om jag ska vara där vid tio eller om jag ska åka in vid ettiden och svänga runt dagis på hemvägen.

busig...

...eller kanske tragiskt beroende.

SItter framför datorn med dagens andra kopp kaffe.

Jag ska lägga in ett par räkningar och då kan jag bara inte låta bli att kika in på några bloggar.
Och eftersom jag inte ska hämta på dagis idag så kan jag ju unna mej en andra kopp.

min datortimme

Nu har jag suttit här i en timme och det är dags att stänga av.

Jag har tänkt lite och kommit på att det som behöver begränsas är egentligen det där slösurfandet, tidsfördrivet. Om jag känner lust att skriva så kan jag naturligtvis starta datorn. Bloggen är ju mitt andningshål där jag kan förvara mina tankar istället för att älta dem.

i mitt perfekta hem

Antingen får vi höja ordning och reda nivån allmänt, eller också får jag lära mej att acceptera det som det är.
I lördags gick jag och plockade hela dagen, med paus bara för mat och dansuppvisning. Och när jag inte städade så arrangerade jag.

Ja, jag vill ha det mysigt hemma. Men jag misstänker att jag ibland försöker få mitt hem att likna ett av hemmen i alla glassiga inredningstidningar som jag med stort intresse studerar. Utifrån hemmets förutsättningar alltså.  Ohc min smak (eller vår). Och med undantag för barnens rum och lekrummet där jag givit upp för länge sedan.

Det hemska är ju att jag aldrig blir nöjd. Det finns alltid något mer att göra. Någon hylla som kan bli finare. Så trots att det egentligen var ganska bra grundstädat igår, så tillbringade jag ändå hela dagen med att göra ännu mer. Gick till och med loss på duschhanddukarna och hängde dem fint.

Och det var inga nya bekantskaper som var här på glögg igår, utan kompisar som vi haft i nästan femton år.

Berörde det i ett tidigare inlägg idag också angående julen. Men jag är över lag sådan. Inte så att jag vill ha ett modernt hem, men vill nog visa upp ordning och reda, smakfulla dekorationer och kreativa lösningar. Personligt helt enkelt.

Och som vanligt...detta intresse för pyssel har blivit ett måste och är därmed inte så roligt längre. Leder bara till att listan inför besök blir lååång. Och att jag alltid är missnöjd eftersom jag inte hinner klart.

Jag måste verkligen ta mej en funderare på hur jag vill ha det omkring mej. Ska jag göra fint för andra eller ska jag göra fint för mej själv och min familj? Kan jag släppa kontrollen? Anledningen till att det är jag som dammar är för att min man aldrig ställer tillbaka grejjerna som jag vill ha dem.

Och på något sätt så upplever jag att hemmets skick speglar den jag är. (Hemsk nog inte hur min man är.) Och att jag därför måste ha stenkoll.

Kontroll. Jag tycker alltid att jag återkommer till det, vad jag än resonerar om. Att våga släppa kontrollen. Att hitta självkänslan innuti mej. Att våga stå för den jag är. Den jag orkar vara just nu. Just nu orkar jag inte med en massa grejjande. Att hålla grundordning är precis vad jag klarar. Jag måste acceptera att det är så. Jag lägger inte en massa pengar på mitt hem. Tycker inte att det finns någon anledning. Jag köper ibland något jag tycker mycket om eller något som behövs. Mer än så är det inte. Så då kan jag inte jämföra mej med andra som byter look ett par gånger om året. Jag vill inte ha det så. Men ändå...

busters öron

I fredags fastnade jag i  boken Busters öron av Maria Ernestam. Jag kunde inte lägga ifrån mej den förrän den var slut och somnade således inte förrän efter klockan ett.

En kvinna 50+ får en dagbok och börjar skriva om sitt liv. Detta vävs ihop med hennes liv idag och till slut möts dåtiden och framtiden och alla pusselbitar faller på plats för läsaren.

Språket i boken är vackert och handlingen går hela tiden framåt och man vill hela tiden veta hur det går. Rekommenderas varm.

Omslagsbild: ISBN 9789170014741, Busters öron

klädvård

Hur mycket kläder har mina barn egentligen?

Jag har inte tvättat sedan förra lördagen. Nio dagar senare behövs en tvätt mest för att tvättkorgen svämmar över och för att minsta dotterns trosor är slut (det händer fortfarande en hel del "olyckor"). Tvätten från förra lördagen hänger fortfarande kvar i tvättstugan (minus dotterns trosor då). Och strykkorgen är proppfull med stryktvätt (stryker inte allt, men en del).

Om jag får in rutin på att tvätta två gånger i veckan och vika och stryka tvätten efter hand så kan jag ju minska behovet av kläder betydligt. Vilket också gör att det blir enklare att hålla ordning och att plats frigörs.

Detta kompletterat med väl genomtänkta klädinköp för behovet just nu till ordinarie pris kanske inte behöver bli dyrare än mina massinköp till halva reapriset för nästa års behov.

Eftersom jag har reastopp så lär jag ju upptäcka det (fast inte förrän lagret i källaren är slut, d.v.s nästa höst eller så ;))

god morgon

Idag har jag fått den vilodag som sonen tyckte att jag behövde.

Vaknade när övriga familjen gjorde sig i ordning, men somnade om igen och sov till halv tio. Skönt!
Med en helt blank dag så kan man ju faktiskt ligga kvar en stund, men genast är det någonting som drar för att få upp mej. Något som viskar i mitt öra att jag ska skynda mej upp.

