på motorvägen till jobbet
Det finns det en sak till som ligger i vägen. På vägen till jobbet.
En händelse som ger mej ångest bara jag tänker på det.
Som jag skjutit upp under hela våren
för det känns så jobbigt att prata om.
Men nu ska det fram!
Och spricka i solen, som ett gammalt fult troll!
Egentligen är det inget farligt eller hemskt.
Min man förstår inte hur jag kan känna en sån ångest för det här.
Men jag är en sån (eller har varit, men jag ska ändra på det)
som inte vill bryta mot lagar och regler
utan alltid vill göra som man bör".
Till pudelns kärna:
November 2004. Gravid. Jobbat hela dagen. Ska hämta barnen på dagis. Trött.
Kör hem i 110 km/h. Motorväg med mitträcke.
Vid en avfart är vägen avspärrat.
Olycka!
En man vinkar att jag ska köra av på avfarten.
En bil kör framför mej. Saktar in. Kör vidare.
Jag söker ögonkontakt med mannen.
Han tittar inte på mej.
Ska jag stanna?
Osäker.
Han gör inte stopptecken, utan sakta farten-tecken.
Jag kör vidare, sakta.
Kommer av motorvägen.
På andra sidan är påfarten till motorvägen.
Den är inte avspärrad.
Bilen före mej kör ner där.
Han hade väl pratat med mannen? Olyckan var nog precis under bron, tänker jag.
Kör vidare ner på motorvägen igen.
Shit! Stanna! Där var olyckan. En bil som kört av vägen.
Först en buss. Sedan flera bilar, kanske fem.
Och så jag.
Mannen i den första bilen går fram till olycksplatsen och pratar.
Går tillbaka och startar bilen.
Försöker vända bilen, men det är för trångt. Börjar istället backa.
De andra bilarna backar efter. I full fart!
Så får man ju inte göra!
Fick han OK från någon vid olycksplatsen?
Hur ska jag göra? Dagistid att passa.
Vägen är ju avspärrad. Det kan inte komma någon bil därifrån.
Äh, har dom andra backat så kan väl jag också!
Backar. Långsamt. Ena fönstret nedvevat. Ifall brandbilarna kommer därifrån.
Men det gör de nog inte. Varför skulle de göra det?
Backar och backar.
Jobbigt med stor mage!
Kommer fram till av påfarten.
Kör av vägen.
Där står samme man som vinkade mej av vägen tidigare.
Han tittar strängt på mej och säger:
- Det där var farligt gjort!
Låg vaken hela natten och hade ångest.
Skämdes.
Till sist väckte jag min man, och berättade.
Han skulle ha gjort likadant, sa han.
Har ältat det här med min man.
Om och om igen.
Men det känns inte bättre!
Det hände ju ingenting!
Jag vet att jag var jätteförsiktig!
Jag vet att vägen var avspärrad
och om det hade kommit någon bil, så hade jag kört in till kanten och stannat.
Jag har inte ångest för att det kunde hänt en olycka.
Jag har ångest
för att jag gjorde någonting
som man inte får göra.
Jag tycker absolut inte alls att du gjorde något fel. Det är så märligt vilka saker vi väljer att minnas/fokusera på. Jag minns min allra första panikattack: 16 år och gick första terminen på gymnasiet. Det innebar ett pendlande på 10 mil/dag. När jag kom hem från skolan en dag och skulle kliva av bussen hade mitt ben SOMNAT så jag föll raklång i bussgången, mitt framför alla 2:or och 3:or. När jag kravlat mig upp kom attacken som från en klar himmel. Jag låg hemma i soffan i 2 veckor och vågade inte vara ute bland folk längre.
Stackare, jag håller med Bara jag..det här var en naturlig reaktion från dig, du fattade ju inte vad som hänt du var stressad, och handlade automatiskt...jag har också förståelse för att du blev stressad när du körde fram och såg allt. Bra att du gör om versonen. Jag glömmer inte när jag vimsade runt på Ikea, en bil brann, jag ringde 112 och sen sprang jag in på Ikea och larmade? Vadå? Jo, skrek bara att en bil brann..tog inte släckare och gick ut utan stod där som ett fån och någon annan hämtade släckare!! Jag kände mej som ett får..fånig..och grubblade länge på hur jag reagerat, men jag insåg till sist att jaha såhär reagerar jag i halvchock...klart jag kunnat hämta släckare och kanske räddat bilen..nu blev det inte så för jag fattade inte det precis då..kanske? gör jag annorlunda nästa gång..men ja lärde mej en sak..jag gjorde så gott jag kunde!
Tack för era ord!
Ja, det är konstigt hur vissa saker kan etsa sej fast. Men jag mådde ganska dåligt redan innan, och då är det väl lättare att ta åt sej.
