malve

Just nu är jag inte i balans, milt uttryckt. De senaste dagarnas intensiva umgänge med släkt och familj kombinerat med en massa måsten och minimalt med egentid har gjort att mitt inre känns ganska kaotiskt.

Jag har försökt undvika situationer som kan gå snett. Och julklappsboken var en sådan. Fick den av brodern med familj, inköpt av hans sambo - utan kvitto fick jag veta när jag tog ett djupt andetag och sa att jag ville byta den. Jag kunde dock få pengar av sambon så skulle hon ge boken till någon annan. Fine. Men jag anade att den var inköpt på rea och eftersom vi har bestämt att vi ska byta för ca 200 kronor så var det som gjort för att jag isåfall skulle säga något dumt.

Så jag tänkte ge min man i uppdrag att reda ut det hela. Min bror var dock här och hämtade mannen och såg när jag lämnade över boken. Och blev jätteirriterad för han tyckte att jag skulle ta det med sambon. Jag sa att jag inte mådde så pass bra att jag orkade det och sen var det kört.

Och idag gick jag inte att hejda så jag drog upp en massa julklappsrelaterad skåpmat (att aldrig irritera sig på min svägerska kräven den djup mental koncentration) om att svägerskan alltid köper saker som jag inte har någon användning för utan kvitto medan de av oss alltid får önskade saker eller iallafall sådant som går att byta. 

Mycket onödigt att säga allt det där, fast jag visste ju på förhand att det skulle bli så, det var ju därför min man skulle ta hand om det. Borde nog ha struntat i allt ihop och gett boken till någon insamling.

Det hela slutade iallafall med att jag låg i soffan och grät. Och sedan ringde min bror och bad om ursäkt. Och på byrån i hallen hittade jag 190 kronor.

På eftermiddagen kom min syster hit och hon höll med mej till hundra procent och tänker precis likadant som jag.

Det hemska är ju att man låter så himla otacksam och gniden. Men vi hade ju bestämt en summa och då ska man väl ungefär följa den. Och ska jag byta boken så vill jag ju gärna få en annan bok istället.

Det är väl egentligen inte pengarna jag irriterar mej på (jag har råd att köpa de böcker jag vill ha) utan det onödiga i att svägerskan alltid köper saker som hon tror att jag vill ha (vilket aldrig stämmer) och att de sedan inte går att byta.

Trist att det blev så här, men bror min är inte långsint och han kommer med största sannolikhet inte att prata om incidenten med sambon. Sagt är sagt.