fundering om stress och ork
Att man ska göra allt som ligger i linje med hur man vill att ens liv ska vara.
Detta styrde nog mej ganska mycket när jag bekämpade min panikångest. Och jag håller med om det. Men. Man måste väl ändå lyssna på hur mycket man orkar. Och före panikångesten, gjorde jag verkligen alltid allt som var inom ramen för det liv jag ville ha? Nej, det gjorde jag ju inte. Ibland vill man inte, ibland är man trött av en eller annan anledning och väljer bort saker som egentligen är roliga. Eller minns jag helt fel?
I min panikångestträning körde jag ett stenhårt race. ALLT som jag deltagit i tidigare SKULLE jag göra. Att det sedan kostade mej massor av energi i form av ångest inför och under själva händelsen spelade liksom ingen roll.
Vecka efter vecka tog jag av mina reservkrafter och allt eftersom krafterna sinade blev ångesten starkare och krävde mer energi. En dag var kraftförrådet helt tömt.
Nu försöker jag lära mej att lyssna. På mej själv. Men terapeutens ord ekar i mitt inre. Ger mej dåligt samvete. För att jag inte gör det som jag nog skulle vilja göra.
Likadant med stressen. Genom att jag så frekvent under stressade förhållanden utsatt mej för panikångesten, som retar samma system som stressen, har jag sänkt min stresströskel. Och jag får nu fullt påslag snabbare än jag fick innan. Och hur ska jag då höja tröskeln igen? Genom att ständigt utsätta mej för det som ger mej stress, säger terapeuten.
Jag ska inte backa för vardagshändelser som ger mej stresspåslag. Under terapin har vi berört sonens läsläxa, snabbstädning m.m. och hans svar på mina "stressklagomål" är alltid att jag inte ska undvika det.
Men jag vet inte jag. Om stresströskeln sänktes för att jag retade systemet för ofta, hur kan den då höjas igen genom att jag fortsätter på samma sätt?
Och så är det det där med orken igen. Att ständigt bli maxstressad tär på krafterna. Jag orkar helt enkelt inte med det. Att då välja bort vissa stressiga situationer är väl inte så konstigt?
Jag tror ju att det bästa sättet att jobba med stressen är genom att sänka min grundstress (meditation, avslappning, rensa bland alla krav, försöka leva mer i nuet, stärka självkänslan) och att i stressiga situationer dämpa stressreaktionen (medveten närvaro, andning).
Det jag tycker känns bäst är att göra det som är absolut nödvändigt och sedan lägga på fler stressiga moment efter hand som jag orkar och lär mej bemöta stressen. Att hushålla med krafterna så att jag orkar hela vägen.
Funderar på om inte detta blir en stor sak att ta upp till diskussion vid nästa terapitillfälle.
Känner igen mig i dina funderingar. För mig betyder orken jättemycket. Ibland pressar jag mig själv i det jag är rädd för så jag blir alldeles som ostadig fysiskt också. Men det har blivit bättre. Oftast kan jag se och stoppa mig själv när det händer, men det innebär ju också att jag faktiskt inte alltid klarar av att göra det jag vill. För min del är det ofta sociala situationer som jag undviker för att det känns jobbigt. Så kanske har det inte blivit bättre. Svårt att veta om det är ett hinder eller en hjälp att känna att jag inte orkar.
Bra tänkt. Är bra för mig att läsa, det ger lite perspektiv på mitt eget.
Jag tycker att du är jätteklok i dina funderingar. Det finns säkert massvis med olika läror som terapeuterna går efter. Min säger till mig att jag ska undvika stressade situationer tills jag är nere i varv igen, först då får jag "bygga upp" det igen i små portioner.
OM du orkar och vill så kan du läsa om stress på www.dagerberg.com under "vad är stress?". Det är min kinesiolog som skriver och det hjälpte mig och min omgivning väldigt mycket att förstå lite bättre om vad som händer i kroppen.
Många kramar från mig:)
Hej, nu snubblade jag bara in här för att jag letade efter "meditation" ;), men jag läste med intresse. Det känns som att väldigt många måste ha varit inne på dina funderingar, jag har det i alla fall. Vad jag kommit fram till är att olika delar av mig vill ju olika saker, det är inte så att jag vill EN sak, utan det kan ju finnas en konflikt, och det gör det, och det tror jag är väldigt vnligt.
miranda: jag har en kompis som alltid säger "när man har orken så kommer lusten". och så är det nog. i mitt fall är det ju även det där med panikångesten. vill jag inte för att jag inte orkar (ok att skippa) eller p.g.a. (inte lika ok).
kram:)
maria: så är det nog, ska pressa min lite mer på fredag ;) tack för länken. kram:)
