jag och pengar

Den senaste tiden har jag funderat lite vidare om min inställning till pengar och mat. Jag har ju jobbat med mitt extraprisberoende (eller vad man ska kalla det), men det är nog bara en följd av min grundinställning.

Jag läste i en bok om termen ekonomisk anorexi, vilket innebär att man har svårt att göra av med pengar för att man är livrädd för att bli fattig.

Det är nog den skräcken som driver mej, att inte ha tillräckligt med pengar för att försörja min familj. Men jag skulle nog snarare säga att jag har ekonomisk bulimi, om vi ska prata i de termerna. Månader av gnetande åtföljs av korta perioder hetsköpande.

Jag handskas med pengar så att jag varje månad sparar så mycket som möjligt (fattar inte att min man går med på det...). Det betyder att varje utgift innebär mindre pengar till sparkontot.

Jag sätter upp en stram månadsbudget utan plats för så mycket extra, varken saker eller mat. Pengarna samlas på hög utan något bestämt användningsområde. Vi har ett renoveringskonto som går till huset, men övrigt sparande bara finns där utifall att.

När vi renoverar huset tar vi ofta en del på master card, vilket innebär ett par månaders snålt leverne och att vi slipper ta ut pengar från renoveringskontot.

Att i varje inköp minimera utgifterna för att maximera sparandet är fruktansvärt stressande. När det gäller maten så är det förrutom att jag bunkrar upp vid extrapriser också så att jag planerar maten så att det inte ska kosta för mycket. Jag roar mej ofta med att räkna ut portionspriset för maten jag lagat och känner en enorm tillfredsställelse när vi äter billigt (men gott och nyttigt så klart).

Grundproblemet är nog alltså egentligen inte extraprisjakten utan hela min inställning till pengar.

Och det kanske är därför som det känns så fruktansvärt jobbigt för mej att handla till ordinarie pris. Hittills har jag varken behövt kläder eller dyrare livsmedel som brukar vara på extrapris, utan det har mest handlat om att undvika reafällorna. Framöver kommer jag dock att tvingas handla till ordinarie pris i större utsträckning, vilket kommer att bli en stor utmaning. Jag klarade inte av det när jag skulle köpa barnens sista julklappar utan fuskade och handlade på nätet istället. Framöver ska det handlas vårjackor, skor och annat dyrt som jag alltid brukar se till att köpa på kupong eller rea.

Jag lägger undan pengar för att känna mej trygg om någonting skulle hända i framtiden istället för att tänka att vi om någonting händer kan dra ner på konsumtionen till dagens nivå och klara oss på ganska lite pengar.

(Jag menar ju inte att jag ska sprätta pengar hursomhelst, men kunna köpa det jag vill och behöver. Jag skulle till exempel vilja ha en ny vinterjacka och vi har råd med det men ändå unnar jag mej inte en jacka till ordinarie pris.)

Jag tror att bästa vägen att gå är att bestämma hur mycket vi ska spara varje månad, och till vad vi sparar. Och alla pengar utöver detta ska vi använda till att leva i nuet.

(Usch, det känns jättejobbigt att inte spara undan allt vi kan avvara....)

Och sedan rätt vad det är så börjar vi shoppa hejdlöst. I somras köpte vi flera kapitalvaror på samma månad. Och nu runt jul har jag köpt en hel del extra bara för att jag är inne i en sådan period. Då kan jag till och med ta ut pengar från sparkontot för att finansiera köphysterin.

Kommentarer
Postat av: Di

så bra skrivet, jag skulle behöva lite av dina tankar kände jag spontant, jag skulle behöva ha mer fokus på vad jag lägger pengar på, och spara lite mer. Ja, det är ju inte bra om det blir för mkt av det hela heller, som du skriver, samtidigt kan jag tycka att det är bra att inte sätta familjen i ekonomisk kris utan att det finns om det behövs.
Kram på dig!

2007-12-20 @ 19:22:08
URL: http://diqueen.blogg.se

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0