Varför det? Visserligen ska jag tvätta idag, men det är ingen brådska med det. Kaffet? Tja, nu har jag ju gått ner till en kopp per dag så det är ingen brådska med den heller.

Lyckades faktiskt stå emot mina impulser och låg kvar i sängvärmen i nästan en timme.

Nu har jag en hel dag framför mej utan någon tid att passa. Fast jag har några saker att göra. Tvätten då, och ikväll ska jag ha pysselkväll med tjejkompisarna. Ska klura ut något gott att fika på. Min första tanke var att göra lite julgodis och få en sådan där härlig julstämning, men den tanken la jag på hyllan ganska snart.

För är det jag som vill eller är det ett måste att leva upp till den bilden av mej själv? Insåg ganska snart att det är det senare. Om jag inte har så många göra-måsten så här i juletid så har jag desto fler vara-måsten.
Hemtrevligt med fina arrangemang, julstämning på bjudningar o.s.v. Huvudet är fyllt av klyschiga bilder av hur mitt julhem ska vara. Och de senaste jularna har jag dessutom saknat mitt gamla hus. Där fick man julmys med enkla medel. Med gjutjärnsspis i köket, kakelugn, lågt i tak, spröjsade fönster så behövdes det inte mycket för att få till julstämning.

Nu har jag ju fått syn på mina dolda ideal, så nu gör jag mitt bästa för att inte låta dem styra mej. Funderar på om jag bara ska bjuda på paj ikväll, helt enkelt.

ensamhet

Klockan är sju och alla barnen ligger i sina sängar.
Puh, vad skönt.
Nu har äntligen lite ensamtid.

Känslan som jag har när jag har haft mycket runt omkring mej har jag kommit på att jag känner igen sedan flera år tillbaka. Jag har ett stort behov av att vara ensam, men jag har tryckt undan det behovet de senaste åren. Och varit MAMMA. Jag kan inte minnas att jag någonsin dragit mej undan och bara velat vara i fred sedan sonen föddes.  Möjligen att jag valt att ta hand om disken för att få en liten paus från barnen.

Nu har känslan kommit tillbaka och jag har insett att det är just ensam jag behöver vara. Och att det inte är för att jag mår dåligt utan att jag alltid har haft perioder när jag dragit mej tillbaka. Kanske att det är starkare nu, eller att jag behöver vara mer ensam, men det är inget konstigt iallafall.

Jag har tänt en brasa och sitter i fåtöljen men mugg glögg och bara myser. Ensamma kvällar är någonting speciellt. Jag tror att det är för att det inte finns några måsten då. Ingenting behöver göras som inte kan vänta tills imorgon.
Min man har satt en gräns vid klockan åtta. Efter det gör han inget hushållsarbete. Det har jag retat mej fruktansvärt på, man gör väl tills det är färdigt. Men nu tycker jag att det är ganska klokt tänkt.

Mannen ja, han har problem med att hinna igenom sina städpunkter vecka efter vecka. Vilket han gnäller lite över. Men jag har svårt att förstå klagomålen. Städningen ska ju göras. Och vi har ingen pedantnivå utan en trivselnivå.


dansavslutning

Oj, vad mycket folk det var. Sporthallen var fylld till bredden. Och de enda lediga platserna var i mitten, så jag satt instängd. Kände att paniken var på gång några gånger, men det blev aldrig mer än ångest. Skönt! Och när det var en kvart kvar var lilltjejen kissnödig, så då fick jag en ursäkt för att gå därifrån.

Tur att jag inte visste att det skulle vara så mycket folk. Då hade det varit jättejobbigt innan.

Och dottern dansade förståss fantastiskt bra (såklart mamma tycker). Hon riktigt strålade av glädje. Härligt!

Nu ska jag damma färdigt i köket och sedan hoppas jag kunna vila en stund innan gästerna kommer.

hektiskt helg

Helgen känns jobbigare än vad jag trott att den skulle göra.
Jag vet inte varför, men det känns jättejobbigt inom mej nu, trots att allt löst sej till det bästa. Kanske har jag gömt mej bakom oron för framtiden och nu när den inte finns kommer allt annat fram. Ska iallafall vara uppmärksam så att jag inte fyller tomrummet med någon ny oro.

Fredagkvällen slutade i kaos. Mannen var på julbord på eftermiddagen och skulle sedan iväg på glöggträff med jobbet. Som jag hade förstått det så skulle han vara hemma ett tag emellan, men han var bara hemma och vände.
Jag var TRÖTT och ur gängorna. Och barnen, särskilt sonen, var trötta och sura. Minstingen ville inte somna och de andra två satt i vardagsrummet och bråkade. Till sist förlorade jag behärskningen och slängde in barnen på sina rum. Sedan hade jag tre gråtande barn och en ledsen mamma. Fast det löste sej till sist iallafall. Barnen somnade på någolunda bra humör (fast med oborstade tänder).

Själv kunde jag inte sova utan låg och läste till klockan ett.

Idag ska vi på dansavslutning och så ska (eller rättare sagt vill jag att det ska) adventpyntas.
Ikväll kommer några vänner på glögg. Fast jag behöver inte bry mej om förberedelserna för det är mannens "projekt".

Nu ska jag putsa köksfönstret. Sedan är alla fönster adventsfina. :)

RSS 2.0